Seminariet och skolträdgården åt uppsalaborna!

Planerna på en flyttning av lärarutbildningen har aktaliserat frågan om seminariets framtid. Byggnaden inklusive tomt har sålts till en byggnadsfirma, som där vill uppföra ca 300 lägenheter. Detta har skapat stor oro i Föreningen Vårda Uppsala. Som jämförelse kan nämnas antalet lägenheter i det närbelägna och hårt exploaterade Klockarängen som rymmer ungefär 260 lgh på ungefär samma yta – och där fanns inte som här befintliga byggnader att ta hänsyn till!
Seminariet är inte vilken byggnad som helst utan i uppsalasammanhang en raritet. KFUM-borgen är den enda stilmässigt jämförbara byggnaden. Huvudbyggnaden är till stil och material en motsvarighet till Erik Lallerstedts Tekniska högskola och Ragnar Östbergs Östra Real, dvs en byggnad med högt bevarandevärde som kräver stor hänsyn vid tillkommande bebyggelse.
Seminariet uppfördes 1914–17 i Enhagen, ett utomplansområde som Leche kallade ”slamvall” med blandad bebyggelse i en à två våningar, idag ännu bevarad. Seminariet blev ett landmärke i stadsdelen, en roll vi hoppas stadsplanen skall befästa, även om den drygt 300 m långa Berlin-muren med sina sju våningar i kvarteret intill förryckt stadsdelens skala. Arkitekt var Axel Lindegren (1860–1933), välkänd i sin tid med många offentliga uppdrag, särskilt i Stockholm, upphovsman också till KFUM-borgen (1911). Vad gäller seminariet svarade han också i tidens anda för möbler och inredning. Seminariet invigdes den 29 mars 1917. UNT uppmärksammade händelsen utförligt dagen därpå och markerade därmed byggnadens betydelse för staden.
Seminariet är en högklassig exponent i Uppsala för nationalromantiken och dess monumentala tegelarkitektur har ingen motsvarighet i staden. De höga taken för tankarna till medeltida förebilder som Wiks slott och Glimmingehus. De stora fönstrens finmaskiga spröjsverk skapar en enhetlig detaljskala, i mått jämförbar med tegelstenens och tegelpannans. Huvudbyggnaden har tre höga våningar och flyglarna två. En hög granitsockel skapar en användbar källarvåning med gott dagsljus. Både murverk och stenarbete bjuder på en rikedom av detaljer som ger fasaden ett intressant skuggspel. Rektorsbostaden och övriga byggnader –av samme arkitekt – representerar nationalromantikens småskaliga träarkitektur och utgör verkliga höjdpunkter i svensk träbyggnadskonst.
Huvudbyggnaden har två entréer med entréhallar i fornsvensk anda. Den innehåller en mångfald rymliga och ljusa klassrum längs dagsljusbelysta korridorer, något som bidrar till dess användbarhet. Därtill finns en gymnastiksal i två våningar i anslutning till bad med bassäng och bastu. Höjdpunkten är aulan i två våningar med scen och orgelläktare, allt bevarat i ursprungligt skick. Med nybyggnaden (1994), arkitekt Sven-Erik Martinsson, tillfördes moderna kvaliteter som ljusgård med restaurang, bibliotek, nya lärosalar och kontorslokaler. Vid denna ombyggnad gjordes hela seminariekomplexet handikappanpassat. Samtidigt återställdes den äldre interiören till närmast ursprungligt skick. Sålunda är Seminariet i dag en komplett och fullvärdig skolbyggnad – därtill med arkitekturhistoriska kvaliteter.
Det vore verkligen resursslöseri av stora mått att inte återanvända denna byggnad för undervisningsändamål. Den skulle kunna bli den idealiska skolan för det starkt växande Librobäck/Börjetull. Det finns flera vägar att gå. En är att kommunen förvärvar byggnaden. En annan är att en friskola tar hand om denna pärla. Huvudsaken är att funktionen behålls. I planen borde en Q-märkning vara självklar, där bevarande av yttre och inre kvaliteter garanteras på samma ambitionsnivå som nyligen i fråga om rådhuset. Q bör även gälla för övriga byggnader.
I strukturprogrammet för Librobäck skall del av kvarteret avsättas som parkmark. Den gamla skolträdgården (se bild) är den naturliga och rätta lösningen på denna fråga. Den framtida parken skulle alltså kunna utgöras av området öster om allén mellan rektorsvillan och vaktmästarbostaden. Bebyggelsen med bostäder måste begränsas, inte bara av den anledningen utan också om inte hela upplevelsen av Seminariet skall äventyras. Seminariebyggnaden kräver ett respektavstånd. Nybebyggelsen måste därför också anpassas till den skala som finns i Enhagen/Eriksdal. En ny sjuvåningsmur som den i grannkvarteret skulle få en förödande verkan. De nya bostäderna skulle kunna förläggas till fotbollsplanen samt till området mellan den nuvarande gång/cykelvägen och skolträdgården.
En gata tvärs igenom seminarietomten föreslås i librobäcksplanen. Den skulle slå sönder seminariemiljön och behövs inte heller. Matningen till området kan ske med infarter från Prästgatan och Seminariegatan. Parkeringsplatser kan förläggas längs Prästgatan och i Seminariegatans förlängning.

Med ovan beskrivna mål behåller Seminariet sin monumentalitet och de befintliga mindre husen kan tillsammans med den nya bebyggelsen bilda en enhetlig miljö. Vi har här skisserat en lösning som gör det möjligt att åt framtiden bevara en av Uppsalas intressantaste byggnadsmiljöer. Det handlar inte bara om bevarande utan också om att forma staden på ett sätt där nytt och gammalt samverkar till en god stadsmiljö.

Anna Nilsén, Po Sporrong
Föreningen Vårda Uppsala