2025-06-01
Till Mark- och miljödomstolen i Nacka
Föreningen Vårda Uppsala (FVU) har av Mark- och miljödomstolen i Nacka (MMD) beretts möjlighet att yttra sig över en till domstolen 2025-05-05 från Uppsala kommun inkommen skrivelse, där kommunen bemöter vad som tidigare har framförts av länsstyrelsen, FVU m fl. parter. FVU vill med anledning därav framföra följande.
FVU avstyrker fortsatt att det av Uppsala kommun sökta tillståndet för vattenverksamhet för bortledande av grundvatten etcetera lämnas. I såväl vårt ursprungliga yttrande, daterat 2024-09-27, och det uppföljande yttrandet, daterat 2025-03-18, anför vi sex huvudargument varför tillstånd inte ska lämnas:
- Tillstånd kan inte meddelas då det saknas lagakraftvunnen detaljplan.
- Länsstyrelsens uttalande i dispensärendet kan inte anföras som stöd för att hävda att byggandet av bron går före andra intressen.
- Ingreppen i områden med strand- och landskapsbildskydd står i uppenbar strid med syftena bakom skydden.
- Den långa raden av uppräknade risker är sammantagna oacceptabla. En strikt tillämpning av försiktighetsprincipen måste gälla.
- Bron bidrar till att skada riksintresset för kulturmiljön på ett påtagligt sätt och äventyrar även möjligheterna att säkerställa området som världsarv.
- En stadsutveckling utan ingrepp i den värdefulla miljö som Årike Fyris utgör har inte belysts.
Vi menar att dessa argument fortsatt är relevanta och det sökta tillståndet därför inte ska lämnas. I det följande kommenterar vi vad Uppsala kommun har anfört i sitt bemötande av våra tidigare yttranden och utvecklar samtidigt grunderna för vår avstyrkan ytterligare.
1. Tillstånd kan inte meddelas då det saknas lagakraftvunnen detaljplan.
Uppsala kommun anför i sitt bemötande av FVU:s tidigare framförda argument:
Aktuellt område är inte detaljplanelagt. Någon prövning mot 2 kap. 6 § tredje stycket miljöbalken sker därför inte. Därmed aktualiseras inte heller behovet för mark- och miljödomstolen att villkora tillståndsdomen med villkor om krav på att detaljplanen ska ha vunnit laga kraft. Lokaliseringen prövas istället mot 2 kap. 6 § första stycket miljöbalken. Det saknas rättsligt stöd för att avvakta förevarande prövning till dess att det föreligger en lagakraftvunnen detaljplan. Det FVU anfört innebär inget skäl till att avvakta målets handläggning.
FVU vill förtydliga att den ansökan, daterad 2024-05-08, som Uppsala kommun lämnat till MMD avser ”tillstånd till uppförande av anläggning i vattenområde m.m. vid anläggande av bro över Fyrisån, Uppsala kommun.” Denna rubrik har senare efterhand ändrats till den som anges i rubriken till detta yttrande. Det är otvivelaktigt så att ansökan avser vattenverksamhet vid anläggande av bro över Fyrisån. Det är byggandet av bron som föranleder vattenverksamheten. Som FVU tidigare påtalat framgår det också av ansökan upprepade gånger och med all önskvärd tydlighet att det är byggande av just en spårvägsbro som avses. Det sökta tillståndet avser alltså en verksamhet som ingår som en väsentlig och nödvändig del i anläggande av spårväg genom Årike Fyris. Och för att anlägga spårväg krävs enligt lag (1995:1649) om byggande av järnväg antingen en lagakraftvunnen järnvägsplan eller en dito detaljplan. Ingen sådan lagakraftvunnen plan föreligger för närvarande.
Om kommunen hade valt att pröva lokalisering och utformning av spårvägsbron i en järnvägsplan så hade fastställelsen av denna jämställts med meddelande av tillstånd enligt miljöbalken (§ 3 lag om byggande av järnväg). Prövningen av alla relevanta aspekter hade skett i ett och samma sammanhang. Genom att kommunen i stället valt att arbeta med detaljplaneinstrumentet krävs därför en separat prövning för vattenverksamhet enligt miljöbalken. Då är det av särskild vikt att dessa prövningar görs i rätt ordning, detta är inte minst viktigt i ett fall som det nu föreliggande, som bedöms ha en betydande miljöpåverkan och där kommunen hitintills underlåtit att beskriva viktiga miljökonsekvenser i tillståndsärendet och i stället hänvisat bedömningarna och beskrivningen av dessa till detaljplaneprövningen.
