2026-04-14
Till Mark- och miljööverdomstolen vid Svea hovrätt
Saken
Bygglov för nybyggnad av spårvagnsdepå m.m. på fastigheten Nåntuna 10:1 i Uppsala kommun.
Yrkande
Föreningen Vårda Uppsala (FVU) yrkar att Mark- och miljööverdomstolen, att efter att ha beviljat prövningstillstånd, med ändring av det överklagade avgörandet upphäver det av Uppsala kommun lämnade bygglovet för nybyggnad av spårvagnsdepå på fastigheten Nåntuna 10:1.
Talerätt
FVU, som bildades år 1961 och som vid årsskiftet 2025/26 hade 205 medlemmar, får med stöd av 13 kap. 12 § plan- och bygglagen (2010:900) överklaga beslutet eftersom föreningen utgör en sådan ideell förening som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken. Denna talerätt har återkommande bekräftats, bland annat i Högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD 2018 ref. 10.
Grunderna för vårt yrkande och skäl att meddela prövningstillstånd
Det är FVU:s mening att mark- och miljödomstolens dom i flera avseenden är felaktig och att den synliggör att en vägledande dom behövs för att klargöra i vilka fall ett villkorat lov enligt 9 kap. 36 § (nu 9 kap. 81 §) PBL kan ges. Detta gäller även ramarna för delegation enligt 12 kap. 6 § PBL.
Inledningsvis noterar vi att Mark- och miljödomstolen i sin dom (s. 2) anger att beslutet om att ge bygglov överklagades till Länsstyrelsen i Stockholms län (sic). Det må vara en till synes bagatellartad felskrivning men i en dom som den nu aktuella kan den inte ses som acceptabel. Förutom att det är en felaktig upplysning signalerar det en bristande kvalitetssäkring och väcker oundvikligen misstanken om att domen har skrivits med en tidigare dom som direkt förlaga och att det aktuella fallet därmed inte har fått en sådan genomgripande prövning som borde ha varit fallet.
Som redan berörts och som utvecklas nedan är det av vikt för ledning av tillämpningen av 9 kap. 36 § (nu 9 kap. 81 §) PBL respektive 12 kap. 6 § 1 PBL, att överklagandet prövas av Mark- och miljööverdomstolen. Även om rättsläget skulle anses vara tillräckligt klart går det, som också utvecklas nedan, inte att med ledning av det överklagade avgörandet med tillräcklig säkerhet bedöma riktigheten av det slut som Mark- och miljödomstolen har kommit till. Skäl för att meddela prövningstillstånd föreligger därmed.
Utöver vad som presenteras nedan hänvisar FVU till vad som framförts i de överklaganden som FVU tidigare gjort i samma ärende till Länsstyrelsen (2025-06-18) och Mark- och miljödomstolen (2025-09-23), samt i planärendet (2024-07-12, mål nr P 6000–24).
Det finns inte stöd i PBL för att ge ett villkorat lov
FVU har i det tidigare överklagandet till Mark- och miljödomstolen lyft fram att i motiveringen i förarbetena (prop. 1990/91:146) till det aktuella lagrummet, 9 kap. 36 § PBL, avseende förutsättningarna för att kunna ge ett villkorat lov är tydlig.
Lagstiftaren skriver (s. 52, vår kursivering):
”Jag vill emellertid understryka betydelsen av att utnyttjande av möjligheten till villkorade lov begränsas till fall i vilka någon konflikt om planbeslutet inte föreligger.”
Det kan knappast sägas tydligare. I det nu aktuella ärendet råder ett antal uppenbara konflikter kopplade till det planbeslut som kommunen tagit avseende den planerade spårvagnsdepån. De huvudsakliga konfliktlinjer som föreligger framgår av FVU:s överklagande i detaljplaneärendet (se bifogade handling, daterad 2024-07-12, mål nr P 6000–24) och kommenteras därför inte ytterligare här.
