Till
Byggnadsnämnden i Uppsala kommun 060111
753 75 Uppsala

ang. byggnader för serviceändamål i Linnéträdgården. Dnr 2005/12126-1

Föreningen Vårda Uppsala har tagit del av de senaste planerna för uppförande av service-byggnader för Linnéträdgården och vill med anledning av detta framföra ett antal synpunkter. Som något vanligt bygglovsärende kan ändringar innanför trädgårdens plank inte betecknas. Därför först några ord om Linnéträdgårdens betydelse för Uppsala och internationellt.

Bakgrund
Anläggningen går som bekant tillbaka till Olof Rudbeck d ä:s tid. Den tilläts under en tid förfalla, men Svenska Linnésällskapet har förtjänstfullt återställt dess utseende från 1745, då den omgestaltades av Linné enligt en av honom upprättad plan. Växtbeståndet överensstämmer så långt möjligt med det dåvarande urvalet. Även orangeriet är från 1700-talet och gäller för att vara ritat av Hårleman, även om inga ritningar finns kvar. De snedställda glasväggarna, som skulle samla värme och ljus försvann dock i en ombyggnad på 1800-talet, men byggnaden bibehöll sin hårlemanska karaktär. Linné flyttade i början på 1740-talet in i den gamla rudbeckska prefektbostaden från 1693 (nuvarande Linnémuseet), som han lät rusta åren 1741–43. Det som tillkommit efter denna tid är i stort sett endast gårdens mäktiga lindar, strax innanför grindarna. Men även de är av imponerande ålder och började växa för bortåt ett par sekel sedan. De bör självfallet bevaras. Många generationer uppsalabor har heta sommardagar funnit svalka under dem och inordnat dem i sin uppfattning om hur denna gårdsmiljö skall se ut.
Linnéträdgårdens förgård med prefektbostaden var, medan de båda uthusen stod kvar, en typisk stadsgård, där djurhållning mm i äldre tid ingick i bilden. Professorerna Geijers och Ihres gårdar utgör exempel på detta slags nu nästan försvunna uppsalakarakteristikum. Av dem har Geijersgården ännu bevarade uthus. Av 1700-talsmiljöer finns överhuvudtaget föga kvar i Uppsala. Från uppsalaperspektiv är den här aktuella gårdsmiljön alltså viktig. Den hör hemma i gammal uppsalatradition.
Om man vidgar perspektivet till att omfatta hela landet ingår Linnéträdgården med byggnader som ett av de viktigaste objekten i kategorien skyddade linnéminnen med stor attraktionskraft både för fackmän och intresserade lekmän. Denna aspekt gäller för övrigt också internationellt. Få svenskar torde vara så kända världen över som Linné och dra så många besökande till Sverige.
Men man behöver inte vara speciellt botaniskt intresserad för att sätta värde på Linnéträd-gården. När den nutida besökaren stiger in bakom det omgivande planket, öppnar sig en i övrigt sedan länge försvunnen värld. Besökaren förflyttas nästan tre sekel bakåt i tiden, en stor upplevelse. Skyddad från alla påminnelser om nutiden kan man dessutom i denna oas söka en stunds ro, fjärran från buller och stress. Många uppsalabor använder trädgården så.

Ett mångårigt utredningsarbete är nu på väg att bära frukt. Ett första förslag till nya uthus kom redan 2001 och vann mångas gillande. Detta nu förkastade förslag (Blomberg & Linscott 010411) följde nära det program som ställts upp och utgick från ett gammalt stick som visade de uthus som fanns på Linnés tid. Föreningen ställde sig då (2001) positiv till nybyggnadsplanerna, dels för att ett stort behov av ytterligare utrymme för en rationell drift av anläggningen föreligger, dels för att det dåvarande förslaget till uthus tog utmärkt stor hänsyn till den känsliga miljön. De nya husen skulle enligt detta förslag inte bryta stämningen av 1700-tal. De underordnade sig så nära som möjligt det kvarvarande huset (prefektbostaden/Linnémuseet).

Det nya förslaget, det som nu ligger på BN:s bord (Hidemark & Stintzing 051222) har ungefär samma placering som det från 2001 och tar ungefär lika stor plats som detta. Fasaderna tänks få stående träpanel av samma slag som planket runt trädgården. Den version som nu ligger på BN:s bord är genom modifieringen av det moderna formspråket klart bättre än de ritningar Föreningen tidigare tagit del av (Hidemark & Stintzing 050928). Utan att i sig vara uppseendeväckande eller frånstötande i estetiskt hänseende bryter dock även den nu föreliggande versionen med den ovan beskrivna 1700-talsstämningen. En bidragande faktor är att de båda husen avses få pulpettak och inte sadeltak som de ursprungliga hade. Taken sticker därtill upp över planket på ett oskönt sätt. Uppstickande sadeltak skulle inte få samma störande verkan i denna miljö.
Som vi förstått det, skulle anledningen till vändningen i de så länge och med sådan omsorg utarbetade byggnadsplanerna grunda sig på ett yttrande från Riksantikvarieämbetet med innebörd:

