Rubricerade artikel fanns att läsa i UNT 7 december 2008 under rubriken “Det räcker inte med vackra ord” och viss med viss omredigering. Föreningens mål med artikeln var att peka på nödvändigheten att göra kransorterna mer attraktiva som bomiljöer och därmed förhoppningsvis minska trycket på Uppsala stad. Nedan kan föreningens originalversion läsas:

Satsa på kransorterna!

Det råder obalans i kommunens utveckling. Befolkningen ökar kraftigt i Uppsala stad och på landsbygden, men bara marginellt i de mindre tätorterna. Livsmedelsbutiker med fullt sortiment har under senare år slagit igen i Skyttorp och Vattholma till följd av för liten omsättning. I många av orterna har bussarna låg turtähet eftersom det är för få resande. Långa bilresor ingår därför i vardagen för en stor del av kommunens befolkning utanför staden – till arbetet, till stormarknaden, till barnens aktiviteter. Detta kostar tid och pengar för hushållen och strider mot lokala och nationella klimatmål.
Det duger inte med vackra ord i kommunens översiktsplan om att de mindre tätorterna ska stärkas och odlingslandskapet ska bevaras samtidigt som kommunens beslut leder åt rakt motsatt håll, till stagnation i de mindre orterna och alltfler villor på åkrarna. Översiktsplanen är inte en pappersprodukt man lägger åt sidan när den är beslutad. Den ska utgöra grund för praktisk handling. Det är hög tid att vända skutan!

Stärk orternas identitet
De mindre tätorterna erbjuder en tryggare och lugnare livsmiljö än staden. Människor känner varandra. Det är nära till aktiv fritid i vacker natur och lantlig miljö.
Något som saknas i de flesta orterna är dock en attraktiv central mötesplats. Hur stimulerande är det att besöka en köplada på en stor asfaltyta med utblick mot en rad containrar för källsortering som i Bälinge? En sådan miljö skulle vara en skamfläck i innerstaden. Varför är det inte lika viktigt att värna om den offentliga miljön i de mindre orterna som i staden?
En självklar åtgärd är därför att i dessa orter utveckla ett trivsamt lokalcentrum med torg, träd, buskar och planteringar, sittplatser, belysning och offentlig utsmyckning. Gatorna bör vara grönskande rum, inte bara asfaltsträngar genom samhället. Entréerna till tätorterna bör utformas väl och tydligt markera mötet mellan ort och land, precis som Uppsala stad möter sitt omgivande slättland. Att vara stolt över sin hemmiljö stärker den lokala identiteten i de mindre tätorterna!

Bygg bostäder för olika behov
I de mindre orterna breder villamattorna ut sig, ett boende främst för bilburna barnfamiljer. Men det behövs också andra typer av bostäder. Tonåringen kan vilja ha en egen lya, ensamstående vuxna kan vilja bo i en mindre bostad än en villa, äldre som inte längre orkar med sin trädgård kan vilja flytta till något mera lättskött och par som separerar kan önska varsin mindre bostad i samma ort för att klara en gemensam vårdnad om sina barn. Alla vill inte eller kan inte äga sin bostad. Därför bör det också finnas hyresrätter, inte bara äganderätter.
För att få olika sorts bostäder och minska intrånget i jordbrukslandskapet kan man komplettera bebyggelsen i samhället utan att parkytorna blir mindre och utan att det blir för tätt. Bygg flerbostadshus i lokalcentrum. Bygg par-, rad- och kedjehus som ger minst dubbelt så många bostäder på samma yta som villor, utan att den effektiva tomtytan för utevistelse, plantering etc minskar. Detta ökar valfriheten och man får en allsidig ålderssammansättning. Bygg de mindre tätorterna inåt i stället för utåt!

Öka antalet arbetsplatser
Med få arbetsplatser får orterna karaktär av sovförort. Därför måste företagsetablering underlättas. Planbestämmelser får inte hindra att företag startas i anslutning till bostaden – så länge inte verksamheten stör grannarna. Om planlagd mark finns att tillgå kan nya företag eller företag, som önskar lägre omkostnader än i staden, lockas att slå sig ner på orten. En förutsättning är dock att personal och kunder kan komma dit med buss eller tåg, inte bara med bil. Med ökad befolkning kan kollektivtrafiken förbättras och inte minst serviceföretag få intresse av att etablera sig. Fler arbetsplatser ger ökat liv under dagtid i de mindre tätorterna!