Lagstiftaren utvecklar sina motiv utförligt rörande vilka fall ett villkorat lov ska kunna ges (s. 51, vår kursivering):
”Grundtanken är ju att planläggningen skall ligga ett steg före bygglovsprövning och genomförande. Det inträffar dock att behovet av en ny eller ändrad plan inte blir klarlagt förrän byggstarten är nära förestående. Den nya eller ändrade planläggning som då erfordras är ofta av begränsad betydelse, okomplicerad till sin natur och inte mera kontroversiell än själva bygglovet. I sådana fall kan det vara en allvarlig olägenhet att beslutsprocessen måste delas upp i dels ett planbeslut som måste vinna laga kraft, dels därefter bygglov.”
Lagstiftaren förtydligar ytterligare sin utgångspunkt för att kunna medge ett villkorat bygglov i samma proposition (s. 52, vår kursivering):
”Det användningsområde för tillämpning av villkorade lov som jag nu har angett kan synas i huvudsak överensstämma med användningsområdet för enkelt planförfarande.”
Jämförelsen med ett enkelt planförfarande ger en direkt indikation på att ett villkorat lov kan medges när planeringsförutsättningarna är okomplicerade, berör ett fåtal parter och har ett begränsat allmänt intresse. Det nu aktuella fallet med en spårvagnsdepå kan inte i någon del anses inrymmas i de förutsättningar som när propositionen skrevs gällde för att kunna medge ett enkelt planförfarande. Det får därför anses som uppenbart att lagstiftaren har uttalat att villkorade lov inte ska tillämpas i så komplexa fall som det nu aktuella.
Lagstiftaren avslutar sin motivering för den aktuella paragrafen med att framhålla (s. 52, vår kursivering):
”Jag utgår emellertid ifrån att kommunerna i eget intresse kommer att ge villkorade lov enbart i klara fall.”
Även om lagstiftaren i denna avslutande kommentar till synes ger en öppning för att kommunen oavsett vad kan agera på egen risk, så pekar de grundläggande motiv som redovisas i propositionen på att villkorade lov inte är avsedda för fall som det nu aktuella. Formuleringar som ”av begränsad betydelse, okomplicerad till sin natur och inte mera kontroversiell än själva bygglovet” och ”i huvudsak överensstämma med användningsområdet för enkelt planförfarande” låter sig svårligen tolkas som att det är helt upp till kommunerna att på egen risk avgöra när villkorade bygglov kan ges.
Att göra som Mark- och miljödomstolen nu gjort, begränsa sig till att ta stöd i lagstiftarens avslutande formulering om att det ligger i kommunens intresse att på egen risk ge lov endast i klara fall, måste ses en allt för grund prövning gentemot vad som i övrigt anges i propositionen. Rimligen väger de av lagstiftarens intentioner som redovisats i citaten ovan tyngre i prövningen. Ett villkorat lov kan därför inte ges i ett fall som det nu aktuella, vilket också bör klargöras genom Mark- och miljödomstolens prövning och ställningstagande.
Ärendet är av såväl principiell beskaffenhet som av större vikt.
Enligt 12 kap. 6 § 1 PBL får ett delegationsuppdrag inte omfatta befogenhet att avgöra ärenden som är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt. Det är FVU:s mening att det nu aktuella ärendet är av principiell beskaffenhet och av större vikt, i vart fall det senare. Om inte det nu aktuella ärendet träffas av denna bestämmelse så är det svårt att se i vilka fall den skulle vara relevant att tillämpa.
FVU pekade i överklagandet till Mark- och miljödomstolen på att det alltid måste göras en individuell bedömning av om ett ärende är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt. Vidare synliggjorde FVU att Länsstyrelsen inte hade gjort en sådan bedömning utan i stället avfärdat frågan lättvindigt och därefter dragit slutsatsen att bygglovsbeslutet har kunnat delegeras till en tjänsteman. Det är FVU:s mening att Länsstyrelsens analys är undermålig och slutsatsen felaktig.