Uppsala kommun har i ett yttrande avseende den överklagade detaljplanen för spårvagnsdepå (mål P 6000–24) framfört att mark- och miljödomstolen kan bestämma ett villkor att tillståndsdomen inte ska få tas i anspråk förrän en detaljplan vunnit laga kraft. FVU framförde i det sammanhanget att de förutsättningar för att meddela ett villkorat tillstånd som det varit tal om i förarbeten till äldre, upphävd lagstiftning föreligger inte här (jfr prop. 1981/82:130 s. 96 f.). Vidare att med analog tillämpning av sådana uttalanden åsidosätta det undantagslösa och tydliga kravet lagfäst i 2 kap. 6 § tredje stycket miljöbalken, framstår som en minst sagt skakig rättslig grund för att ge ett villkorat tillstånd till en så komplex åtgärd som det är fråga om här. Den slutliga prövningen av det sökta tillståndet ska därför avvakta en lagakraftvunnen detaljplan.
2. Länsstyrelsens uttalande i dispensärendet kan inte anföras som stöd för att hävda att byggandet av bron går före andra intressen
Uppsala kommun anför:
Kritiken är svår att förstå och skjuter bredvid mål. Det som kan konstateras är att kommunen har sökt erforderliga tillstånd m.m. och att kommunen till stöd för det har framarbetat erforderliga underlagshandlingar. Därutöver har kommunens i enlighet med länsstyrelsens krav och önskemål framarbetat kompletterande underlag, aktbilagorna 83 – 96. Länsstyrelsen har tillstyrkt sökta tillstånd och dispenser, se avsnitt II.1 ovan. Påstådd ”lindring” av relevanta prövningskrav föreligger inte. Kommunen anser, liksom länsstyrelsen, att kommunen klarar gällande prövningskrav.
FVU menar att kommunen inte bemöter den allvarliga kritik vi framfört i sak avseende prövningen av de allmänna intressena sinsemellan och gentemot eventuella enskilda intressen. I miljökonsekvensbeskrivningen (MKB, bilaga 6, s. 6) påstår kommunens konsulter helt frankt att ”det allmänna intresset av spårvägen överväger det allmänna intresset av att inte tillåta åtgärderna inom landskapsbildsskyddsområdet. Förutsättningar för tillstånd enligt beslutet om skydd för landskapsbilden föreligger därför.” Därefter hänvisar konsulterna till en av länsstyrelsen utförd bedömning i ett beslut 2024-02-01 om biotopskyddsdispens. Uppsala kommun ställer här det kommunen menar är ett allmänt intresse, spårvägen, mot det allmänna intresset av att inte tillåta åtgärderna inom landskapsbildsskyddsområdet. Det senare är förvisso ett starkt och i sak grundläggande allmänt intresse, men intresset av spårvägen ska även ställas mot ett stort antal andra allmänna intressen i som rör natur- och kulturmiljö, vattenskydd, risk-och säkerhetsfrågor med mera.
Det är FVU:s mening att kommunen alltför lättvindigt stödjer sig på vad som överenskommits i fyrspårsavtalet och länsstyrelsens referens till detta avtal i samband med att man lämnat dispens i fråga om biotopskydd. Ett avtal kan inte slå undan den prövning som ska göras enligt vare sig lag om byggande av järnväg, plan- och bygglagen eller miljöbalken.
I det nu aktuella fallet är det först i en detaljplaneprocess som det samlats tillräckligt kunskapsunderlag för att fullt ut kunna bedöma och avväga de olika allmänna intressena sinsemellan och de allmänna intressena gentemot de enskilda intressen som kan finnas. Kommunens åberopande av fyrspårsavtalet får i den prövningen ses som en av flera ingångar inför den slutliga avvägningen. I annat fall skulle accepteras en ordning där ett avtal mellan stat, region och/eller kommun tillåts att slå undan vad som föreskrivs i gällande lagstiftning, vilket skulle vara ett helt oacceptabelt förhållande i en rättsstat.
Statskontorets lågmält framförda men i sak skarpa kritik av den aktuella typ av avtal som det så kallade fyrspårsavtalet utgör, får i detta sammanhang ses som i högsta grad relevant. Vi har beskrivit detta utförligare i vårt yttrande, daterat 2024-09-27 (s. 3).
3. Ingreppen i områden med strand- och landskapsbildskydd står i uppenbar strid med syftena bakom skydden.
Uppsala kommun anför:
Kommunen tillbakavisar framförd kritik och framförd bedömning om nullitet. Det förhållandet att FVU inte ansluter sig till kommunens och länsstyrelsens bedömningar innebär inte att förordnandet skulle vara en nullitet.
