Gränby backe dpl/yttrande dnr 2001/20021-1

Föreningen Vårda Uppsala

Till Byggnadsnämnden i Uppsala kommun 060414
Stadsbyggnadskontoret
753 75 Uppsala

Yttrande över detaljplan för del av Gränby backe, diarienr 2001/20021-1

Föreningen har tagit del av det utställda planförslaget och vill anföra följande:

I vårt yttrande över plansamrådet motsatte vi oss all nybebyggelse på hagmark och backar, då vi ansåg att detta område är en unik resurs i denna del av staden och med stora skönhetsvärden.
Däremot kunde vi tänka oss ett stråk av bebyggelse längs Solskensgatan, med upp till fem våningars höjd. Sjuvåningsaccenterna mot Solskensgatan kan vi acceptera, dels därför att den befintliga bebyggelsen växer i höjd upp mot backarna, dels därför att den redovisade vyn mot Solskensgatan ser rytmiskt intressant ut. Så långt ser vi positivt på detaljplaneförslaget.

Så till de negativa synpunkterna. Bebyggelsen längs Vaksalagatan är alldeles för kompakt, och höjden har ingen motsvarighet på andra sidan gatan.
Helst ser vi att huset mot Vaksalagatan slutar ungefär i linje med byggnaderna längre in. Dock kan det möjligen finnas skäl att bebyggelsen på denna sida av gatan sträcker sig lika långt som byggnaden på andra sidan. I så fall måste gruppering och höjd ändras radikalt. Den föreslagna massiva muren gör våld på kulturlandskapet. Och det åttavåniga punkthuset “vid stadens entré” känns klichéartat – inte minst då det också upplevs som hänsynslöst mot såväl landskap och stadsprofil som de småhus det kastar sin skugga över.

Ett förslag till en mer hänsynsfull lösning: Tag bort det mittersta trapphuset på den långa, tunga sexvåningsdelen. Låt den markanta kullen träda fram mot gatan. Trappa sedan ner byggnaden till tre våningar fram till hörnet av Gränbyvägen. Huskroppen fram till första villan trappas ytterligare till två våningar. Så skulle en acceptabel anpassning till platsen kunna se ut.* Då skall man ändå ha klart för sig att det fortfarande är en tung exploatering och att det som oftast nu för tiden är parkmark som får ge plats för bebyggelse.

För Föreningen Vårda Uppsala
dag som ovan

Anna Nilsén PO Sporrong
Vice ordförande 2:e vice ordförande

* Bilaga med fasadritning av PO Sporrong som illustration till detta följer.

ang progr för del av kv Blomman,dnr 2005-20023 -1/yttr

Till Byggnadsnämnden i Uppsala kommun Uppsala 2006-04-13
Stadsbyggnadskontoret
753 75 Uppsala

angående program för del av kv. Blomman (Dnr 2005-20023 -1).

Föreningen Vårda Uppsala (FVU) har tagit del av rubricerad remisshandling och ber härmed att få anföra följande.

Som framgår av remisshandlingen utgör de båda villorna inom det aktuella planområdet tillsammans med två grannhusen vid Villavägen Uppsalas första egentliga villaområde, tillkommet under 1800-talets sista decennier. Redan detta faktum innebär att eventuella förändringar av bebyggelsen eller dess omfattning måste ske med iakttagande av största möjliga varsamhet och stor kulturhistorisk hänsyn. De få exempel på villor i parkliknande miljö från denna tid som finns kvar i Uppsala måste i möjligaste mån få kunna bevaras.

Programförslagets egen konsekvensbedömning (s. 9) är ju också att den relativt väl bevarade villamiljön med dess parkliknande trädgård från 1880-talet till viss del går förlorad, om programmet blir verklighet. FVU skulle med hänvisning till den kulturhistoriskt mycket värdefulla miljön helst se att de båda tomterna bevarades i sin nuvarande utformning. Till nöds kan föreningen tänka sig, att den mycket stora hörntomten på Villavägen 3 i enlighet med förslaget delas och bebyggs med ett större bostadshus med karaktär av stadsvilla. Ett sådant hus bör dock till sitt yttre väl harmoniera med den ursprungliga bebyggelsen. Att, som föreslås i programmet, den arkitektoniska utformningen bör spegla vår tids formspråk skulle på ett olyckligt sätt förändra områdets unika karaktär. Föreningen välkomnar att det ursprungliga, exteriört välbevarade bostadshuset föreslås q-märkas med förbud mot fasadförändring.

Föreningen har ingenting emot att det före detta uthuset permanent byggs om till bostäder men förutsätter därvid att inte heller detta hus märkbart förändras till exteriören.

Det av den kände Uppsalaarkitekten Simon Lindsjö 1938 ombyggda huset på Villavägen 5 föreslås enligt programmet rivas med hänvisning till att det genom ombyggnaden förlorat mycket av sitt kulturhistoriska värde. Föreningen delar inte denna uppfattning. Ombyggnaden må ha berövat huset dess ursprungliga utseende, men huset har i sitt nuvarande skick stora arkitektoniska kvaliteter och bör inte tillåtas rivas, liksom också uthuset bör få vara kvar. Inte heller bör ny bebyggelse tillåtas på den bakomliggande tomten, vars öppna parkkaraktär därvid helt skulle gå förlorad. Det radhus som i planen föreslås uppföras här skulle dessutom helt bryta mot områdets arkitektoniska miljö.