Mark- och miljödomstolens domskäl är om möjligt ännu mer kortfattade än Länsstyrelsens. Domstolen uttrycker sig, utan ens en ansats till egen analys, enligt följande (s. 5):
”domstolen bedömer att det aktuella bygglovsbeslutet inte är av sådan principiell beskaffenhet eller större vikt att det har funnits hinder mot att delegera beslutanderätten till en enskild tjänsteman.”
Det är enligt FVU:s mening oacceptabelt med så bristfälliga domskäl i ett fall som det nu föreliggande. Här saknas en referens till vägledande rättsfall eller, om något sådant inte finns, domstolens egen analys av innebörden av motiven bakom lagparagrafen i relation till det nu aktuella fallet.
FVU har i överklagandena till Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen redovisat de speciella förhållanden som ligger bakom planeringen av spårvägssystemet och den i det nu föreliggande ärendet aktuella depån. FVU har därvid lyft fram det unika förhållande att staten, regionen och kommunen, genom det s.k. fyrspårsavtalet, har tecknat en överenskommelse, som i stora delar har föregripit de prövningar som ska ske enligt plan- och bygglagen, miljöbalken, m. fl. lagar och direktiv (artskydd). Det är en grundläggande juridisk fråga hur denna typ av avtal ska betraktas vid de efterföljande prövningar som ska ske enligt gällande regelverk.
Från Uppsala kommun åberopas avtalet återkommande som motiv för att det i framlagda planer föreslagna spårvägsprojektet ska sättas före andra allmänna intressen. Detta förhållande talar för att det nu aktuella ärendet ska ses som av principiell beskaffenhet. Kommunen har för egen del ansett att den detaljplan som bygglovet är villkorat mot är av sådan beskaffenhet att antagandebeslutet lyftes från plan- och byggnadsnämnden till kommunfullmäktige. Noterbart är att kommunen i övrigt har en långtgående delegation på att låta plan- och byggnadsnämnden anta detaljplaner som man anser inte är av principiell beskaffenhet eller av större vikt.
Det är FVU:s mening att det inte lättvindigt går att avfärda att den aktuella depån ska anses vara av större vikt. Trots det gör både Länsstyrelsen och Mark- och miljödomslen det utan ens ett försök till en närmare analys. I planärendet har depån bedömts ha en betydande miljöpåverkan enligt miljöbalken, ett faktum som i sig pekar på att frågan om depån får anses ha en större vikt i lagens mening. Spårvägsdepån är en nyckelfunktion i spårvägssystemet som helhet. Sammantaget har spårvägen och depån från den politiska majoritetens sida ansetts utgöra en avgörande förutsättning för att kunna bygga ut såväl det föreslagna spårvägssystemet som de sydöstra stadsdelarna för vilka en fördjupad översiktsplan antagits av kommunfullmäktige.
Genomförandet av spårvägssystemet, med den nu aktuella depån och den planerade spårvägsbron, drivs i dag av en svag majoritet i kommunfullmäktige. Projektet är förenat med stora ekonomiska åtaganden och risker. Det är idag högst osäkert vad som kommer att hända med projektet efter höstens val. Frågan är alltså i hög grad kontroversiell. Det är därför fortsatt FVU:s mening att politikerna i plan- och byggnadsnämnden inte kan retirera från ansvaret för den aktuella bygglovsprövningen genom att delegera bygglovsärendet till en enskild handläggare. Det lämnade lovet ska därmed upphävas.