FVU menar fortsatt att en spårvägsbro, och därmed anläggningsarbeten för en sådan, genom Årike Fyris står i direkt konflikt med vad som lagts fast i landskapsbildskyddet för området. Man kan inte ge tillstånd för anläggande av en spårvägsbro, bygga ramper och bro över Hemslöjdsvägen, anlägga dagvattendammar, dra luftledningar, uppföra belysningsstolpar, schakta samt utföra markbearbetningar utöver normal brukning och samtidigt säga att syftet med landskapsbildskyddet är uppfyllt. Intentionerna i skyddet är just att motverka och förhindra de åtgärder som nu föreslås. Om tillstånd medges kan landskapsbildskyddet inte längre anses vara i kraft. De ingrepp som ansökan avser är så omfattande så att det kommer att vara svårt att hävda en fortsatt tillämpning av förordnandet. Det kan snarast ses som ett beslut om upphävande i det fall ett tillstånd lämnas för en spårvägsanläggning genom det område som förordnandet idag omfattar.
FVU vill återigen framhålla att en spårvägsbro är ett långsiktigt och oåterkalleligt ingrepp i den miljö som förordnandena om strand- respektive landskapsbildskydd är till för att skydda. Strand- respektive landskapsbildskyddet ska därför hävdas fullt ut.
4. Den långa raden av uppräknade risker är sammantagna oacceptabla. En strikt tillämpning av försiktighetsprincipen måste gälla.
Uppsala kommun anför:
FVU utgår felaktigt från att det skulle finnas prövningsplikt enligt miljöbalken avseende ”spårvägsprojekt”. Den enligt miljöbalken tillståndspliktiga verksamhet som omfattas av förevarande prövning är den vattenverksamhet som erfordras under byggskedet, d.v.s. arbete i vattenområden och grundvattenbortledning. Kommunen anser att miljökonsekvensredovisning avseende de verksamheter som tillståndsansökan avser svarar mot kraven i miljöbalken och att erforderliga villkorsförslag presenteras avseende de störningar och den påverkan som nämnda vattenverksamhet ger upphov till. Kravet från FVU om att den specifika miljöbedömningen måste ge en samlad bild av spårvägsprojektets påverkan på miljön i sin helhet svarar inte mot något rättsligt krav i miljöbalken. Flera av de miljöaspekter som FVU önskar få belysta liksom miljöeffekterna under driftskedet är frågor som omhändertas i detaljplaneprövningen. Kommunen noterar att FVU har överklagat detaljplanen sträcka D (mål nr P 1566-25) och detaljplanen för spårvagnsdepån (mål nr P 6000-24) och att FVU därmed har möjlighet att i dessa två mål få sina till dessa detaljplaner hörande frågorna prövade. Vad gäller frågan om artskydd har kommunen vidtagit erforderliga inventeringar m.m. och sökt artskyddsdispens vad gäller cinnoberbagge. Vad gäller frågan om vibrationer från spårvägstrafiken under driftskedet är det en fråga som omhändertas inom ramen för detaljplanearbetet.
FVU noterar att Uppsala kommun konsekvent menar att den nu aktuella prövningen endast avser den sökta vattenverksamheten påverkan under byggskedet. Därmed bortser man från de konsekvenser som kan uppstå på sikt som en följd av den utformning och den teknik som valts för den anläggning som avses uppföras, liksom från de långsiktiga följderna av hur de aktuella anläggningsarbetena utförs. FVU menar att när en planerad åtgärd eller verksamhet bedöms ha en betydande miljöpåverkan så den lagstadgade miljöbedömningen göras fullt ut utifrån vad som sägs i 2 kap. miljöbalken.
I samband med avgränsningssamrådet bedömde kommunen att verksamheten kan antas medföra betydande miljöpåverkan. Detta utan att ange i vilka frågor som påverkan kan anses betydande (MKB, bilaga 6, s. 15). Därefter räknar man upp hela 16 risker, inklusive påverkan på landskapsbildskydd och strandskydd (MKB, s. 18). Kommunen väljer sedan i sin ansökan att ”avgränsa bort” att analysera och beskriva påverkan på riksintressena för kulturmiljön och friluftslivet, samt även på naturreservatet Årike Fyris och eventuella fornlämningar. I stället hänvisar kommunen till detaljplanen i dessa frågor. Det innebär att mark- och miljödomstolen inför sin prövning av den nu aktuella ansökan inte har fått tillgång till en fullständig redovisning av de kortsiktiga och långsiktiga konsekvenserna av den sökta verksamheten. Hur påverkar den sökta verksamheten de nyss nämnda riksintressena och naturreservatet Årike Fyris?