Sammanfattningsvis ser Föreningen Vårda Uppsala alltså helst, att all nybyggnad på de berörda tomterna undviks. Skulle detta av okänd anledning inte vara möjligt, kan föreningen till nöds tänka sig ett nytt hus på tomten Villavägen 3 i en för området harmonierande stil. Föreningen anser däremot, att tomten Villavägen 5 bör bevaras i sitt nuvarande skick – att radhusen alltså utgår ur planen, och att den på tomten belägna villan under inga omständigheter får rivas, tillbyggas eller fasadförändras.

För Föreningen Vårda Uppsala
dag som ovan

Anna Nilsén, vice ordförande Mats Wahlberg, styrelseledamot

Gränby backe, dpl, remissvar


Föreningen Vårda Uppsala

Till Byggnadsnämnden i Uppsala kommun 060414
Stadsbyggnadskontoret
753 75 Uppsala

Yttrande över detaljplan för del av Gränby backe, diarienr 2001/20021-1

Föreningen har tagit del av det utställda planförslaget och vill anföra följande:

I vårt yttrande över plansamrådet motsatte vi oss all nybebyggelse på hagmark och backar, då vi ansåg att detta område är en unik resurs i denna del av staden och med stora skönhetsvärden.
Däremot kunde vi tänka oss ett stråk av bebyggelse längs Solskensgatan, med upp till fem våningars höjd. Sjuvåningsaccenterna mot Solskensgatan kan vi acceptera, dels därför att den befintliga bebyggelsen växer i höjd upp mot backarna, dels därför att den redovisade vyn mot Solskensgatan ser rytmiskt intressant ut.Så långt ser vi positivt på detaljplaneförslaget.

Så till de negativa synpunkterna. Bebyggelsen längs Vaksalagatan är alldeles för kompakt, och höjden har ingen motsvarighet på andra sidan gatan. Helst ser vi att huset mot Vaksalagatan slutar ungefär i linje med byggnaderna längre in. Dock kan det möjligen finnas skäl att bebyggelsen på denna sida av gatan sträcker sig lika långt som byggnaden på andra sidan. I så fall måste gruppering och höjd ändras radikalt. Den föreslagna massiva muren gör våld på kulturlandskapet. Och det åttavåniga punkthuset “vid stadens entré” känns klichéartat – inte minst då det också upplevs som hänsynslöst mot såväl landskap och stadsprofil som de småhus det kastar sin skugga över.

Ett förslag till en mer hänsynsfull lösning: Tag bort det mittersta trapphuset på den långa, tunga sexvåningsdelen. Låt den markanta kullen träda fram mot gatan. Trappa sedan ner byggnaden till tre våningar fram till hörnet av Gränbyvägen. Huskroppen fram till första villan trappas ytterligare till två våningar. Så skulle en acceptabel anpassning till platsen kunna se ut.*
Då skall man ändå ha klart för sig att det fortfarande är en tung exploatering och att det som oftast nu för tiden är parkmark som får ge plats för bebyggelse.

För Föreningen Vårda Uppsala
dag som ovan

Anna Nilsén PO Sporrong
Vice ordförande 2:e vice ordförande

* Bilaga med fasadritning av PO Sporrong som illustration till detta följer.

Till BN ang dpl för del av Gränby backe, dnr 2001/20021-1


Yttrande över detaljplan för del av Gränby backe, diarienr 2001/20021-1

Föreningen har tagit del av det utställda planförslaget och vill anföra följande:

I vårt yttrande över plansamrådet motsatte vi oss all nybebyggelse på hagmark och backar, då vi ansåg att detta område är en unik resurs i denna del av stadenoch med stora skönhetsvärden.

Däremot kunde vi tänka oss ett stråk av bebyggelse längs Solskensgatan, med upp till fem våningars höjd. Sjuvåningsaccenterna mot Solskensgatan kan vi acceptera, dels därför att den befintliga bebyggelsen växer i höjd upp mot backarna, dels därför att den redovisade vyn mot Solskensgatan ser rytmiskt intressant ut.Så långt ser vi positivt på detaljplaneförslaget.

Så till de negativa synpunkterna. Bebyggelsen längs Vaksalagatan är alldeles för kompakt, och höjden har ingen motsvarighet på andra sidan gatan. Helst ser vi att huset mot Vaksalagatan slutar ungefär i linje med byggnaderna längre in. Dock kan det möjligen finnas skäl att bebyggelsen på denna sida av
gatan sträcker sig lika långt som byggnaden på andra sidan. I så fall måste gruppering och höjd ändras radikalt. Den föreslagna massiva muren gör våld på kulturlandskapet. Och det åttavåniga punkthuset “vid stadens entré” känns klichéartat – inte minst då det också upplevs som hänsynslöst mot såväl landskap och stadsprofil som de småhus det kastar sin skugga över.

