oversiktsplan@uppsala.se; uppsala.kommun@uppsala.se                                                                               2015-11-12

Kommunstyrelsen i Uppsala kommun

753 75 Uppsala

Ang översiktsplan för Uppsala kommun. Dnr: KSN 2014-1327. Samråd.

Del A. Huvudhandling sid 2

Del B. Riksintressen sid 13

Del C. Hållbarhetsbedömning inklusive miljökonsekvensbeskrivning sid 18

Föreningen Vårda Uppsala, FVU, har tagit del av rubricerade förslag till översiktsplan utsänt för samråd t.o.m. 2015-11-15. FVU:s synpunkter redovisas under respektive del A, B och C.

För Föreningen Vårda Uppsala

dag som ovan,

Olof Antell, ordf.

..

Olof Antell                   Kristina Berglund                Carl Erik Bergold                Ulla Björkman

Ordförande                 Styrelseledamot                    Styrelseledamot                  Styrelseledamot

Sten Åke Bylund        Kristina Dahlberg                 Bengt Jonsell                       Jakob Lindblad

1:e vice ordförande   Styrelseledamot                    Styrelseledamot                   Styrelseldamot

Kerstin Lundberg      Anna Nilsén                           PO Sporrong                         Sverker Söderberg

Styrelseledamot        Styrelseledamot                     2:e vice ordförande              Styrelseldamot

Liliane Taube             Anna Micro Vikstrand         Mats Wahlberg                     Henrik Widmark

Styrelseledamot        Styrelseledamot Styrelseledamot Styrelseledamot

Ang översiktsplan för Uppsala kommun. Del A. Huvudhandling.

Dnr: KSN 2014-1327. Samråd.

Sammanfattning

Utgångspunkten för översiktsplanen är ett angivet befolkningstal år 2050 utan motivering. Den helt grundläggande förutsättningen för fortsatt stadsutveckling, d.v.s. vilken tillväxt och tillväxttakt som är rimlig med hänsyn till stadens förutsättningar, är emellertid inte alls belyst. Detta är fel ordning; bedömningen av vilken befolkningsutveckling som är möjlig måste baseras på en analys av vilken tillväxt och vilka tätheter som är rimliga utan att riksintresset för stadskärnan och väsentliga kvaliteter i övrigt i stadsmiljön oåterkalleligen skadas.

Översiktsplanen är svårnavigerad. Strukturen är oklar – samma fråga återkommer i de olika avsnitten med liknande allmänna formuleringar. Texterna är långa utan sammanfattande tydliga riktlinjer som har relevans för praktisk planering. Hur har kommunen tänkt att denna översiktsplan ska kunna ge vägledning om beslut som det anges i PBL om ”hur mark- och vattenområden ska användas och hur den byggda miljön ska användas, utvecklas och bevaras”? Översiktsplanen ska ju vara ett verktyg för de löpande besluten om planering och bygglov och ska därför utformas ” så att innebörden och konsekvenserna av den tydligt framgår” men detta krav uppfylls inte trots alla positiva formuleringar.

Vi föreslår att översiktsplanen omstruktureras genom att målkapitlet förkortas och koncentreras, principerna utvecklas till att mera heltäckande omfatta relevanta aspekter för den fysiska planeringen, scenarierna kompletteras med ett scenario för en utvecklad flerkärnig struktur och planbeskrivningen renodlas med beskrivningar och förslag avseende olika delområden.

Detta innebär för de olika avsnitten följande:

  • Avsnittet ”Mål för Uppsalas långsiktiga utveckling” bör kortas ner kraftigt och omarbetas till en tydligare struktur. Avsnittet är svåröverskådligt med många allmänt hållna uttalanden och med samma aspekt återkommande på många ställen med något varierande formuleringar. Det bör finnas en koppling till de nationella miljökvalitetsmålen.
  • Avsnittet ”Uppsalaprinciper för samhällsbyggnad” bör bearbetas genom att principerna skärps och utvecklas. Komplettering bör ske med principer om hur kulturarvet ska tillvaratas och utvecklas, hur arkitektonisk kvalitet ska uppnås för att få till stånd en attraktiv stadsmiljö, hur planeringen av parker och grönområden ska ske samt hur jordbruksmarken ska bevaras. Principerna bör utformas så att de kan fungera som ett effektivt verktyg i den löpande ärendehanteringen och bör därför omfatta alla relevanta viktiga planfaktorer.
  • Avsnittet ”Från sju scenarier till två strukturbilder” bör kompletteras med en studie av en flerkärnig struktur med en annan fördelning av tillväxten genom en betydligt större satsning på tätorterna än som redovisas i något av scenarierna. Forskning visar att en flerkärnig struktur har många fördelar jämfört med en ensidig satsning på en regionkärna. En sådan struktur skulle innebära att tätorterna skulle kunna få underlag för basservice och bli mera levande orter samtidigt som trycket på Uppsala skulle minska vilket skulle möjliggöra en fortsatt utveckling som beaktar stadens egenart och ger en attraktiv stadsmiljö.
  • Avsnittet ”Planbeskrivning” bör fokusera på beskrivningar av den platsspecifika inriktningen för de olika delområdena. Många av de generella riktlinjerna kan med fördel överföras till avsnittet ”Uppsalaprinciperna”.

Utveckling av FVU:s synpunkter

FVU följer rubrikerna i planhandlingen och avger synpunkter under respektive rubrik.

Mål för Uppsalas långsiktiga utveckling

ÖP:

I avsnittet anges förslag till övergripande mål inom fyra temaområden – Uppsala i världen, Vi blir fler, En kommun för alla och De goda liven. För varje temaområde anges tre mål som tillsammans med övriga delar av översiktsplanen ska bidra till att styra olika beslut. Vartdera av dessa 12 mål bryts ner i punkter – innebörden preciseras i en lista, särskilt viktiga frågor och riktningsförändringar anges, viktiga aspekter och frågor för efterföljande planering och genomförande formuleras och avslutningsvis redovisas de åtaganden som följer av målet.

FVU:

Målen jämte alla förtydliganden antyder en ambitiös inriktning för fortsatt stadsutveckling. Men varför en struktur baserad på dessa valda fyra teman som gör det svårt att renodla och på ett tydligt sätt presentera inriktningen för olika planfaktorer? Var finns kopplingen till de 16 nationella miljökvalitetsmålen? Hur har kommunen tänkt sig att dessa 24 sidor med 12 mål och 206 punkter – med en struktur som innebär att samma planfaktor återkommer på många olika ställen, att konkreta riktlinjer blandas med självklarheter, att riktlinjer för den fysiska planeringen blandas med andra typer av åtaganden – ska kunna bli ett effektivt verktyg för de löpande besluten om planering och byggande? Här några exempel:

Text om samma planfaktor återkommer under många rubriker. En tung faktor i den fysiska planeringen är exempelvis utformningen av kollektivtrafiken. Denna planfaktor omnämns enligt följande:

Att säkerställa goda kommunikationer med kollektivtrafik, gång och cykel som svarar mot behov och intressen hos olika grupper av kvinnor och män. (En kommun för alla: Mål 7 / särskilt viktiga frågor och riktningsförändringar)

Att säkerställa att det i den byggda miljön finns parker, gång- och cykelstråk och kollektivtrafik etc. som upplevs som tillgängliga och inkluderande. (En kommun för alla: Mål 7 / viktiga aspekter och frågor för efterföljande planering …)

Att den fysiska planeringen underlättar och ger möjligheter för fler kommuninvånare att välja gång, cykel och kollektivtrafik, särskilt för korta resor. (En kommun för alla: Mål 9 / särskilt viktiga frågor och riktningsförändringar)

Att lokalisering av bebyggelse i möjligaste mån samordnas med hållplatser och stationslägen för kollektivtrafiken såväl i stad, tätort som på landsbygden. (En kommun för alla: Mål 9 / särskilt viktiga frågor och riktningsförändringar)

Att andelen yta för transportsystemet per capita minskar till förmån för andra funktioner och kvalitéer samtidigt som god tillgänglighet till arbetsplatser och viktiga målpunkter säkras. (En kommun för alla: Mål 9 / särskilt viktiga frågor och riktningsförändringar)

Att stadens och tätortens form befrämjar cykling. (En kommun för alla: Mål 9 / särskilt viktiga frågor och riktningsförändringar)