FVU noterar att kommunen gör ett undantag i fråga om beskrivning av konsekvenserna på sikt. I miljökonsekvensbeskrivningen (s. 19) skrivs: ”Landskapsbildskyddet omfattar det permanenta skedet.” I övrigt anges det valda tidsperspektivet för miljöbedömningen och -beskrivningen till den tid som svarar mot byggskedet, vilket anges vara cirka tre år.
Naturvårdsverket framhåller i sina anvisningar att ”en tillståndsprövning enligt miljöbalken innefattar en fullständig prövning enligt 2 kap. miljöbalken oavsett om det är en ny eller befintlig verksamhet.” Av 6 kap. 37 § punkt 2 miljöbalken framgår vidare att en strategisk miljöbedömning ska ha den omfattning och detaljeringsgrad som behövs för att en samlad bedömning ska kunna göras av de väsentliga miljöeffekter som verksamheten eller åtgärden kan antas medföra. FVU finner det oacceptabelt att ansökningshandlingarna inte har lämnat en fullständig redovisning av den sökta verksamhetens konsekvenser också över tid. Det styrker vår uppfattning att tillstånd inte kan lämnas innan en lagakraftvunnen detaljplan föreligger. Först då finns, i bästa fall, både en strategisk och en specifik miljöbedömning utförda, vilka sammantagna skulle kunna ge en fullständig bild av den nu sökta verksamhetens miljöpåverkan.
Uppsala kommun bemöter den kritik som FVU framfört gällande de brister som finns i ansökningshandlingarna avseende beskrivning och förslag med hänsyn till kvicklera och stabilitet. Kommunen skriver:
… att man även fortsatt behöver beakta stabiliteten, både inom och utom området med förekomst av kvicklera. Det är alltid viktigt att uppdatera stabilitetsberäkningar utifrån rådande laster genom hela projekterings- och byggskedet och detta är ngt som rekommenderas för alla projekt där risk för stabilitetsproblem föreligger.
FVU menar att detta inte är ett godtagbart förhållningssätt inför ett så komplext och omfattande projekt som berör så många viktiga miljöaspekter. Ett skred i samband med anläggningsarbeten får dessutom sannolikt en direkt negativ påverkan på så väl grundvatten som ytvatten (Fyrisån). Redan efter Tuveskredet 1977 skärptes kraven på undersökningar och dokumentation av ett områdes stabilitetförhållanden inför planering och byggande. För att en detaljplan ska kunna antas eller en åtgärd godkännas krävs en dokumentation av att säkerheten mot skred är klarlagd.
I den till ärendet hörande utredningen (bilaga 5.2: PM geoteknik, WSP 2024-04-05, s. 27) redovisas att:
Stabilitetsberäkningarna visade att stabiliteten inom området för planerad bro är erforderlig för befintliga förhållanden.
Tillfartsbankarna innebär dock en belastningsökning som potentiellt skulle kunna äventyra stabiliteten i området. … Den östra tillfartsbanken grundläggs delvis på finjordar och beräkningar visar att stabiliteten inte är erforderlig för den tillskottslast som banken utgör. (våra kursiveringar)
I ansökan talas också om att uttryckning kan ske i Fyrisån om inte spontning sker utan att precisera detta förhållande närmare. För FVU är det är uppenbart att frågan om stabilitet är otillräckligt redovisad i det nu framlagda ärendet.
I samband med att den fördjupade översiktsplanen för den södra staden upprättades skrev expertmyndigheten för grundvatten, Statens Geologiska Undersökning (SGU), i sitt samrådsyttrande, daterat 2017-02-17 (s. 2):
… den planerade exploateringen som presenteras i den fördjupade översiktsplanen innebär oacceptabla risker för grundvattnet i åsen. Det gäller främst den byggnation som planeras att ske på och i närheten av åskärnan liksom oklarheter kring placering och utförande av broförbindelsen over Fyrisån.
SGU har, vad vi kan finna, inte yttrat sig över den nu framlagda ansökan. Med tanke på den kritik som SGU framförde över den fördjupade översiktsplanen bör mark- och miljödomstolen höra SGU i fråga om de förhållanden som råder inom det nu aktuella påverkansområdet och om de åtgärder som redovisas i den aktuella ansökan är tillräckliga och kan accepteras.
