För de rödgröna borde mark- och miljödomstolens nej borde bli utgångspunkt för ett omtag i planeringen, skriver Tomas Klang.

Dags för omtag. S, V och MP måste släppa på prestigen och söka en kompromiss med oppositionen om spårvägen. Foto: Adam Wrafter

Den blinda beslutsamhet med vilken spårvägens förespråkare fortsätter att driva projektet upphör aldrig att förvåna. Sedan Erik Pelling (S), Tobias Smedberg (V) och Linda Eskilsson (MP) förklarat att man inte har några som helst planer på att ta mark- och miljödomstolens nej till Ultunabron för ett nej (UNT 22/10) har också Christian Blomberg, stadsdirektör, och Karin Svingby, trafikdirektör i Region Uppsala, gett sig in i debatten för att försöka förklara för Uppsalaborna varför bron till varje pris måste byggas (UNT 30/10).

Inledningen saknar inte sin egen oavsiktliga poäng. När Blomberg och Svingby utbrister att arbetet med att bygga Uppsala spårväg äntligen är i gång, så vidgår man nämligen, förmodligen omedvetet, att kommunen begår en olaglig handling. Innan man börjar bygga en spårväg måste man nämligen antingen ha en lagakraftvunnen järnvägsplan eller detaljplan, och kommunen har som bekant varken det ena eller det andra.

Frågan är hur så många intelligenta personer orkar ägna sig åt något så hopplöst som att försöka försvara en spårväg mellan Gottsunda och Bergsbrunna? Historien är förvisso full av exempel på kritiserade projekt som till slut ändå visade sig bli den succé som tillskyndarna förutspådde. Men den är också full av exempel på motsatsen, projekt som i efterhand visat sig bli precis de kostsamma och misslyckade felsatsningar som motståndarna varnade för.

En smula ödmjukhet inför uppgiften skulle alltså vara på sin plats. Och glöm för all del inte att hade inte Liberalerna bytt sida efter valet så skulle vi inte ha haft den här debatten i dag, åtminstone inte på de här premisserna.

För Uppsalas del skulle det vara välgörande om minoritetsstyret kunde låta mark- och miljödomstolens nej bli utgångspunkt för ett omtag i planeringen, och försöka få till ett samarbete med oppositionen. Flytta spårvagnsdepån till åns västra sida. Bygg sträckan mellan Uppsala C och Gottsunda/Ultuna, men släpp tanken på en förbindelse mellan Gottsunda och Bergsbrunna.

Det skulle innebära ett avsevärt mindre ekonomiskt risktagande, samtidigt som vi skulle skaffa oss värdefull erfarenhet inför en eventuell fortsatt utbyggnad av spårvägen. Vi skulle helt enkelt lära oss hur man gör. I projekt av den här storleksordningen är det ofta en klok politik att genomföra en bit i taget i stället för allt på en gång.

Visst går fyrspårsavtalet att omförhandla.  Det är klart att man inte har skrivit på ett så vidlyftigt avtal med så många osäkra förbehåll och tvingande åtaganden utan att se till att det finns en omförhandlingsklausul. Det kan inte vara ett statligt intresse att Uppsala ska riskera sitt dricksvatten. Statens uppgift är att förse Sverige med den infrastruktur som landet behöver, i det här fallet två nya järnvägsspår, medan kommunens uppgift är att förse dess invånare med bostäder. Det är ingenting som man ska behöva lova varandra i ett avtal.

De 33 000 nya bostäder som kommunen lovat ska finnas på plats i södra staden år 2050 framstår alltmer som en avlägsen planerardröm. Minskande inflyttningsöverskott ger vid handen att Uppsalas traditionellt starka befolkningstillväxt nu håller på att gå mot sitt slut. Det som hänt är att såväl invandringen som utflyttningen från Norrland närmast har tvärbromsat, ett trendbrott som visserligen är svårbedömt men som mycket väl kan bli bestående.

Frågan är om vi någonsin kommer att få se ett nytt Sundsvall i Bergsbrunnaskogen, eller om det snarare handlar om ett nytt Knivsta?