Planera helheten
Det räcker inte att som nu vänta på att “marknaden” genomför ett bygge i taget utan tydliga idéer om helheten på lång sikt. Det krävs också ett offentligt ansvar för att framtidsbilder tas fram som visar hur orterna ska utvecklas för att få mer levande samhällen med både bostäder och arbetsplatser och därtill en vacker och stimulerande livsmiljö. Man måste fråga sig hur orten successivt kan bli alltmer attraktiv och se till att varje steg verkar i den riktningen. Denna planering bör ske i nära samråd med invånarna på orten. Ökad delaktighet stärker samhörigheten mellan invånarna, goda idéer utvecklas och negativa trender kan vändas till positiva cirklar.
Uppsala är en av tre kommuner som tillsammans med Boverket, Vägverket och Banverket deltar i projektet DEN GODA STADEN, vars mål är “att finna kreativa lösningar i samhällsbyggande och stadsutveckling och att skapa förståelse för vad som möjliggör utveckling mot ett attraktivt och långsiktigt hållbart samhälle”. Vilken spännande utmaning för kommunen att i stället för hittillsvarande “låtgåprincip” bli ett föredöme genom att aktivt utveckla och stärka sina kransorter med detta mål i sikte!

Kristina Berglund
Anna Nilsén
Föreningen Vårda Uppsala

Bevara Mikaelsparken

Uppsala expanderar. Nya bostäder och byggnader för nya arbetsplatser och köpcentra växer upp. Expansionen berör alla olika zoner från kransorterna till lägen i stadsbebyggelsens periferi och vidare in mot centrum i lägen som tidigare varit mindre exploaterade. Ja, själva centrum förtätas successivt allt mer.

Ett viktigt kännetecken för Uppsala, och som fortfarande gör att staden kan upplevas som en bra stad att leva i, är grönskan och de många träden längs allégator och i parker. Förtätningen hotar att förta den känslan. Parken runt Mikaelskyrkan är ett viktigt grönt rum i staden. Den är inte stor, men eftersom den är den enda fritt tillgängliga planerade parken med höga uppväxta träd i denna del av staden, blir det så mycket mer angeläget att den får finnas kvar utan att bebyggas – detta särskilt som det i dess omedelbara närhet nyss tillkommit ett stort bostadskomplex på brandstationens gamla tomt. Inom kort kommer också kvarteret Örtedalens norra hörn att bebyggas. I korsningen Kungsgatan/Skolgatan kommer då Mikaelsparken att vara en viktig och välbehövlig kontrast mot de höga byggnaderna i korsningens andra tre hörn. Den kommer att vara ett element som förhöjer det stadsbildsmässiga värdet och låter även de omgivande fastigheterna ta del av det värdet.

Därför är det ingen bra idé att ändra på detaljplanen för Mikaelsparken för att där tillåta ny bebyggelse. I den gällande detaljplanen är området avsatt som parkmark. Har man en gång bestämt sig för att ett område skall vara park måste det till mycket goda skäl för att ändra beslutet. I vårt fall, Mikaelsparken, är det ingen likgiltig grönyta som råkat tillkomma i anslutning till ett vägbygge. I stället är det en medvetet gestaltad omgivning till Mikaelskyrkan där avsikten ursprungligen har varit att ge kyrkobyggnaden en omramning, en rymd, där kyrkans särskilda betydelse blir tydlig. Idag är detta parkrum, som framgår ovan, betydelsefullt i en ny stadsbildskontext där de omgivande kvarteren blir bebyggda med nya höga hus och parken blir då i sin nuvarande form en viktig medspelare i den nya bild som växer fram.

Stadsbyggnadskontoret har i uppdrag att utreda möjligheten att ändra detaljplanen för att kunna tillåta ny bebyggelse i Mikaelsparken. Vi inom Föreningen Vårda Uppsala är övertygade om att denna del av staden inte behöver mer förtätning, som också kommer att generera mer trafik. I stället måste Mikaelsparken få finnas kvar som ett andningshål för människorna här – en vilopunkt i en miljö som i övrigt bestäms av de höga husen och den täta trafiken på Kungsgatan och dess korsning med Skolgatan. Här behövs saftig grönska, här behövs höga skuggande träd, här behövs känslan av vila – här behövs Mikaelsparken.

Föreningen Vårda Uppsala genom
Sven Georg Zeitler

Seminariet och skolträdgården åt uppsalaborna!