Bygglovet uppvisar avvikelser gentemot den antagna detaljplanen
Mark- och miljödomstolen konstaterar, liksom Länsstyrelsen vid sin prövning, att spårvagnsdepån enligt bygglovshandlingarna kommer att ha en delvis annan utformning och placering än enligt planbeskrivningens illustrationer. Dessa illustrationer är, som domstolen konstaterar, dock inte juridiskt bindande, utan det är plankartans bestämmelser som sätter ramen för vad som är tillåtet enligt planen. FVU har ingen annan åsikt i sak men menar att förändringarna är så betydande att politikerna i plan- och byggnadsnämnden, som har lagt fram den antagna och överklagade detaljplanen, rimligen också av detta skäl borde ha prövat bygglovet.
I det nu aktuella fallet är det de tekniska lösningar som presenterats för omhändertagande av takvatten, dagvatten från övriga ytor, släckvatten samt vatten vid skyfall, som inte lever upp till kraven i den planbestämmelse m1 som plankartan anger. Enligt denna bestämmelse får endast dagvatten från tak och grönområden infiltreras inom kvartersmarken. Vidare anges att skydd ska anläggas för att förhindra infiltration av förorenat dagvatten och släckvatten. Denna andra del av bestämmelsen ställer omfattande krav på hur anläggningen ska utformas för att kunna anses planenlig. FVU kan inte se att de framlagda bygglovhandlingarna redovisar ett sådant erforderligt skydd för grundvattnet som planbestämmelsen kräver.
Enligt bygglovshandlingarna leds släckvatten bl. a. till dammen för takvatten, som i sin tur medger avrinning till och infiltration i den angränsande naturmarken, vilket måste ses som lika problematiskt som om infiltrationen skulle ha skett på kvartersmarken. Av handlingarna framgår inget om dimensioneringen för att klara en extremvädersituation. Vid vattenavledning vid skyfall kommer till synes betydande vattenmängder fångas upp i dels magasinet för takvatten, dels magasinet för dagvatten. Detta om de inte förs rakt ut i angränsande naturområde för att där infiltreras.
Den i detaljplanen redovisade dagvattendammen på parkmarken norr om depån hade sannolikt behövts som komplement för att planbestämmelsens krav ska kunna klaras och förorening av grundvattnet över tid ska kunna undvikas inom det för uppsalabornas vattenförsörjning så viktiga vattenskyddsområdet för Uppsala- och Vattholmaåsarna.
Depån klassas som miljöfarlig verksamhet och innebär en betydande miljöpåverkan. Att kraven i planbestämmelsen m1 klaras är en nyckelfråga för att kunna medge en sådan anläggning i det nu aktuella läget. Den valda lokaliseringen står och faller med att Uppsalas huvudvattentäkt inte ska skadas genom den exploatering som föreslås. Uppföljningen av planenligheten i denna del är därför av grundläggande betydelse. Bevisbördan på att planbestämmelsens krav klaras ligger helt på den bygglovsökande. FVU noterar för övrigt en missvisande redovisning av takvattenmagasinet på handling R1-521-2-2300-010-01, där magasinet benämns och illustreras som dagvattenmagasin.
Sammanfattningsvis kan konstateras att det i bygglovsprövningen framlagda förslaget till spårvagnsdepå uppvisar relativt den antagna detaljplanen förändrade lösningar i såväl disposition som utformning av kvartersmarken, samt föreslår avvikande och otillräckliga tekniska lösningar för att ta hand om dagvatten, släckvatten mm. Dessa förändringar är av sådan omfattning och art att de lämpligen kunde ha prövats genom en revidering av detaljplanen. De tekniska lösningar som presenterats borde i vart fall ha belysts bättre och beskrivits genom en uppdatering av de utredningar som legat till grund för detaljplanen. Detta för att säkerställa att detaljplanens krav fullt ut uppfylls genom den lösning som lagts fram inför bygglovsprövningen. Det är FVU:s mening att den nu redovisade lösningen inte uppfyller planbestämmelsernas krav. Bygglovet ska därför upphävas.
För Föreningen Vårda Uppsala
Sten-Åke Bylund ordförande
Bo Aronsson vice ordförande