Det är en svensk tradition att försöka förena olika ståndpunkter i en gemensam kompromiss. Häri ligger demokratins styrka och det ger också ofta de bästa besluten. Att utnyttja en tillfällig majoritet till att köra över sina motståndare är sällan en god politik. En kompromiss förutsätter emellertid att bägge sidor kan göra avkall på prestigen och gå med på att inte få allt. Det ställer den politiska mognaden på prov, men det förutsätter naturligtvis att den finns. Annars går det inte.

Tomas Klang

Salsta slott kan komma att säljas. “Därmed riskeras framtiden för ännu ett av våra gemensamma svenska kulturarv”, anser Föreningen Vårda Uppsala. Foto: Adam Wrafter

Kulturdebatt UNT 2025-09-22 05:00

Borde inte avkastningen från skogen och jordbruket på ägorna kunna bidra till att betala underhållet av Salsta slott?

Det undrar Föreningen Vårda Uppsala, som anser att en försäljning av slottet vore att förlora ett svenskt kulturarv. 

Det har kommit till Föreningen Vårda Uppsalas kännedom att Statens Fastighetsverk (SFV) har för avsikt att sälja Salsta slott i Vattholma, norr om Uppsala. Därmed riskeras framtiden för ännu ett av våra gemensamma svenska kulturarv. Fortsätt läsa →

Börjar luften gå ur Uppsala kommuns planer för framtiden? Bostadsbyggandet har gått i stå och befolkningsutvecklingen stannat av. Trots det finns inga signaler från kommunledningen om att man har en beredskap för att ställa om planeringen. Snarare tvärtom. Kommunstyrelsens ordförande Erik Pelling redovisade nyligen i UNT alla de åtgärder som vidtagits i arbetet med det omfattande spårvägsprojektet, ett projekt som baserar sig på en stark befolkningsutveckling och som förutsätter ett omfattande bostadsbyggande. Budskapet från kommunledningens sida har hitintills varit att man inte ser några anledningar till ett omtag i planeringen.

I maj gjorde kommunen en ny prognos (KP25) för befolkningsutvecklingen. Den pekar på att vi i Uppsala kommer att vara 308 000 invånare år 2050. Samtidigt gjorde SCB en befolkningsframskrivning som angav 300 000 invånare samma år. Båda bedömningarna pekar på en drastisk förändring av utvecklingen relativt de befolkningstal som legat till grund för besluten om fyrspårsavtal, översiktsplan (ÖP16) och den fördjupade översiktsplanen för de sydöstra stadsdelarna. Där redovisas befolkningstal på mellan 340 000 och 380 000 invånare.

Det mesta talar för att SCB:s bedömning är den mest realistiska.I januari i år var 248 221 personer folkbokförda i Uppsala kommun. I maj hade vi minskat med 242 personer. Det återstår att se om det årliga mönstret med befolkningsökningar under hösten gör att vi når upp till en ökning med de 2 300 invånare per år som krävs för att den kommunala prognosen ska kunna uppfyllas. Även om Uppsala fortsatt kommer att växa snabbare än Sverige i övrigt är det tveksamt om vi skulle nå upp till 308 000 invånare 2050, vilket i så fall skulle motsvara 2,7 % av Sveriges befolkning, jämfört med 2,3 % idag. Det skulle innebära att Uppsala ensamt skulle svara för 8 % av Sveriges totala befolkningsökning. Ska ÖP16: s och fyrspårsavtalets befolkningssiffror nås krävs att Uppsalas befolkningsökning utgör upp mot 13 % av Sveriges totala tillväxt.

I dagsläget finns det inget som talar för att vi kommer att återgå till den utveckling som vi sett under 2 000-talets inledande decennier. Befolkningsökningen drevs då av ett positivt utrikes flyttnetto och ett stabilt födelseöverskott. Nu är vi i ett läge med en begränsad invandring och en historiskt låg fertilitet, vilket medför en  lägre årlig befolkningsökning framöver än de vi vant oss vid. 