Ett förslag till en mer hänsynsfull lösning: Tag bort det mittersta trapphuset på den långa, tunga sexvåningsdelen. Låt den markanta kullen träda fram mot gatan. Trappa sedan ner byggnaden till tre våningar fram till hörnet av Gränbyvägen. Huskroppen fram till första villan trappas ytterligare till två våningar. Så skulle en acceptabel anpassning till platsen kunna se ut.*

Då skall man ändå ha klart för sig att det fortfarande är en tung exploatering och att det som oftast nu för tiden är parkmark som får ge plats för bebyggelse.

För Föreningen Vårda Uppsala
dag som ovan

kv Blomman, remissvar dpl


Föreningen Vårda Uppsala

Till Byggnadsnämnden i Uppsala kommun Uppsala 2006-04-13
Stadsbyggnadskontoret
753 75 Uppsala

angående program för del av kv. Blomman (Dnr 2005-20023 -1).

Föreningen Vårda Uppsala (FVU) har tagit del av rubricerad remisshandling och ber härmed att få anföra följande.

Som framgår av remisshandlingen utgör de båda villorna inom det aktuella planområdet tillsammans med två grannhusen vid Villavägen Uppsalas första egentliga villaområde, tillkommet under 1800-talets sista decennier. Redan detta faktum innebär att eventuella förändringar av bebyggelsen eller dess omfattning måste ske med iakttagande av största möjliga varsamhet och stor kulturhistorisk hänsyn. De få exempel på villor i parkliknande miljö från denna tid som finns kvar i Uppsala måste i möjligaste mån få kunna bevaras.

Programförslagets egen konsekvensbedömning (s. 9) är ju också att den relativt väl bevarade villamiljön med dess parkliknande trädgård från 1880-talet till viss del går förlorad, om programmet blir verklighet. FVU skulle med hänvisning till den kulturhistoriskt mycket värdefulla miljön helst se att de båda tomterna bevarades i sin nuvarande utformning. Till nöds kan föreningen tänka sig, att den mycket stora hörntomten på Villavägen 3 i enlighet med förslaget delas och bebyggs med ett större bostadshus med karaktär av stadsvilla. Ett sådant hus bör dock till sitt yttre väl harmoniera med den ursprungliga bebyggelsen. Att, som föreslås i programmet, den arkitektoniska utformningen bör spegla vår tids formspråk skulle på ett olyckligt sätt förändra områdets unika karaktär. Föreningen välkomnar att det ursprungliga, exteriört välbevarade bostadshuset föreslås q-märkas med förbud mot fasadförändring.

Föreningen har ingenting emot att det före detta uthuset permanent byggs om till bostäder men förutsätter därvid att inte heller detta hus märkbart förändras till exteriören.

Det av den kände Uppsalaarkitekten Simon Lindsjö 1938 ombyggda huset på Villavägen 5 föreslås enligt programmet rivas med hänvisning till att det genom ombyggnaden förlorat mycket av sitt kulturhistoriska värde. Föreningen delar inte denna uppfattning. Ombyggnaden må ha berövat huset dess ursprungliga utseende, men huset har i sitt nuvarande skick stora arkitektoniska kvaliteter och bör inte tillåtas rivas, liksom också uthuset bör få vara kvar. Inte heller bör ny bebyggelse tillåtas på den bakomliggande tomten, vars öppna parkkaraktär därvid helt skulle gå förlorad. Det radhus som i planen föreslås uppföras här skulle dessutom helt bryta mot områdets arkitektoniska miljö.

Sammanfattningsvis ser Föreningen Vårda Uppsala alltså helst, att all nybyggnad på de berörda tomterna undviks. Skulle detta av okänd anledning inte vara möjligt, kan föreningen till nöds tänka sig ett nytt hus på tomten Villavägen 3 i en för området harmonierande stil. Föreningen anser däremot, att tomten Villavägen 5 bör bevaras i sitt nuvarande skick – att radhusen alltså utgår ur planen, och att den på tomten belägna villan under inga omständigheter får rivas, tillbyggas eller fasadförändras.

För Föreningen Vårda Uppsala
dag som ovan

Anna Nilsén, vice ordförande Mats Wahlberg, styrelseledamot

Till BN ang program för del av kv. Blomman (Dnr 2005-20023 -1)

Till Byggnadsnämnden i Uppsala kommun Uppsala 2006-04-13
Stadsbyggnadskontoret
753 75 Uppsala

angående program för del av kv. Blomman (Dnr 2005-20023 -1).

Föreningen Vårda Uppsala (FVU) har tagit del av rubricerad remisshandling och ber härmed att få anföra följande.

Som framgår av remisshandlingen utgör de båda villorna inom det aktuella planområdet tillsammans med två grannhusen vid Villavägen Uppsalas första egentliga villaområde, tillkommet under 1800-talets sista decennier. Redan detta faktum innebär att eventuella förändringar av bebyggelsen eller dess omfattning måste ske med iakttagande av största möjliga varsamhet och stor kulturhistorisk hänsyn. De få exempel på villor i parkliknande miljö från denna tid som finns kvar i Uppsala måste i möjligaste mån få kunna bevaras.