Uppsala kommun slår undan FVU:s hänvisning till mark- och miljööverdomstolens avgörande i mål nummer M 11540–14 och menar att denna dom saknar relevans för förevarande prövning. Det är FVU:s uppfattning att kommunen väljer att bortse från en av överdomstolens grunder för sitt beslut; att även om överdomstolen bedömde riskerna för vattentäkten som små så drog man slutsatsen att med hänsyn till vattentäktens stora betydelse för samhället (82 000 invånare) och då ingen reservvattentäkt fanns, skulle en förorening få mycket stora negativa konsekvenser. I fallet Uppsalaåsen är ett betydligt större antal personer beroende av vattentäkten och det finns heller inte någon reservvattentäkt i det fall en förorening eller någon annan negativ påverkan skulle ske. I Uppsalafallet berörs ett betydligt större antal personer av eventuell skada på vattentäkten än vad som skulle ha varit fallet i det ovan aktuella målet.
Frågan om artskydd är fortsatt oklart hanterat i ansökan. Viktiga delar av informationen är sekretessbelagd, varför det är svårt att bedöma det riktiga i kommunens påståenden och förslag till villkor med mera. Men Uppsala kommuns svar på länsstyrelsens förslag till villkor visar att det är uppenbart att kommunen inte tar frågan om artskydd på fullt allvar. I sina kommentarer över länsstyrelsens yttrande i frågan (s. 7) skriver kommunen att man inte kan acceptera länsstyrelsens villkorsförslag utan anser att.
De värden som länsstyrelsen synes värna skulle kunna omhändertas på sådant sätt att kommunen i stället tillser att etablering i aktuellt område påbörjas innan den 1 april och att nedtagning av träd, liksom slyröjning inom området är utfört innan den 1 april. På det sättet utesluts risken för att fåglar hinner påbörja häckning som sedan kommunen stör.
Det är alltså kommunens mening att i området befintliga och med hög sannolikhet lämpliga habitat för skyddade fågelarter ska tas ned och röjas undan så att häckning inte kan ske.
FVU noterar att Uppsala kommun genom sitt bemötande av vad vi framfört tidigare nu bekräftar att frågan om vilken påverkan som vibrationer från bron kan komma att ha på yt- och grundvattnet under driftskedet inte har studerats vare sig i den nu aktuella ansökan om tillstånd för vattenverksamhet eller inom ramen för detaljplanen för delsträcka D. Detta är en brist i miljöbedömningen som inte bör accepteras.
Utifrån vad vi framfört i våra två tidigare yttranden och här ovan menar vi fortsatt att försiktighetsprincipen bör tillämpas på så sätt att tillstånd för projektet inte meddelas (se vidare FVU:s yttrande daterat 2025-03-18).
5. Bron bidrar till att skada riksintresset för kulturmiljön på ett påtagligt sätt och äventyrar även möjligheterna att säkerställa området som världsarv.
Uppsala kommun anför:
FVU ansluter sig inte till slutsatserna i de sakkunnigutlåtanden som kommunen presenterat gällande anläggningarnas påverkan på kulturmiljö. Det är inte samma sak som att dessa sakkunnigas bedömningar är fel, vilket FVU försöker påskina. Kommunen får upprepa att länsstyrelsen i detaljplanearbetet har redovisat att länsstyrelsen anser att anläggningarna inte medför påtaglig skada enligt 3 kap. 6 § miljöbalken. Det förhållandet att FVU har motsatt bedömning minskar inte det rättsliga värdet av länsstyrelsens ställningstagande. Kommunen har i målet redovisat erforderlig kumulativa bedömningar.
FVU uppfattar det som att Uppsala kommun genom sitt utförliga bemötande av de av oss framförda synpunkterna avseende de planerade åtgärdernas påverkan på riksintresset för kulturmiljön (Uppsala stad C40) bekräftar att denna fråga är relevant i den nu aktuella tillståndsprövningen. FVU menar att kommunen och länsstyrelsen har gjort en för spårvägsprojektets genomförande alltför gynnsam tolkning av hur de för området aktuella riksintressena påverkas av såväl planerat anläggningsarbete som över tid.
Naturvårdsverket har gett ut allmänna råd om påtaglig skada på riksintressen enligt 3 kap. 6 § andra stycket miljöbalken (NFS 2005:17). Råden är inte bindande men ger vägledning för hur bestämmelsen ska tolkas. Enligt de allmänna råden kan påtaglig skada på natur- eller kulturmiljön uppstå om en åtgärd kan mer än obetydligt skada något eller några av de natur-, kultur- och friluftsvärden som utgör grunden för riksintresset. Vidare anges att en negativ inverkan som är irreversibel med avseende på något värde som utgör grunden för riksintresset som regel bör anses utgöra påtaglig skada på natur- eller kulturmiljön. Av de allmänna råden framgår att även om den negativa inverkan endast förväntas pågå under en kortare tid bör den anses utgöra påtaglig skada på natur- eller kulturmiljön om den negativa inverkan kan bli så stor att området i något avseende förlorar sitt värde som riksintresseområde.