Planerna på en flyttning av lärarutbildningen har aktaliserat frågan om seminariets framtid. Byggnaden inklusive tomt har sålts till en byggnadsfirma, som där vill uppföra ca 300 lägenheter. Detta har skapat stor oro i Föreningen Vårda Uppsala. Som jämförelse kan nämnas antalet lägenheter i det närbelägna och hårt exploaterade Klockarängen som rymmer ungefär 260 lgh på ungefär samma yta – och där fanns inte som här befintliga byggnader att ta hänsyn till!
Seminariet är inte vilken byggnad som helst utan i uppsalasammanhang en raritet. KFUM-borgen är den enda stilmässigt jämförbara byggnaden. Huvudbyggnaden är till stil och material en motsvarighet till Erik Lallerstedts Tekniska högskola och Ragnar Östbergs Östra Real, dvs en byggnad med högt bevarandevärde som kräver stor hänsyn vid tillkommande bebyggelse.
Seminariet uppfördes 1914–17 i Enhagen, ett utomplansområde som Leche kallade ”slamvall” med blandad bebyggelse i en à två våningar, idag ännu bevarad. Seminariet blev ett landmärke i stadsdelen, en roll vi hoppas stadsplanen skall befästa, även om den drygt 300 m långa Berlin-muren med sina sju våningar i kvarteret intill förryckt stadsdelens skala. Arkitekt var Axel Lindegren (1860–1933), välkänd i sin tid med många offentliga uppdrag, särskilt i Stockholm, upphovsman också till KFUM-borgen (1911). Vad gäller seminariet svarade han också i tidens anda för möbler och inredning. Seminariet invigdes den 29 mars 1917. UNT uppmärksammade händelsen utförligt dagen därpå och markerade därmed byggnadens betydelse för staden.
Seminariet är en högklassig exponent i Uppsala för nationalromantiken och dess monumentala tegelarkitektur har ingen motsvarighet i staden. De höga taken för tankarna till medeltida förebilder som Wiks slott och Glimmingehus. De stora fönstrens finmaskiga spröjsverk skapar en enhetlig detaljskala, i mått jämförbar med tegelstenens och tegelpannans. Huvudbyggnaden har tre höga våningar och flyglarna två. En hög granitsockel skapar en användbar källarvåning med gott dagsljus. Både murverk och stenarbete bjuder på en rikedom av detaljer som ger fasaden ett intressant skuggspel. Rektorsbostaden och övriga byggnader –av samme arkitekt – representerar nationalromantikens småskaliga träarkitektur och utgör verkliga höjdpunkter i svensk träbyggnadskonst.
Huvudbyggnaden har två entréer med entréhallar i fornsvensk anda. Den innehåller en mångfald rymliga och ljusa klassrum längs dagsljusbelysta korridorer, något som bidrar till dess användbarhet. Därtill finns en gymnastiksal i två våningar i anslutning till bad med bassäng och bastu. Höjdpunkten är aulan i två våningar med scen och orgelläktare, allt bevarat i ursprungligt skick. Med nybyggnaden (1994), arkitekt Sven-Erik Martinsson, tillfördes moderna kvaliteter som ljusgård med restaurang, bibliotek, nya lärosalar och kontorslokaler. Vid denna ombyggnad gjordes hela seminariekomplexet handikappanpassat. Samtidigt återställdes den äldre interiören till närmast ursprungligt skick. Sålunda är Seminariet i dag en komplett och fullvärdig skolbyggnad – därtill med arkitekturhistoriska kvaliteter.
Det vore verkligen resursslöseri av stora mått att inte återanvända denna byggnad för undervisningsändamål. Den skulle kunna bli den idealiska skolan för det starkt växande Librobäck/Börjetull. Det finns flera vägar att gå. En är att kommunen förvärvar byggnaden. En annan är att en friskola tar hand om denna pärla. Huvudsaken är att funktionen behålls. I planen borde en Q-märkning vara självklar, där bevarande av yttre och inre kvaliteter garanteras på samma ambitionsnivå som nyligen i fråga om rådhuset. Q bör även gälla för övriga byggnader.
I strukturprogrammet för Librobäck skall del av kvarteret avsättas som parkmark. Den gamla skolträdgården (se bild) är den naturliga och rätta lösningen på denna fråga. Den framtida parken skulle alltså kunna utgöras av området öster om allén mellan rektorsvillan och vaktmästarbostaden. Bebyggelsen med bostäder måste begränsas, inte bara av den anledningen utan också om inte hela upplevelsen av Seminariet skall äventyras. Seminariebyggnaden kräver ett respektavstånd. Nybebyggelsen måste därför också anpassas till den skala som finns i Enhagen/Eriksdal. En ny sjuvåningsmur som den i grannkvarteret skulle få en förödande verkan. De nya bostäderna skulle kunna förläggas till fotbollsplanen samt till området mellan den nuvarande gång/cykelvägen och skolträdgården.
En gata tvärs igenom seminarietomten föreslås i librobäcksplanen. Den skulle slå sönder seminariemiljön och behövs inte heller. Matningen till området kan ske med infarter från Prästgatan och Seminariegatan. Parkeringsplatser kan förläggas längs Prästgatan och i Seminariegatans förlängning.