Programförslagets egen konsekvensbedömning (s. 9) är ju också att den relativt väl bevarade villamiljön med dess parkliknande trädgård från 1880-talet till viss del går förlorad, om programmet blir verklighet. FVU skulle med hänvisning till den kulturhistoriskt mycket värdefulla miljön helst se att de båda tomterna bevarades i sin nuvarande utformning. Till nöds kan föreningen tänka sig, att den mycket stora hörntomten på Villavägen 3 i enlighet med förslaget delas och bebyggs med ett större bostadshus med karaktär av stadsvilla. Ett sådant hus bör dock till sitt yttre väl harmoniera med den ursprungliga bebyggelsen. Att, som föreslås i programmet, den arkitektoniska utformningen bör spegla vår tids formspråk skulle på ett olyckligt sätt förändra områdets unika karaktär. Föreningen välkomnar att det ursprungliga, exteriört välbevarade bostadshuset föreslås q-märkas med förbud mot fasadförändring.

Föreningen har ingenting emot att det före detta uthuset permanent byggs om till bostäder men förutsätter därvid att inte heller detta hus märkbart förändras till exteriören.

Det av den kände Uppsalaarkitekten Simon Lindsjö 1938 ombyggda huset på Villavägen 5 föreslås enligt programmet rivas med hänvisning till att det genom ombyggnaden förlorat mycket av sitt kulturhistoriska värde. Föreningen delar inte denna uppfattning. Ombyggnaden må ha berövat huset dess ursprungliga utseende, men huset har i sitt nuvarande skick stora arkitektoniska kvaliteter och bör inte tillåtas rivas, liksom också uthuset bör få vara kvar. Inte heller bör ny bebyggelse tillåtas på den bakomliggande tomten, vars öppna parkkaraktär därvid helt skulle gå förlorad. Det radhus som i planen föreslås uppföras här skulle dessutom helt bryta mot områdets arkitektoniska miljö.

Sammanfattningsvis ser Föreningen Vårda Uppsala alltså helst, att all nybyggnad på de berörda tomterna undviks. Skulle detta av okänd anledning inte vara möjligt, kan föreningen till nöds tänka sig ett nytt hus på tomten Villavägen 3 i en för området harmonierande stil. Föreningen anser däremot, att tomten Villavägen 5 bör bevaras i sitt nuvarande skick – att radhusen alltså utgår ur planen, och att den på tomten belägna villan under inga omständigheter får rivas, tillbyggas eller fasadförändras.

För Föreningen Vårda Uppsala
dag som ovan

UNT 13 febr 2006: Respekt för ett byggnadsminne inte ”förgubbning”

Respekt för ett byggnadsminne inte ”förgubbning”

Lars Burman, nytillsatt ledare för universitetets styrgrupp för de planerade servicebyggnaderna i Linnéträdgården, har i ett inlägg i UNT 2/2 invänt mot en stilmässig anpassning av dessa till anläggningen som den ser ut idag. De flesta av Lars Burmans invändningar är på sätt och vis redan bemötta i den artikel som undertecknad publicerade i UNT av 28/1 för Föreningen Vårda Uppsalas räkning. Den berörde både rekonstruktionsproblematiken och den tilltänkta funktionen, men det kan vara skäl att ytterligare understryka vissa argument.

Den första av Lars Burmans invändningar är att man inte kan skapa fullständiga kopior av originalen, dvs en av Riksantikvarieämbetets (RAÄ) invändningar. Det är riktigt. Men där slutar enigheten. Lars Burman anser, att det, om man inte kan återskapa originalet, är bättre att uppföra ett 2000-talsmässigt tillägg till denna miljö och menar, att det moderna tillägget till miljön snarare kommer att ”förhöja 1700-talskänslan”. Oundvikligen måste dock ett sådant tillägg föra oss upp i samtiden vad atmosfären beträffar. Det var den än så länge enhetliga 1700-talsstämningen mitt inlägg ville värna om. Det handlade absolut inte om att göra Linnéträdgården till en sorts Skansen. I artikeln hävdades sålunda, att ”diskreta versioner” av 1700-talskaraktär vore att föredra framför helt avvikande tillägg.
Lars Burmans andra invändning var att funktionen skulle kunna bli lidande med byggnader av 1700-talskaraktär, och han ser för sig en anläggning med bökande grisar mm. Mitt inlägg gick inte ut på att 1700-talets inredning och funktion skulle återskapas. RAÄ ansåg i sitt första yttrande i detta ärende, att det vore bäst om ingenting alls byggdes men böjde sig för, att det behövdes servicebyggnader för att anläggningen skulle fungera i ett modernt, publikt sammanhang. Ingen skulle vilja motsäga detta. ”Behoven måste styra och olika tider ställer olika krav”, skriver Lars Burman. Återigen, ingen skulle vilja motsäga detta. Men han anser därtill, att döma av inlägget, att modern funktion är avhängig av en byggnad i modern stil. Så är det förstås inte. Modern funktion kan som vi alla vet rymmas i byggnader av skiftande karaktär, även av 1700-talstyp. Man kan alltså mycket väl behålla det nya förslagets funktionella fördelar, även om det yttre skalet justeras, något som poängterades särskilt i min artikel.
Sommar och höst befinner sig Linnéträdgården innanför en ridå av höga, lövträd som tillsammans med det omgivande planket skärmar av yttervärlden. Idag råder 1700-talet innanför denna skyddande mur. Det är angeläget att inte störa detta intryck. Man sätter inte moderna nylonsträngar på sin stradivarius, om man är lycklig nog att äga en. Klangen blir oundvikligen en annan. Så kan man också se på föreningen av gammalt och nytt i ett fall som detta.