FVU menar att anläggande av en bro genom Årike Fyris innebär en sådan irreversibel negativ inverkan på riksintressena som avses i Naturvårdsverkets allmänna råd. Den i ansökan redovisade verksamheten är en betydande och avgörande del i anläggandet av en sådan bro. Skadan på riksintressena uppstår inte endast under anläggningstiden utan också i det kommande driftskedet. FVU har i tidigare sammanhang beskrivit den föreslagna bron som ett storskaligt och oåterkalleligt ingrepp i och intill ett område av högsta kultur- och rikshistoriska värde. Denna bedömning gäller fortsatt.
I sitt bemötande av FVU:s yttrande (s.34) drar Uppsala kommun slutsatsen att bedömningen av de kumulativa effekterna av spårvägens anläggningar, tillsammans med depåns, inte blir en annan än den för endast spårvägsbron. Detta påstående avviker från vad som sägs i det parallellt med planeringen av spårvägsbron bedrivna planärendet för spårvagnsdepån (MKB, WSP, 2023-12-04, s. 49):
Tillsammans innebär de olika planerna att flera moderna, storskaliga element som förändrar landskapsbilden och kulturmiljön tillförs området. Den planerade spårvägen på bank och broar genom landskapet som ingår i planen för delsträcka D bedöms ha störst negativ visuell effekt. Anläggningarna har en skala och riktning som är främmande för kulturlandskapet och kommer att påverka såväl de längre vyerna som upplevelsen på nära håll. (vår kursivering)
Visserligen framhålls att spårvägen på bank och broar ha störst negativ effekt men av redovisningen framgår att effekterna av detaljplanen för delsträcka D ska läsas ihop med effekterna av detaljplanen för spårvagnsdepån. FVU menar dessutom att kommunen i fråga om spårvagnsdepån väsentligt underskattar hur en åtta meter hög mur, med angränsande slänter och tillhörande skalskydd, kommer att påverka uppfattningen av landskapet och de värden som riksintressena för kulturmiljö och friluftsliv avser att säkerställa. Även den till depån knutna dagvattendammen kommer, tillsammans med dagvattendammarna intill Hemslöjdsvägen, att i hög grad påverka hur landskapet läses.
I detaljplanen för delsträcka D skrivs att ”utformningen av dammarna är avgörande för att de inte ska innebära påtaglig skada på kulturmiljön” (planbeskrívningen s. 67) samt angående bron över Hemslöjdsvägen med tillhörande ramper ”planteringar är därför nödvändiga för att undvika påtaglig skada på kulturmiljön.” (planbeskrivningen s. 154). FVU har i tidigare yttrande noterat att dagvattendammarna respektive bron över Hemslöjdsvägen med tillhörande ramper var för sig riskerar att påtagligt skada riksintresset, vilket indikerar att den samlade effekten av spårvägsbron, ramperna, de nyss nämnda anläggningarna tillsammans med de åtta meter höga stödmurarna för depån med anslutande slänter och tillhörande skalskydd kommer att medföra en påtaglig skada på riksintresset för kulturmiljö, en skada som inte låter sig läkas av planteringar.
Uppsala kommun medger i sitt bemötande (s. 32) att:
Spårvägsbron, bron över Hemslöjdsvägen, brobankarna och dagvattendammarna i årummet (dagvattendammen för depån och en mindre dagvattendammen under bron) kommer … att skada riksintresset …
Men kommunen menar fortsättningsvis att det inte är på ett påtagligt sätt då skadan begränsas genom de åtgärder vilka enligt detaljplanen och enligt avtal mellan kommunen och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), ska genomföras. FVU noterar här att kommunen i sin uppräkning av element som skadar riksintresset även tar med dagvattendammen för depån. Detta i motsatt till vad man påstått på annan plats i sitt bemötande.