Med ovan beskrivna mål behåller Seminariet sin monumentalitet och de befintliga mindre husen kan tillsammans med den nya bebyggelsen bilda en enhetlig miljö. Vi har här skisserat en lösning som gör det möjligt att åt framtiden bevara en av Uppsalas intressantaste byggnadsmiljöer. Det handlar inte bara om bevarande utan också om att forma staden på ett sätt där nytt och gammalt samverkar till en god stadsmiljö.

Anna Nilsén, Po Sporrong
Föreningen Vårda Uppsala

Blomman. Uppsalaunikt kvarter mot förvandling

I Kåbo ligger kvarteret Blomman, bebyggt i slutet av 1800-talet. Det rymmer tre stora villor på väl tilltagna parktomter. Villorna var troligen på sin tid Uppsalas största – möjligen bortsett från ”Engelska Villan” på Trädgårdsgatan (1888), som för övrigt är ett exempel på vad man menar med ”stadsvilla”. De tre stora husen i Blomman utgjorde fortsättning på det villabyggande som i kv Åsen på andra sidan Thunbergsvägen initierats av professor Frithjof Holmgren och hans maka Ann-Margret med deras ”Villa Åsen”. Områdets höga status hade därmed etablerats och förstärktes vad gäller Blomman av närheten till Botaniska trädgården, som utbredde sig framför entrésidorna. Området skulle komma att bli ett Uppsalas Djursholm, ett grönskande paradis, fjärran från stadens smuts och larm. Detta skulle med tiden bli Kåbo, vars kärna bildas av villorna Åsen (1880), Tomtebo, Lyckan och Friden, namn som bär färg av sin tid och beskriver hur man tänkte sig tillvaron i det nya området.
Villorna i Blomman och Åsen utgör en sista rest av en bebyggelsetyp som alltid varit sällsynt i Uppsala. Enfamiljsbostäder av denna storlek byggdes av professorer, officerer och framgångsrika företagare. Dagens Kåbo uppvisar inte de drag som ovan beskrivits. Senare utvidgningar med bebyggelse på mindre tomter har resulterat i en visserligen trivsam men alls inte lika unik bebyggelse som den i kvarteren Åsen och Blomman.
I kv Blommans sydöstra del mot Norbyvägen ligger Villa Friden (senare Hemgården). Den berörs inte av nedanstående omgestaltning. Men i resten av kvarteret vilar hotet tungt om rivning och förtätning. En detaljplan med denna innebörd föreslås antas av Byggnadsnämnden den 12 juli. Den innebär, att den mellersta villan längs Villavägen, Lyckan, rivs och ersätts med ett fyrvånigt punkthus om ca tio lägenheter samt ett par tvåvåniga flyglar mot Villavägen. Tomtebo och dess flygel, har däremot restaurerats och givits visst kulturhistoriskt skydd i planen – en av dess positiva kvaliteter. Men vid Thunbergsvägen kommer ett komplex att resa sig i tre våningar plus en indragen fjärde. Antalet lägenheter i de nya husen är ännu inte specificerat men torde i detta hus komma att uppgå till ca femton. Här bör dock nämnas, att grupperingen av denna i sammanhanget stora byggnadsvolym gjorts på ett förtjänstfullt sätt genom att innehållet fördelats på två i förhållande till varandra förskjutna byggnadskroppar.
Flerfamiljshus känns främmande i en villamiljö som denna. Men mycket beror på hur de utformas. De två större nytillskotten är trots bantning av tidigare skisserade mått fortfarande för dominerande och tar allltför stort utrymme på de gamla villornas bekostnad. Mycket skulle vara vunnet, om de sänktes med en våning. Man kan också ifrågasätta rivningen av Lyckan. Är den verkligen nödvändig? Lyckan är i tekniskt gott skick, och motivet för rivningen tycks främst vara att huset 1938 omgestaltades av Simon Lindsjö. Villa Friden genomgick på 1920-talet en liknande förändring. Betyder det, att också den i framtiden hotas av rivning?
Simon Lindsjö har i planen utan närmare motivering beskrivits som en förvanskare av Lyckan. Han var byggnadsingenjör, inte arkitekt, men därför inte en klåpare. Hans byggnader håller som också stadshistorikern Carl-Erik Bergold påpekar hög standard, och det finns inte några skavanker i hans omgestaltning av Lyckan. Lindsjö har en påfallande stor produktion i Uppsala, utförd i klassicerande och funktionalistisk anda, huvudsakligen från 1920- och 30-talen. Han var den som tidigast och mest uttrycksfullt praktiserade funkisen i Uppsala. Av det stora flerfamiljskomplexet Ö Ågatan 57–59 har Gunnar Leche och Simon Lindsjö ritat hälften var, Leche den norra (1935) och Lindsjö den södra (1936). Här kan man jämföra dem båda, och Lindsjö måste ses som en värdig samtida till Leche.
Det finns mot bakgrund av ovanstående skäl att tänka två gånger, innan man river Lyckan och därmed spränger Kåbos ursprungliga kärna. Det finns också skäl att låta de ursprungliga villorna dominera så som fallet är med Villa Åsen, där nytillskotten underordnar sig den stora villan på ett respektfullt och ödmjukt sätt.