Att uppföra ett par anspråkslösa servicebyggnader enligt den gårdsbildning som fanns på Linnés tid, att ge dem 1700-talsproportioner och förse dem med den tidens sadeltak vore att underordna sig den befintliga miljön. Det vore också att visa ödmjukhet och respekt för ett ärevördigt och internationellt sett betydande byggnadsminne.

Anna Nilsén
v ordf i Föreningen Vårda Uppsala

UNT 28/1 2006: Linnéträdgården och 1700-talet

Linnéträdgården och 1700-talet

Snart är det dags för beslut om hur Linnéträdgården skall te sig i framtiden. Linnéjubileet står för dörren, och bygglovshandlingar rörande nya servicebyggnader strax innanför grindarna ligger redan på Byggnadsnämndens bord. Som något vanligt bygglovsärende kan dock ändringar i detta byggnadsminne inte betraktas. De omdiskuterade byggnaderna kommer, vilken form de än får, att påverka intrycket av anläggningen, och det är därför angeläget att ärendet får en grundlig belysning, trots den uppenbara tidsbristen. Frågan är om vi skall anstränga oss att behålla och kanske förhöja den 1700-talsstämning som ännu råder innanför planket eller om vi skall låta de nya byggnaderna få en avvikande karaktär och därmed bryta illusionen av 1700-tal. Linnéträdgården är ett byggnadsminne av intresse inte bara för Uppsala utan också nationellt och internationellt.

1700-talsmiljö
Trädgården går som bekant tillbaka till Olof Rudbeck d ä:s tid. Den tilläts under en tid förfalla, men Svenska Linnésällskapet har förtjänstfullt återställt dess utseende från 1745, då den omgestaltades av Linné enligt en av honom upprättad plan. Växtbeståndet överensstämmer så långt möjligt med det dåvarande urvalet. Även orangeriet är från 1700-talet och gäller för att vara ritat av Hårleman, även om inga ritningar finns kvar. De snedställda glasväggarna, som skulle samla värme och ljus försvann dock i en ombyggnad på 1800-talet, men byggnaden bibehöll sin hårlemanska karaktär. Linné flyttade i början på 1740-talet in i den gamla rudbeckska prefektbostaden från 1693 (nuvarande Linnémuseet), som han lät rusta åren 1741–43. Det som tillkommit efter denna tid är i stort sett endast gårdens mäktiga lindar, de som står på parad och möter besökaren innanför grindarna. Även de är av imponerande ålder och började växa för bortåt ett par sekel sedan. Många generationer uppsalabor har heta sommardagar funnit svalka under dem och inordnat dem i sin uppfattning om hur denna gårdsmiljö skall se ut. De hotas dock inte på något sätt i den omdaning som förestår.

Gammal stadsgård
Linnéträdgårdens förgård med professorsbostaden var, medan de båda uthusen stod kvar, en typisk stadsgård, där djurhållning mm i äldre tid ingick i bilden. Helena Harnesk, under många år antikvarie vid Upplandsmuseet, har i en artikel i UNT (15/1) givit en detaljerad beskrivning av detta exempel på ett nu nästan försvunnet uppsalakarakteristikum. Av 1700-talsmiljöer finns överhuvudtaget föga kvar i Uppsala. Från uppsalaperspektiv är därför den aktuella gårdsmiljön viktig. Den hör hemma i gammal uppsalatradition. Att återfå en gårdsbildning av detta slag innanför entrén till Linnéträdgården skulle öka anläggningens attraktionskraft. Att återskapa gårdsmiljön var också fram till nyligen tanken även hos byggherren. Det förelåg en positiv och närmast självklar uppfattning om att det vid utformningen gällde att försöka komma så nära 1700-talet som möjligt och utforma servicebyggnaderna som dem som fanns på Linnés tid men med ny funktion. Des båda byggnaderna fanns återgivna i ett stick från 1700-talet, och man hade dessutom hittat grunden för dem. Ett förslag i denna riktning togs också fram.

Pedagogiskt värde
Ett yttrande från Riksantikvarieämbetet över dessa planer har i ett slag ändrat på detta. Där hävdas bl a , att de tilltänkta byggnaderna inte kan motiveras från kulturhistorisk synpunkt, eftersom de inte skulle bli exakta kopior av de tidigare befintliga och genom att de inte skulle få samma funktion som på 1700-talet och därigenom inte skulle tillföra miljön ett pedagogiskt värde. Detta förefaller överdrivet. Ett pedagogiskt värde ligger faktiskt i att återskapa en 1700-talsgård. Hur som helst, Riksantikvarieämbetet gjorde av dessa och andra skäl tummen ned och infordrade andra alternativ. Ett sådant ligger nu på Byggnadsnämndens bord.