Uppsala kommun räknar sedan i punktform upp ett antal åtgärder som, enligt kommunens uppfattning, bidrar till att skadan på riksintressena inte blir påtaglig. Kommunen skriver att:
Kring brobankarna ska plantering av högre vegetation ske i syfte att skapa en växtridå som på ett naturligt sätt döljer bron. Planteringarna ska ha tillräckligt högrest växtlighet för att kunna bädda in bron och få den att smälta in bättre i landskapet. (vår kursivering)
Kommunen hänvisar till att detta också är ett plankrav. FVU konstaterar att det trots det är åtgärder som kan vara svåra att få till stånd och som dessutom baserar sig på ett plankrav som är svårt att fullt ut hävda och följa upp över tid.
Växtförhållandena på och i anslutning till stora vägramper är sällan de bästa. Även om de föreskrivna planteringarna utförs så kommer det att ta inemot 20–30 år innan den högresta växtlighet som man talar om kan finnas på plats. I de av Naturvårdsverket allmänna råden, som vi refererat till ovan, sägs att även om den negativa inverkan endast förväntas pågå under en kortare tid bör den anses utgöra påtaglig skada på natur- eller kulturmiljön om den negativa inverkan kan bli så stor att området i något avseende förlorar sitt värde som riksintresseområde. Uppsala kommun har i sin argumentation framfört att skadan inte är påtaglig just för att åtgärder som planteringar vidtas. Det innebär indirekt ett erkännande av att skadan är påtaglig åtminstone tills en tillräckligt högrest växtlighet bäddar in bron och brobankarna, vilket alltså torde vara fallet under mycket lång tid.
Uppsala kommun avser att teckna ett avtal med SLU om avgränsning av odlings- och betesmark liksom om att mindre dungar eller åkerholmar ska anläggas norr om bron. FVU:s erfarenhet är att denna typ av avtal inte bör utgöra en grund för att ett tillstånd ska medges eller en detaljplan antas eller godkänns av en prövande myndighet. I det relativt nyligen avslutade detaljplanärendet avseende Seminarieparken godkände länsstyrelsen detaljplanens omfattning och utformning först när det i ett exploateringsavtal mellan kommunen och exploatören föreskrevs att den i planområdet belägna trädgården skulle återställas så att den synliggjorde dess historiska utformning och dess betydelse för seminariets pedagogiska arbete. När detaljplanen vunnit laga kraft valde kommunen att utforma parken utifrån helt andra historiska referenser än vad avtalet föreskrev, ett agerande som inte kan följas upp genom rättslig prövning annat än mellan avtalsparterna.
Uppsala kommun anför även att skadan mildras av att detaljplanen för delsträcka D i en planbestämmelse föreskriver att bron ska ha ”en hög arkitektonisk kvalitet i förhållande till landskapets höga kulturhistoriska värde”. FVU har tidigare, i samband med den till mark- och miljööverdomstolen överklagade detaljplanen för kvarteret Ubbo, framhållit att denna planbestämmelse om ”hög arkitektonisk kvalitet” saknar det stöd i plan- och bygglagen som en planbestämmelse måste ha. En bro är dessutom inte bygglovspliktig, vilket framgår av plan- och byggförordning (2011:338) 6 kap. 1§. Uppräkningen av bygglovspliktiga anläggningar i förordningen är, enligt Boverket, uttömmande och i uppräkningen saknas bland annat broar. Den slutliga utformningen av bron låter sig alltså inte styras av detaljplanen utan den sker i samband med att huvudmannen för bron låter projektera och upphandla byggandet av densamma. Vilka kriterier, tekniska, ekonomiska eller estetiska, som därvidlag kommer att väga tyngst kan i dagsläget varken förutses eller bestämmas.
6. En stadsutveckling utan ingrepp i den värdefulla miljö som Årike Fyris utgör har inte belysts.
Uppsala kommun anför:
FVU framför kritik och synpunkter mot spårvägsprojektet som sådant, d.v.s. förhållanden och sakfrågor som behandlas och prövas inom ramen för detaljplanearbetet. Den av FVU åberopade bestämmelsen i 6 kap. 11 § miljöbalken rör detaljplanearbetet. Kritiken och synpunkterna omfattar i egentlig mening inte den verksamhet som omfattas av förevarande prövning utan de sakförhållanden och frågor som ingår i detaljplaneprövningen, …. FVU har, som sagt, överklagat både detaljplanen för sträcka D (mål nr P 1566-25) och detaljplanen för spårvagnsdepån (mål nr P 6000-24) och där i huvudsak åberopat och redovisat här framförd kritik. I den överprövningen kommer FVU:s synpunkter att bedömas. Vad gäller kraven på den miljökonsekvensbeskrivning som ingår i förevarande prövning svarar den mot kraven i miljöbalken.