Anna Nilsén, PO Sporrong
Föreningen Vårda Uppsala

Stabby och golfen. [Replik]

Magnus Lundgren (UNT 6/10) är upprörd över reaktionerna på de framskridna planerna på en golfbana i Stabby och särskilt över att ”folk som aldrig rört en golfklubba” yttrar sig. Huruvida det bara är sådana som reagerar kan Magnus Lundgren inte veta lika lite som det är möjligt att ge en ett svar på hans fråga hur många som idag använder Stabby som rekreationsområde. Lundgrens fråga om hur folk från olika håll i centrum tar sig dit är väl ironiskt menad. Men svaret är att folk går, cyklar eller tar bussen, ibland medförande kaffekorg och en bok, ibland en fotboll.
Mitt inlägg riktade sig inte mot golfsporten. Det ifrågasatte inte heller golfens sociala och friskvårdande egenskaper som Lundgren uppehåller sig länge vid. Faktum är vidare – tvärt emot vad Lundgren tror – att de flesta av oss som gärna skulle vilja behålla Stabby som det är har sett en golfbana tidigare och kanske t o m prövat på att slå några slag. Vi vet, att golfare mår bra tillsammans och tror gärna på golfens hälsobringande effekter, men vi vet också, att golf samsas illa med andra aktiviteter, och det var det mitt inlägg (UNT 27/9) handlade om, och jag skall inte upprepa det som redan är sagt där. Lundgrens argument för att golf och andra sporter kan utnyttja samma område, nämligen att Skåneleden korsar en golfbana, ter sig torftigt.
I Föreningen Vårda Uppsala tycker vi, att Uppsala både har råd och bör låta Stabby fortsätta att vara ett icke planerat, differentierat naturområde, öppet för alla, och att de brukade åkrarna med sina årstidsbundna växlingar är ett värdfullt inslag och en fröjd för ögat, där de ligger med sina öar av skogsbackar, ängsmark och berg i dagen. Att man inte traskar omkring på åkrarna är inget argument för att de kan tas i anspråk för bebyggelse eller annan blockerande verksamhet. Det är vad ögat ser, när man rör sig på stigarna genom och omkring dem, som har någon betydelse.
Bergsbrunna och Skärfälten har förekommit i golfbanediskussionen och framstår som bättre alternativ för anläggande av en stadsnära golfbana. Till båda ställena kan man ta sig med cykel och buss. Välj ett av dessa alternativ i stället för att ta stadens enda riktigt stadsnära strövområde i anspråk! De som idag söker sig till Stabby är nog betydligt fler än de tilltänkta golfspelarna.