Det nya förslaget
Det nya förslaget är i sig väl genomarbetat och har både funktionella och estetiska förtjänster. Problemet med förslaget är att det till sin utformning bryter mot 1700-talet. I sin senaste version är det dock något mindre brutalt i detta hänseende än i den första, där fasaden mot ingångssidan framstod som fullständigt avvikande med modernistisk utformning och slät, vit fasad. Det utgjorde en fullständig motpol till den gamla professorsbostaden. I den aktuella versionen, som är klädd i en panel av samma färg och form som trädgårdens omgivande plank, finns en större ödmjukhet i förhållande till den gamla byggnaden. Från detta håll har å andra sidan den närmaste längans fasad nästan reducerats till en del av planket, ett intryck som stärks av att inget tak från detta håll är synligt. Åt Svartbäcksgatan till framstår de båda längornas pulpettak som främmande element och sticker upp på ett föga tilltalande sätt. Sadeltak skulle inte få samma negativa effekt. Fasaden mot trädgårdssidan är i sig välkomponerad men påtagligt främmande för 1700-talsmiljön. Funktionellt sett har den fördelen att avgränsa kafédelen från trädgården, en effekt som dock kan nås även med en annan utformning av helheten.
Med lätt retuschering skulle det föreliggande förslaget, som i funktionellt hänseende är fördelaktigt, kunna anpassas till 1700-talet, men då är sadeltak ett måste. Det skall betonas, att det inte är fel på förslaget i sig. Felet ligger i att det spräcker illusionen av 1700-tal. Vad man ser, när man går omkring i trädgården är lika viktigt för den upplevelsen som intrycket när man kommer in.

Cementerad syn
Anledningen till att man valt att avvika från 1700-talet är den sedan länge cementerade synen på hur tillägg till äldre miljöer skall, bör och måste utföras. Under 1900-talets lopp växte uppfattningen fram att nya tillägg till gamla miljöer borde göras så avvikande från originalet, att de inte kunde uppfattas som del av detta. På 1970-talet hade denna inställning hunnit bli närmast allmänt omfattad. Ingenstans utom i Sverige har dock detta förhållningssätt upphöjts till en oskriven lag. Runt om i Europa förekommer vid nybyggnad återställanden av och anpassningar till gamla, värdefulla miljöer. Än bygger man rena kopior av gamla byggnader, än modifierade men tidsmässigt anpassade varianter, än föredrar man helt avvikande tillägg. Hur det sker beror på det enskilda fallet.
I Linnéträdgårdens fall vinner helheten inte på avvikande tillägg. Än så länge kan nutidens besökare vid inträdet i miljön bakom planket låta sig förflyttas nästan tre sekel bakåt i tiden och skyddade från alla påminnelser om nutiden uppleva en stunds ro. Det är en attraktion att slå vakt om. De planerade servicebyggnadernas yttre bör underordna sig den f d professorsbostadens gårdsmiljö och till typen utgöra diskreta versioner av 1700-talets uthusbyggnader. Hur denna typ av byggnader i allmänhet såg ut är väl känt De behöver inte vara kopior av någon särskild byggnad för att ge det rätt tidsfärg och därmed smälta in i helheten.

Det finns en passus i Riksantikvarieämbetets yttrande att beakta, nämligen: ”att bevara Linnéträdgården som statligt byggnadsminne är att bevara och ge människor möjlighet att uppleva ett minne av Carl von Linnés liv och verksamhet.” Till detta hör rimligen också 1700-talsstämningen.

Anna Nilsén
v. ordf. i Föreningen Vårda Uppsala

Ang förslag till översiktsplan för Uppsala kommun.

Till Översiktsplanen 060331
Kommunledningskontoret
753 75 Uppsala

ang Förslag till översiktsplan för Uppsala kommun. Utveckling av orter och landsbygd fram till 2030.