FVU noterar att Uppsala kommun tidigare återkommande har hävdat att endast de konsekvenser i form av grundvattenbortledning och infiltration med mera som är en direkt följd av den sökta vattenverksamheten ska belysas i det nu aktuella ärendet. Enligt vad FVU funnit har mark- och miljööverdomstolen i tidigare ärende dragit slutsatsen att det är miljökonsekvenserna i dess helhet av ett projekt som avses i MKB-direktivet och inte endast vissa begränsade miljöeffekter av det.
FVU noterar nu att Uppsala kommun, utöver ovan inledande sammanfattande kommentar, även för ett resonemang och en argumentation kopplat till de frågor som borde ha klargjorts i en detaljplan innan en ansökan om den nu aktuella verksamheten gjordes till mark- och miljödomstolen. Det bekräftar det FVU tidigare har fört fram, och fortsatt menar, att tillstånd för den nu ansökta verksamheten inte kan ges förrän en lagakraftvunnen detaljplan föreligger och att ansökans förenlighet med detaljplanen har prövats. Först då har alla förutsättningar för att fullt ut kunna pröva ansökan klarlagts.
Ett spårvägsprojekt måste planeras genom en järnvägsplan eller en detaljplan. Eftersom projektet innebär en betydande miljöpåverkan krävs såväl en strategisk som specifik miljöbedömning, vilket också Uppsala kommun framhåller i sitt bemötande över vad vi har framfört i ärendet. Trots den insikten genar kommunen i sin analys och beskrivning av konsekvenserna av detaljplanen respektive projektet. FVU vidhåller de brister som föreningen påtalat i tidigare yttranden. Den geografiska räckvidden för det aktuella projektet är av sådant slag att den direkta planeringen borde ha föregåtts av studier av alternativa stadsstrukturer. Redovisningen av de övergripande lokaliseringsstudierna är nu mer av en historieskrivning än en redogörelse för vad de olika omnämnda alternativen innebär.
De krav som finns på redovisningen vid en specifik miljöbedömning kan inte heller anses uppfyllda då alternativa utformningar av bron och alternativa tekniker för byggande inte kan anses vara tillfyllest belysta. En miljökonsekvensbeskrivning ska enligt 6 kap. 7 § 2 miljöbalken innehålla en beskrivning av de åtgärder som planeras för att skadliga verkningar ska undvikas, minskas eller avhjälpas. Syftet med beskrivningen är att det ska framgå vilka åtgärder eller metoder som kan användas för att komma till rätta med de miljöproblem som en verksamhet eller en åtgärd kan orsaka. Finns det alternativa sätt att lösa uppgiften som är skonsammare mot miljön?
Enligt FVU:s mening har inte den sökande visat att den valda utformningen eller den valda tekniken är de bästa. I miljökonsekvensbeskrivningen (s. 25) har frågan om alternativ teknik avhandlats på sju rader. Enligt miljöbalken är utgångspunkten är att bästa möjliga teknik ska användas, såvida det inte anses orimligt (2 kap. 3 och 7 §§ miljöbalken). Bilden i nu aktuellt fall är att kommunen har bestämt sig för ett läge, en utformning och ett sätt att genomföra projektet. Det kan knappast ses stå i överensstämmelse med miljöbalkens krav.
Vi vill under denna delrubrik slutligen återigen framhålla den summariska och bristfälliga redovisning som den sökande gör av ett så kallat nollalternativ, dvs. vad är innebörden och konsekvenserna av om en spårvägsbro inte kan anläggas i Årike Fyris? Den enda slutsatsen den sökande drar är att biltrafiken förväntas komma att öka, vilket är en ytterst förenklad och missvisande beskrivning. Det ger bilden av att redovisningen i ansökan åtminstone i denna del är tendensiös.
Avslutande ord
Det är FVU:s mening att de mycket stora värden och kvaliteter som Årike Fyris innefattar ska skyddas mot den storskaliga och oåterkalleliga exploatering som en spårvägsbro skulle innebära. Området är i många avseenden unikt. Det inrymmer fyra olika riksintressen, ett naturreservat, ett förordnande om landskapsbildskydd, strandskydd, ett för Uppsalas befolkning och näringsliv helt avgörande vattenskyddsområde samt väsentliga spår av arvet efter Linné. Här skulle ett ingrepp i form av en spårvägsbro, förutom att påtagligt skada nyss nämnda värden, dessutom innebära ett stort antal risker som rör för samhället och miljön väsentliga aspekter. Det sökta tillståndet kan inte lämnas.
För Föreningen Vårda Uppsala
Sten Åke Bylund ordförande
Bo Aronsson vice ordförande
Eric Bylander styrelseledamot