Spelar då detta någon roll för Uppsalas del? Ja, om vi inte är beredda att ompröva tidigare ställningstaganden kan det bli både fel och dyrt. Besluten om spårvägsprojektet baseras på att vi är 340 000 invånare år 2050 och att 55 000 av dessa då bor i de sydöstra stadsdelarna. Det är inte en trovärdig utveckling. Erfarenheterna från perioden efter miljonprogrammet respektive 90-talets fastighetskris visar att marknaden kommer att driva fram en förändring i såväl utbyggnadstakt som i karaktär på det som byggs. De stora projekten tar paus och ersätts av småskaligare. Marknaden kommer att efterfråga småhus. Nya hyresrätter riskerar att stå tomma och nybyggda bostadsrätter i perifera lägen vara svårsålda. Det försvårar möjligheterna att fullfölja antagna planer, inte minst för de sydöstra stadsdelarna.  Endast ett begränsat antal bostäder behöver tillkomma i denna kommundel fram till år 2050, kanske inga alls.

På samma sätt är de prognoser om resandeutveckling som utförts inför besluten om spårvägsprojektet nu helt överspelade. Såväl bedömningar av resandetal som ekonomiska kalkyler är missvisande. Det är i dag svårt att argumentera för att den begränsade samhällsekonomiska nyttan av en spårvägsbro genom Årike Fyris är viktigare än alla de starka miljöintressen som äventyras om bron kommer till stånd.

Det ska noteras att kommunledningen inte har lyckats övertyga regeringen om att de förändringar som vi nu ser är tillräckliga för att motivera en omförhandling av fyrspårsavtalet. Nu är det dock tid för ledningen att övertyga oss uppsalabor om att man har kontroll på läget och att man har en trovärdig plan för vägen framåt. Finns det en sådan?

Bo Aronsson, aktiv i Föreningen Vårda Uppsala och Dialogforum Uppsala – föreningar i samverkan 2025-07-28

Kommunstyrelsens ordförande Erik Pelling skriver i en replik (UNT 2025-07-25) om fördelarna med den planerade spårvägen. Han målar upp en ytterst missvisande bild av läget.

Så här ser läget ut idag, skriver Pelling: ”alla detaljplaner för spårvägssträckan är antagna”. Det är en halv sanning, och sådana är ofta missvisande. Det riktiga är att alla detaljplaner är antagna, men alla är också överklagade. Ingen har vunnit laga kraft.

Pelling fortsätter: ”en rad dispenser och tillstånd har getts för bland annat artskydd”. Det riktiga är att endast vissa alléträd  får tas ned i avvaktan på rättsliga prövningar.

Och så fortsätter det: ”bygglovet för depån är klart”. Det riktiga är att ett bygglov är lämnat, men lovet är villkorat med att detaljplanen för depån måste vinna laga kraft. Både detaljplanen och bygglovet är överklagade. Ett byggande av depån är därför beroende av de rättsliga prövningar som nu pågår.

Vidare: ”upphandlingar av huvudentreprenad, fordon och driftsoperatör är i gång”. Upphandlingen av entreprenaden är överklagad. Även övriga upphandlingar kan komma att överklagas, då det rör sig om stora potentiella intäkter för de som vinner upphandlingarna.

Slutligen: ”markförberedelser, ledningsflyttar och anpassningar av vägnätet genomförs i detta nu”. Det är riktigt. Men de ansvariga för spårvägsprojektet har valt att inte vänta ut de rättsliga prövningar som pågår. Arbetssättet har därför anmälts till såväl länsstyrelsen som kommunrevisionen. Båda instanserna granskar nu förfarandet.

Till allt detta kommer den ytterst omfattande tillståndsprövning som krävs för att kunna bygga spårvägsbron genom Årike Fyris. Utfallet av den prövningen är inte given på förhand men väntas meddelas under hösten.

Ingenting är alltså klart. Nyckelfrågorna prövas nu i mark- och miljödomstolen. Oavsett utfallen i domarna kommer sannolikt ärendena att föras vidare till mark- och miljööverdomstolen. Det kommer att ta tid. Vi uppsalabor kommer därför att kunna säga vårt i spårvagnsfrågan även i nästa års val. Det är en helt annan bild än den Pelling vill förmedla.

Bo Aronsson, aktiv i Föreningen Vårda Uppsala och i Dialogforum Uppsala – föreningar i samverkan 2025-07-25

Detta inlägg är tidigare publicerat på sociala medier

Det grävs i Dag Hammarskjölds väg. Träd är fällda utmed gamla Stockholmsvägen och arbetsmaskiner står på plats utmed Hugo Alfvéns väg. Enligt skyltar görs förberedande arbeten inför byggande av spårväg. I utdelade informationsblad är budskapet: ”I Uppsala bygger vi spårväg för att fler ska kunna åka kollektivt.” Tidigare i höstas togs några ledande politiker ett symboliskt första spadtag. Byggstarten skedde trots en politisk oenighet i kommunfullmäktige och trots att de för byggandet nödvändiga detaljplanerna inte vunnit laga kraft.