att de byggnader som föreslås i förslaget av år 2001 inte är motiverade från kulturhistorisk synpunkt, eftersom de inte skulle bli exakta kopior av de tidigare befintliga,

att de skulle ha en annan funktion än den ursprungliga och därmed inte tillföra miljön
ett pedagogiskt värde,

att de två byggnadskropparna med mellanliggande servering skulle bli ett nytt och
dominerande inslag i den byggnadsminnesmärkta anläggningen,

att det vore bättre med en byggnad som tog mindre plats i anspråk i förhållande till parkmiljön samt

att ett förfulande system av ramper skulle bli nödvändigt av tillgänglighetsskäl enligt dåvarande ritningar.

Föreningen Vårda Uppsala delar inte tillfullo dessa synpunkter. Föreningen instämmer i att parkmiljön är viktig och att en pedagogisk aspekt bör stå högt på listan över önskemål samt att fullständiga kopior inte går att skapa. Det sistnämnda är dock, som Föreningen ser det, inte nödvändigt för ett bibehållande av 1700-talskaraktären på anläggningen. Husen kan mycket väl till proportioner och med tidsmässigt passande fasadmaterial samt med den placering som framgår av det nämnda sticket återskapa gårdsatmosfären från 1700-talet. Uppsala skulle därmed återfå en av sina stadsgårdar. Att i inredningen återskapa 1700-talet med dess plats för hästar, vagnar, bykstuga, apbur etc vore givetvis orimligt. Föreningen kan, även om originalbyggnaderna, deras rumsbildning eller deras innehåll framför allt av funktionsskäl inte kan återställas, se ett pedagogiskt värde i återskapandet av gårdsmiljön.

Antikvarisk syn. Under 1900-talets lopp, framför allt på 1960–70-talen, växte uppfattningen fram att nya tillägg till gamla miljöer borde göras så avvikande från originalet, att de inte kunde uppfattas som del av detta. Ingenstans utom i Sverige har detta förhållningssätt upphöjts till en oskriven lag. Det fungerar utmärkt i många fall, men det måste vara det enskilda objektet som avgör hur man skall agera. Runt om i Europa förekommer vid nybyggnad återställanden av och anpassningar till gamla, värdefulla miljöer. Hur det sker beror på det enskilda fallet. Ibland byggs rena kopior, ibland modifierade men tidsmässigt anpassade varianter, ibland föredrar man helt avvikande tillägg. I Linnéträdgårdens fall vinner man definitivt inte på att välja ett avvikande tillägg. De planerade servicebyggnadernas yttre bör underordna sig prefekthusets gårdsmiljö och till typen utgöra diskreta versioner av 1700-talets uthusbyggnader. Steg i den riktningen har tagits i det senaste förslaget.

Mycket omsorg lades under det sena 1900-talet genom dåvarande landsantikvarien Ola Ehns försorg ned på att bevara gårdarna i kvarteren mitt emot Linnéträdgården (Lindormen och Leoparden). Detta område med sina fint anpassade nybyggnader utgör idag en ren attraktion från stadsmiljösynpunkt. Detsamma gäller bebyggelsen i kv Hjorten. I denna ensemble av äldre stadsmiljö utgör Linnéträdgården höjdpunkten. Låt oss inte förminska dess attraktionsvärde!

En fördel med uppförande av de båda byggnaderna är, att en gård bildas mellan dem som medger att serveringsfunktionen förläggs dit. Därigenom döljs för den inträdande stolgrupper och annat som är nödvändigt för servering sommartid och som kan bryta illusionen av 1700-tal. I platsbesparande hänseende är det ingen större skillnad mellan det gamla och det nya förslaget. Det senare tycks Föreningen ta föga mindre plats än det tidigare, och lokalytan torde behövas. Tillgänglighetsfrågan är elegantare löst i det föreliggande förslaget än i det från 2001. Det föreliggande förslaget har också andra funktionella fördelar som t ex tydlig gräns mellan serveringen och trädgården jämfört med det från 2001. Behållandet av träd inom serveringsdelen ser Föreningen också som en fördel i föreliggande förslag. Vidare innebär fasaden mot förgården en förbättring av förslaget från september 2005. Den framstår nu som mycket ödmjukare i förhållande till den gamla prefektsbostaden. Föreningen skulle dock helst se, att pulpettaken byttes ut mot sadeltak som ännu en eftergift åt 1700-talets version av gården.
Från Föreningens synpunkt är bevarandet av 1700-talskaraktären innanför planket det absolut viktigaste, och skulle det gå att återskapa intrycket av gammal stadsgård, desto bättre.

För Föreningen Vårda Uppsala, dag som ovan