Principiella synpunkter

Föreningen Vårda Uppsala ser med tillfredsställelse, att planarbetet för hela kommunen nu kommit så långt, att utbyggnadsmöjligheterna för både kommun och stad kan överblickas. Detsamma gäller dock endast i viss mån trafikfrågorna, där ännu mycket planering återstår. Utbyggnadsfrågorna är ju i hög grad beroende av att trafikfrågorna är lösta.
Det finns mycket gott att säga om planens ambitioner, Föreningen ser det som mycket positivt, att kommunen satsar på en utbyggnad av vissa orter längs ett antal stråk. Ambitionen att satsa på spårbunden trafik, där detta är möjligt, är också något som vi vill framhålla i detta sammanhang. Vi har dock en del synpunkter på dessa båda frågor som vi nedan skall komma närmare in på.
Föreningen tycker sig i planen skönja en alltför stor känslighet för dagsaktuell efterfrågan, gällande särskilt populära områden eller boendeformer och en rädsla för kostsamma satsningar på infrastruktur. Utformningen av en översiktsplan erbjuder ett tillfälle att styra utvecklingen i stället för att låta sig styras av för dagen trängande behov eller önskemål, dvs ett tillfälle att skapa förutsättningar för en önskvärd utveckling. Den innebär också ett tillfälle till framförhållning. I framförhållning ingår att skapa förutsättningar för en utbyggnad genom infrastrukturella satsningar. Man bör inte sky kostsamma sådana som på sikt kan beräknas bli lönsamma, t ex spårbunden trafik till tänkta utbyggnadsorter. Sådana satsningar bör komma på ett tidigt stadium om orterna skall bli attraktiva. Detsamma gäller investeringar i energiförsörjning och VA-anläggningar, som bör vara långsiktiga och så långt möjligt svara mot ett framtida, förutsett behov.
En annan principiell anmärkning som föreningen vill framföra är att satsningen på utbyggnad av kransorterna är alltför snävt tilltagen. Proportionerna 82% utbyggnad i staden contra 18% i kransorterna är som vi ser det inte godtagbara. Vi förordar en betydligt större utbyggnad av kransorterna. Detta har länge varit föreningens linje. En sådan målsättning skulle lätta på trycket i staden. Staden bör inte fortsätta att växa koncentriskt längre. Inte heller kan den förtätas så mycket till. Inte minst vill föreningen undvika att parkmark tas i anspråk för bebyggelse och att byggnaderna skjuter i höjden.
En tredje principiell ståndpunkt som föreningen driver är att kvarvarande slättland runt staden inte vidare kan tas i anspråk för bebyggelse. Ett av Uppsalas karakteristika är ”staden på slätten”, dvs staden som reser sig oförmedlat ur ett omgivande slättland. De senaste årens byggande har i betydande grad graverat detta slättland, som förutom att vara ett karakteristikum för Uppsala också till sin art med böljande sjöbotten och lummiga åkerholmar är utomordentligt vackert. Uppsalaslätten tillhör också Sveriges bästa åkermark. Detta odlingslandskap är ännu i aktivt bruk och kommer säkerligen att behövas också i framtiden för lokal produktion av livsmedel och troligen också för odling av energigrödor. Föreningen noterar med tillfredsställelse att i planen visst värde tillmätts odlingslandskapet runt Uppsala och vill här endast förstärka denna uppfattning. Mot denna bakgrund föreslår Föreningen Vårda Uppsala, att det kvarvarande slättlandet avgränsas i planen och ges ett framtida skydd. Föreningen vill i detta sammanhang nämna, att ”Linnés historiska landskap” inte bör inskränkas till enstaka objekt utan bör omfatta ett sammanhängande landskap, om det inte skall förlora sin historiska dimension. Därför bör den aktuella planen för utbyggnad i Danmark förkastas. Danmarks by med omgivande slättland ingår i det linneanska sammanhanget.
Föreningen anser, att strödd bebyggelse i anslutning till enskilda gårdar och byar bör undvikas, då sådan bebyggelse tenderar att växa successivt och ibland flyta samman. En strikt plan för utbyggnad utanför staden är att föredra.

Stråk och kransorter

En definition av vad föreningen avser med ”stråk” kan vara på sin plats. Med detta avser föreningen endast en sträcka längs vilken ett antal väl valda orter kan utbyggas. Föreningen önskar inte en sammanhängande bebyggelse längs stråken utan vill se ett ”respektavstånd” innefattande slättlandet runt staden, innanför vilket bebyggelse inte kan tillåtas.
I föregående samrådsrunda förordade Föreningen Vårda Uppsala en kombination av alternativen 1 och 2 med dominans för alternativ 2, som erbjöd flera stråk. Denna kombination möjliggör en större utbyggnad i kransorterna än de enskilda alternativen var för sig. Alternativ 1 har en fördel genom att det koncentrerar en mer omfattande utbyggnad av service etc till vissa orter. På så sätt skapas lokala centra för de aktuella utbyggnadsstråken, som kan förse orterna längs dessa med en större och mer varierad service och inte bara med nödvändiga basfunktioner. Föreningen håller fast vid denna linje och förordar sålunda en utbyggnad längs samtliga stråk utom det längs lv 288, vilken väg än så länge är undermålig och väntar på ombyggnad. Vi avstyrker därför alltför omfattande utbyggnad längs detta stråk på nuvarande stadium. Vad beträffar stråket längs lv 282 önskar vi att utbyggnaden av Gunsta begränsas, bl a med tanke på närheten till Uppsala, som blir dess närmaste tätort med trafikalstring till staden som följd.

Föreningen anser mot bakgrund av ovanstående,

• att utbyggnad av Ramstalund inte bör vänta i sin helhet utan att där en ny studentstad borde kunna uppföras där. Vi ser det som positivt, att planen är tänkt att innefatta mark reserverad för en tågförbindelse till Enköping.

• att Vänge och Järlåsa bör byggas ut och att trafikstopp för lokaltåg Uppsala – Sala snarast bör ordnas, inte minst nu när Heby och Morgongåva inkluderats i Uppsala län och kan behöva förbindelse åt båda hållen. Föreningen är medveten om att vissa stopp redan ordnats. Detta är en positiv utveckling.