Nu, i starten på det nya året, är rättsläget fortsatt oklart. Samtliga av kommunfullmäktige antagna detaljplaner är överklagade. Miljöprövningen inför byggandet av en spårvägsbro genom Årike Fyris har bara inletts. De yttranden som kommit mark- och miljödomstolen till del visar att det inte är självklart att bron får komma till utförande. Samtidigt har domstolen kallat till förhandlingar om en spårvagnsdepå öster om Fyrisån. Det råder ingen tvekan, bygget av spårvägen har startats trots att de legala förutsättningarna inte är på plats.

Kostnaden för spårvägen har beräknats till 7,6 miljarder kronor, men belopp på upp mot 18 miljarder har nämnts i debatten. Det samhällsekonomiska läget är idag radikalt annorlunda än när fyrspårsavtalet tecknades. Det samma gäller de lokala förutsättningarna. Exploateringsintäkterna minskar och därmed också kassan ur vilka medel för finansiering av spårvägen ska tas. Förra året var det tredje året i rad som kommunens mark- och exploateringsverksamhet redovisade ett underskott. Protokollen från kommunstyrelsens mark- och exploateringsutskott visar dessutom att byggbolagen inte klarar av att komma i gång med sina projekt. Osäkerheten är stor om när och hur byggandet ska ta fart igen och de nödvändiga intäkterna börja komma in.

I samhällsbyggandet måste många olika situationer kunna hanteras. Hänsyn ska tas till allt ifrån trygghet och trivsel i närmiljön till internationell konkurrenskraft. Det krävs en förmåga att anpassa sig efter konjunkturen, utvecklingen i omvärlden och förskjutningar i värderingar. En så snabb tillväxt, som den som Uppsala gått igenom, är en utmaning inte bara tekniskt och ekonomiskt. Utbyggnaden påverkar vardagslivet för många. När förändringarna går fort och lyhördheten för de lokala perspektiven är minimal, minskar acceptansen för de beslut som lagts till grund för utvecklingen. Då behövs en öppenhet för en omprövning av tidigare ställningstaganden.

Det råder fortsatt en politisk oenighet om utbyggnaden av de sydöstra stadsdelarna. Trots det driver en svag majoritet i kommunfullmäktige på för att verkställa fyrspårsavtalets krav på ett byggande av 21 500 bostäder i denna del av kommunen. I det omvärldsläge vi befinner oss i finns skäl att analysera alternativa handlingsmöjligheter. För tio år sedan fanns hos oss uppsalabor en önskan om tillväxt, stadsliv och storstadsutveckling. Mycket har hänt i samhället sedan dess. Idag visar aktuella enkäter att det är kultur, grönska och trygghet som vi uppsalabor efterfrågar.

Det är Föreningen Vårda Uppsalas slutsats att planerna för spårvägen har baserats på antaganden som riskerar att medföra ogynnsamma och oförutsägbara konsekvenser för kommunen som helhet. Föreningen har därför avstyrkt dessa planer i avvaktan på att kommunen gör ett omtag i planeringen och redovisar ett förslag till ett kapacitetsstarkt kollektivtrafiksystem som binder ihop hela staden; Gottsunda med Gränby och Stenhagen med Fyrislund.

Järnvägs- och spårvägsbyggande är projekt där genomförandet sträcker sig över flera mandatperioder. Bredast möjliga politiska förankring bör därför eftersträvas. Det behövs nu förnyade analyser av utvecklingen åtföljda av en omprioritering av den fortsatta planeringen och utbyggnaden av Uppsala. Arbetet för ett sammanhållet, trivsamt och tryggt Uppsala måste få gå före en utbyggnad som har sitt fokus på en snabb regional tillväxt baserad på en omfattande pendling.

Så stanna upp och tänk till. Uppsala kan bättre.

Sten Åke Bylund, ordförande
Bo Aronsson, vice ordförande