Anna Nilsén
v ordf i Föreningen Vårda Uppsala

Under en lång följd av år har Stabby gärde varit i fokus. Den senaste översiktsplanen möjliggjorde bebyggelse på gärdet, och på sista tiden har ännu ett hot mot denna naturmiljö dykt upp i form av planerna på en ”stadsnära” golfbana.
Det heter, att en golfbana inte skall hindra annan friluftsverksamhet, och det sades då planen först presenterades, att den skulle kunna kombineras med skidspår, vandringsleder och idrottsanläggningar. Om bebyggelse från friluftslivets synpunkt är helt förkastligt, så är golfbanealternativet med sina anslutande anläggningar inte så fördelaktigt som man i förstone skulle kunna tro. Det bevarar det öppna landskapet men utestänger samtidigt dem som idag nyttjar området. I Stabby sparkar ungdomarna fotboll, och där försiggår en lång rad andra aktiviteter, alltifrån hundrastning till drakflygning om sommaren och skidåkning om vintern.
Stabby är idag ett flitigt nyttjat och mycket naturskönt rekreationsområde. Genom sin närhet till stadskärnan är det en oas inte bara för närboende utan för en vid krets av stadsbor. Det är dessutom genom de fina och välhållna stigarna tillgängligt för dem som inte har så lätt att ta sig ut i naturen utanför staden, t ex äldre och rörelsehindrade.
Att i så omedelbart grannskap med staden kunna avnjuta ett i bruk varande åkerlandskap i förening med omgivande backar och ängsmark och en så stor botanisk variation som här bjuds är ovärderligt. Anläggningen av en golfbana innebär viss markplanering, och tillhörande byggnader kan inte göras osynliga. Med tillkomsten av en sådan anläggning försvinner de kvaliteter som idag gör området så uppskattat.
Det torde vara en illusion, att området skall kunna hållas öppet för andra än golfspelare. För inte länge sedan kunde man läsa i UNT (25/7), att en miljödomstol likställt vinande golfbollar med sprängsten och i en dom yrkat på att verksamheten skulle klassas som miljöfarlig, vilket om domen inte överklagas, kan leda till bestämmelser om obligatorisk inhängnad av golfbanor med höga skyddsnät. Sådana skulle givetvis utesluta andra aktiviteter i Stabby än golf inom själva golfbanan, och utan nät lär risken för allvarliga olyckor vara påtaglig.
Det finns andra områden i stadens närhet som skulle kunna användas för golfändamål, om än inte så centralt belägna som Stabby. Som redan påpekats i den uppseglande debatten är golfspelare vanligen bilburna. Det är därför svårt att se vilket värde som ligger i själva närheten till stadskärnan. Intresset för golf som under de senaste decennierna varit stigande förefaller nu ha planat ut, vilket väckt oro i golfkretsar. Närhet och kortare rundor har nämnts som tänkbara stimuli. Det torde dock knappast vara skäligt att offra andras fritidsmiljö för att försöka hålla liv i golfintresset.

Anna Nilsén
v ordf i Föreningen Vårda Uppsala

Respekt för ett byggnadsminne inte ”förgubbning”

Lars Burman, nytillsatt ledare för universitetets styrgrupp för de planerade servicebyggnaderna i Linnéträdgården, har i ett inlägg i UNT 2/2 invänt mot en stilmässig anpassning av dessa till anläggningen som den ser ut idag. De flesta av Lars Burmans invändningar är på sätt och vis redan bemötta i den artikel som undertecknad publicerade i UNT av 28/1 för Föreningen Vårda Uppsalas räkning. Den berörde både rekonstruktionsproblematiken och den tilltänkta funktionen, men det kan vara skäl att ytterligare understryka vissa argument.

Den första av Lars Burmans invändningar är att man inte kan skapa fullständiga kopior av originalen, dvs en av Riksantikvarieämbetets (RAÄ) invändningar. Det är riktigt. Men där slutar enigheten. Lars Burman anser, att det, om man inte kan återskapa originalet, är bättre att uppföra ett 2000-talsmässigt tillägg till denna miljö och menar, att det moderna tillägget till miljön snarare kommer att ”förhöja 1700-talskänslan”. Oundvikligen måste dock ett sådant tillägg föra oss upp i samtiden vad atmosfären beträffar. Det var den än så länge enhetliga 1700-talsstämningen mitt inlägg ville värna om. Det handlade absolut inte om att göra Linnéträdgården till en sorts Skansen. I artikeln hävdades sålunda, att ”diskreta versioner” av 1700-talskaraktär vore att föredra framför helt avvikande tillägg.
Lars Burmans andra invändning var att funktionen skulle kunna bli lidande med byggnader av 1700-talskaraktär, och han ser för sig en anläggning med bökande grisar mm. Mitt inlägg gick inte ut på att 1700-talets inredning och funktion skulle återskapas. RAÄ ansåg i sitt första yttrande i detta ärende, att det vore bäst om ingenting alls byggdes men böjde sig för, att det behövdes servicebyggnader för att anläggningen skulle fungera i ett modernt, publikt sammanhang. Ingen skulle vilja motsäga detta. ”Behoven måste styra och olika tider ställer olika krav”, skriver Lars Burman. Återigen, ingen skulle vilja motsäga detta. Men han anser därtill, att döma av inlägget, att modern funktion är avhängig av en byggnad i modern stil. Så är det förstås inte. Modern funktion kan som vi alla vet rymmas i byggnader av skiftande karaktär, även av 1700-talstyp. Man kan alltså mycket väl behålla det nya förslagets funktionella fördelar, även om det yttre skalet justeras, något som poängterades särskilt i min artikel.
Sommar och höst befinner sig Linnéträdgården innanför en ridå av höga, lövträd som tillsammans med det omgivande planket skärmar av yttervärlden. Idag råder 1700-talet innanför denna skyddande mur. Det är angeläget att inte störa detta intryck. Man sätter inte moderna nylonsträngar på sin stradivarius, om man är lycklig nog att äga en. Klangen blir oundvikligen en annan. Så kan man också se på föreningen av gammalt och nytt i ett fall som detta.