• att längs E4 stor utbyggnad bör kunna ske av Bälinge, Lövstalöt och Björklinge. Bälinge behöver få en kärna med utbyggd service, och Björklinge måste förbättras på denna punkt, en åsikt som också uttrycks i planen. Föreningen beklagar, att spårbunden trafik till dessa orter inte prioriterats och att utbyggnadsgraden inte är större för orter som Bälinge och i synnerhet Björklinge, som snarast bör förtätas och göras mer attraktivt. Under förutsättning att spårbunden trafik kunde ordnas längs detta stråk, borde Läby på ett eller annat sätt inkluderas. Denna ort bedöms i planen (s 59) sakna förutsättningar för vidare utbyggnad genom att den inte är stor nog för basservice.

• att längs lv 290 och norra stambanan i likhet med Storvreta också Skyttorp bör få en rejäl utbyggnad. Skyttorp med sitt vackra landskap bör kunna bli synnerligen attraktivt, under förutsättning att infrastruktur finns på plats när utbyggnaden börjar. Med de utmärkta kommunikationerna tar det ca en kvart att ta sig dit från Uppsala C.

• att av orterna längs lv 282 Länna, Almunge och Knutby bör satsas på, framför allt Almunge och Knutby, av vilka Almunge bör få rollen av serviceort. Vi föreslår också att en utbyggnad av spårbunden trafik från Uppsala ända till Knutby får prioritet. Här skulle kanske en samordning kunna ske med Stockholms län och förbindelsen utsträckas till Norrtälje/Kapellskär. När det gäller Almunge och markförhållandena där, som anges vara bergiga och svårbyggda, anser föreningen att kring det blivande stationsläget ett centrum kunde etableras med en något högre, mer stadsmässig flerfamiljsbebyggelse, eftersom terrängen förmodligen lämpar sig för detta. När det gäller infrastrukturen anser föreningen, att överledning från Uppsala bör väljas.

Trafiksynpunkter utöver bansträckningar

När det gäller de ovannämnda, nya bansträckningarna anser föreningen, att dessa skulle kunna trafikeras med förarlösa tåg och att detta skulle vara en på sikt ekonomiskt mycket fördelaktig lösning, inte minst med tanke på inbesparade förarkostnader. Det skulle vara en fördel om dessa banor ginge i försänkt läge, inte minst med tanke på korsande vägar men också av hänsyn till landskapet. Spårbunden trafik ligger också i tiden med tanke på de miljömässiga fördelarna.

Ärna flygplats. Föreningen ansåg i föregående samrådsvända, att det skulle vara synnerligen positivt för Uppsala och orterna norr därom, om en civil flygplats vid Ärna kunde bli verklighet. Föreningen konstaterar med tillfredsställelse planens positiva inställning i denna fråga.

ang progr för småhusbebyggelse,Skarpbolsäng 2:1 Gåvsta, dnr 2004/20034-1

ang Program för småhusbebyggelse på del av Skarpbolsäng 2:1 Gåvsta, dnr 2004/20034-1

Föreningen Vårda Uppsala känner stor tveksamhet för programmet angående Gåvsta. Som i så många andra program i jordbruksbygderna omkring Uppsalaföreslår man att småhus-bebyggelsen skall läggas på åkermark. Detta är olyckligt av åtminstone två skäl. För det första kommer man att spoliera förstklassig åkermark, som med den nuvarande utvecklingen kan komma att behövas i framtiden för odling av energigrödor .
För det andra fördärvar man landskapsbilden, som här karakteriseras av växlingen mellan öppna marker, åkerholmar och dungar med skog och bryn. Av flera skäl är det lämpligare att förlägga tomterna till skogsdungarna. Dessa var fram till mitten av förra seklet till största delen hagar och öppna betade skogar som efter det att hävden upphört vanligen vuxit igen spontant eller planterats, i regel med gran. Villabebyggelse i sådana dungar skulle innebära öppnare växtlighet och återställande av bryn, särskilt viktiga för den biologiska mångfalden, där man nu ser en tvär övergång mellan åker och skog utom möjli-gen där fornminnen ligger. Dessa måste ju under alla omständigheter beaktas.
Ett tredje och synnerligen viktigt skäl till tveksamhet är den geografiska lokaliseringen. I den aktuella ÖP för Uppsala kommun siktar kommunen till att utbygga samhällen längs ett antal stråk med viss prioritering för dem som redan har goda kommunikationer. Ett av de angivna stråken är det mot Gåvsta–Rasbo, som visserligen har busskommunikationer men som ligger vid den undermåliga väg 288. Föreningen påpekade detta i samrådssvaret och kommer att påpeka det igen i det pågående remissförfarandet.
Föreningen anser, att kommunen bör bygga ut utvalda, särskilt lämpliga orter, sådana som är väl försörjda vad trafikleder beträffar och som ligger på betryggande avstånd från Uppsala. och inte splittra upp nybebyggelsen på mängder av mindre enheter. Som ÖP föreslog bör vissa orter tjäna som bygdecentra och ha en väl utbyggd service. Vi kan förstå, att det är avsikten också med Gåvsta/Rasbo, men vädjar till kommunen att vänta med denna utbyggnad tills kommunikationerna förbättrats.

Föreningen Vårda Uppsala anser sålunda, att en ytterligare större utbyggnad av Gåvsta inte bör genomföras och att eventuell framtida utbyggnad bör förläggas i skogsmarkerna.