Att uppföra ett par anspråkslösa servicebyggnader enligt den gårdsbildning som fanns på Linnés tid, att ge dem 1700-talsproportioner och förse dem med den tidens sadeltak vore att underordna sig den befintliga miljön. Det vore också att visa ödmjukhet och respekt för ett ärevördigt och internationellt sett betydande byggnadsminne.

Anna Nilsén
v ordf i Föreningen Vårda Uppsala

Linnéträdgården och 1700-talet

Snart är det dags för beslut om hur Linnéträdgården skall te sig i framtiden. Linnéjubileet står för dörren, och bygglovshandlingar rörande nya servicebyggnader strax innanför grindarna ligger redan på Byggnadsnämndens bord. Som något vanligt bygglovsärende kan dock ändringar i detta byggnadsminne inte betraktas. De omdiskuterade byggnaderna kommer, vilken form de än får, att påverka intrycket av anläggningen, och det är därför angeläget att ärendet får en grundlig belysning, trots den uppenbara tidsbristen. Frågan är om vi skall anstränga oss att behålla och kanske förhöja den 1700-talsstämning som ännu råder innanför planket eller om vi skall låta de nya byggnaderna få en avvikande karaktär och därmed bryta illusionen av 1700-tal. Linnéträdgården är ett byggnadsminne av intresse inte bara för Uppsala utan också nationellt och internationellt.

1700-talsmiljö
Trädgården går som bekant tillbaka till Olof Rudbeck d ä:s tid. Den tilläts under en tid förfalla, men Svenska Linnésällskapet har förtjänstfullt återställt dess utseende från 1745, då den omgestaltades av Linné enligt en av honom upprättad plan. Växtbeståndet överensstämmer så långt möjligt med det dåvarande urvalet. Även orangeriet är från 1700-talet och gäller för att vara ritat av Hårleman, även om inga ritningar finns kvar. De snedställda glasväggarna, som skulle samla värme och ljus försvann dock i en ombyggnad på 1800-talet, men byggnaden bibehöll sin hårlemanska karaktär. Linné flyttade i början på 1740-talet in i den gamla rudbeckska prefektbostaden från 1693 (nuvarande Linnémuseet), som han lät rusta åren 1741–43. Det som tillkommit efter denna tid är i stort sett endast gårdens mäktiga lindar, de som står på parad och möter besökaren innanför grindarna. Även de är av imponerande ålder och började växa för bortåt ett par sekel sedan. Många generationer uppsalabor har heta sommardagar funnit svalka under dem och inordnat dem i sin uppfattning om hur denna gårdsmiljö skall se ut. De hotas dock inte på något sätt i den omdaning som förestår.

Gammal stadsgård
Linnéträdgårdens förgård med professorsbostaden var, medan de båda uthusen stod kvar, en typisk stadsgård, där djurhållning mm i äldre tid ingick i bilden. Helena Harnesk, under många år antikvarie vid Upplandsmuseet, har i en artikel i UNT (15/1) givit en detaljerad beskrivning av detta exempel på ett nu nästan försvunnet uppsalakarakteristikum. Av 1700-talsmiljöer finns överhuvudtaget föga kvar i Uppsala. Från uppsalaperspektiv är därför den aktuella gårdsmiljön viktig. Den hör hemma i gammal uppsalatradition. Att återfå en gårdsbildning av detta slag innanför entrén till Linnéträdgården skulle öka anläggningens attraktionskraft. Att återskapa gårdsmiljön var också fram till nyligen tanken även hos byggherren. Det förelåg en positiv och närmast självklar uppfattning om att det vid utformningen gällde att försöka komma så nära 1700-talet som möjligt och utforma servicebyggnaderna som dem som fanns på Linnés tid men med ny funktion. Des båda byggnaderna fanns återgivna i ett stick från 1700-talet, och man hade dessutom hittat grunden för dem. Ett förslag i denna riktning togs också fram.

Pedagogiskt värde
Ett yttrande från Riksantikvarieämbetet över dessa planer har i ett slag ändrat på detta. Där hävdas bl a , att de tilltänkta byggnaderna inte kan motiveras från kulturhistorisk synpunkt, eftersom de inte skulle bli exakta kopior av de tidigare befintliga och genom att de inte skulle få samma funktion som på 1700-talet och därigenom inte skulle tillföra miljön ett pedagogiskt värde. Detta förefaller överdrivet. Ett pedagogiskt värde ligger faktiskt i att återskapa en 1700-talsgård. Hur som helst, Riksantikvarieämbetet gjorde av dessa och andra skäl tummen ned och infordrade andra alternativ. Ett sådant ligger nu på Byggnadsnämndens bord.

Det nya förslaget
Det nya förslaget är i sig väl genomarbetat och har både funktionella och estetiska förtjänster. Problemet med förslaget är att det till sin utformning bryter mot 1700-talet. I sin senaste version är det dock något mindre brutalt i detta hänseende än i den första, där fasaden mot ingångssidan framstod som fullständigt avvikande med modernistisk utformning och slät, vit fasad. Det utgjorde en fullständig motpol till den gamla professorsbostaden. I den aktuella versionen, som är klädd i en panel av samma färg och form som trädgårdens omgivande plank, finns en större ödmjukhet i förhållande till den gamla byggnaden. Från detta håll har å andra sidan den närmaste längans fasad nästan reducerats till en del av planket, ett intryck som stärks av att inget tak från detta håll är synligt. Åt Svartbäcksgatan till framstår de båda längornas pulpettak som främmande element och sticker upp på ett föga tilltalande sätt. Sadeltak skulle inte få samma negativa effekt. Fasaden mot trädgårdssidan är i sig välkomponerad men påtagligt främmande för 1700-talsmiljön. Funktionellt sett har den fördelen att avgränsa kafédelen från trädgården, en effekt som dock kan nås även med en annan utformning av helheten.
Med lätt retuschering skulle det föreliggande förslaget, som i funktionellt hänseende är fördelaktigt, kunna anpassas till 1700-talet, men då är sadeltak ett måste. Det skall betonas, att det inte är fel på förslaget i sig. Felet ligger i att det spräcker illusionen av 1700-tal. Vad man ser, när man går omkring i trädgården är lika viktigt för den upplevelsen som intrycket när man kommer in.

Cementerad syn
Anledningen till att man valt att avvika från 1700-talet är den sedan länge cementerade synen på hur tillägg till äldre miljöer skall, bör och måste utföras. Under 1900-talets lopp växte uppfattningen fram att nya tillägg till gamla miljöer borde göras så avvikande från originalet, att de inte kunde uppfattas som del av detta. På 1970-talet hade denna inställning hunnit bli närmast allmänt omfattad. Ingenstans utom i Sverige har dock detta förhållningssätt upphöjts till en oskriven lag. Runt om i Europa förekommer vid nybyggnad återställanden av och anpassningar till gamla, värdefulla miljöer. Än bygger man rena kopior av gamla byggnader, än modifierade men tidsmässigt anpassade varianter, än föredrar man helt avvikande tillägg. Hur det sker beror på det enskilda fallet.
I Linnéträdgårdens fall vinner helheten inte på avvikande tillägg. Än så länge kan nutidens besökare vid inträdet i miljön bakom planket låta sig förflyttas nästan tre sekel bakåt i tiden och skyddade från alla påminnelser om nutiden uppleva en stunds ro. Det är en attraktion att slå vakt om. De planerade servicebyggnadernas yttre bör underordna sig den f d professorsbostadens gårdsmiljö och till typen utgöra diskreta versioner av 1700-talets uthusbyggnader. Hur denna typ av byggnader i allmänhet såg ut är väl känt De behöver inte vara kopior av någon särskild byggnad för att ge det rätt tidsfärg och därmed smälta in i helheten.

Det finns en passus i Riksantikvarieämbetets yttrande att beakta, nämligen: ”att bevara Linnéträdgården som statligt byggnadsminne är att bevara och ge människor möjlighet att uppleva ett minne av Carl von Linnés liv och verksamhet.” Till detta hör rimligen också 1700-talsstämningen.

Anna Nilsén
v. ordf. i Föreningen Vårda Uppsala