Att bebyggelseutvecklingen och investeringar bidrar till att gång- och cykelvägnätet sammanlänkas mellan stadsdelar, orter och särskilda målpunkter i övrigt utvecklas i samplanering med kollektivtrafiken. (En kommun för alla: Mål 9 / viktiga aspekter och frågor för efterföljande planering …)

Att fortsätta satsningar och prioritering för utbyggnad av snabbcykelvägar samt utbyggnad av cykelvägar från tätorter till Uppsala stad. (En kommun för alla: Mål 9 / åtaganden)

Att fortsatt aktivt arbeta och samverka för att säkra långsiktigt kapacitetsstarka kollektivtrafiklösningar med hög framkomlighet. (En kommun för alla: Mål 9 / åtaganden)

Att tillgänglighet med gång-, cykel och kollektivtrafik till viktiga målpunkter och funktioner särskilt prioriteras och utvecklas. (De goda liven: Mål 10 / särskilt viktiga frågor och riktningsförändringar)

Dessa punkter skulle kunna sammanfattas i en punkt exempelvis enligt följande:

”Att med syfte att minska biltrafiken fortsätta att bygga staden och tätorterna på ett sådant sätt att förutsättningar skapas inom och mellan staden och tätorterna för att utveckla en effektiv och lättillgänglig kollektivtrafik med hög kapacitet, ett heltäckande cykelvägnät som på långdistanssträckor utformas med snabbcykelvägar samt ett inom orterna gent och attraktivt gångvägnät.”

På motsvarande sätt skulle budskapen för andra planfaktorer kunna sammanfattas i korta texter.

Många punkter är självklara och skulle därför med fördel kunna utgå, några exempel:

Att vägnätets bärighet och dimension möjliggör transporter av avfall och material (Vi blir fler: Mål 6 / viktiga aspekter och frågor för efterföljande planering …)

Att hänsyn tas till alla bullerkällor som kan innebära olägenhet. (De goda liven: Mål 12 / viktiga aspekter och frågor för efterföljande planering…)

Många punkter är svårförståeliga och/eller kan överhuvudtaget inte regleras genom översiktsplanen och skulle därför med fördel kunna utgå, några exempel:

Att ta initiativ som säkrar allas tillgång till kultur med stor kvalitet och mångfald (Uppsala i världen: Mål 1 / åtaganden.)

Att nyttja den sociala infrastrukturens potential som mötesplatser genom medveten lokalisering samt utformning av anslutande miljöer som stödjer funktionen som god mötesplats. (En kommun för alla: Mål 7 / särskilt viktiga frågor och riktningsförändringar)

Att kommunen utvecklar närhets- och täthetsprincip för olika funktioner, så att utveckling av staden och tätorternas form samt funktions- och bebyggelsedisponering sker med beaktande av den faktiska och upplevda närheten. (En kommun för alla: Mål 7 / åtaganden)

Att öka och sprida kunskapen samt ha relevanta underlag om hur den fysiska miljön behöver utvecklas för att upplevas som inkluderande och välkomnande för alla. (En kommun för alla: Mål 7 / åtaganden)

Att ta fram sammanhängande berättelser om kommunen som synliggör och kan levandegöra landskapet som attraktion samt synliggör kommunens kulturmiljöer. (De goda liven: Mål 11 / åtaganden)

Att om tillräckliga riskreducerande åtgärder inte kan genomföras bör avvägningar och avsteg från riktlinjer kunna göras gentemot möjligheten att utveckla staden i centrala lägen. (De goda liven: Mål 12 / särskilt viktiga frågor och riktningsförändringar)

Bristen på precisering av inriktningen för vissa planfaktorer framgår inte eftersom frågorna försvinner i mängden av punkter och allmänna formuleringar, exempelvis inriktningen för planering av parker:

Att planera och avsätta utrymme för framtida stadsparker med tillräcklig yta (ca 4-10 ha) som kan utvecklas över tid. (Vi blir fler: Mål 4 / åtaganden)

Att säkerställa att alla invånare har närhet och tillgänglighet till parker, och gröna sammanhängande stråk, liksom ytor och platser för lek, spontanidrott och möten mellan människor. (En kommun för alla: Mål 8 / särskilt viktiga frågor och riktningsförändringar)

Att det i den tätbebyggda staden ges förutsättning så att alla bostäder och skolor har en gård med möjlighet till grönska, upplevelse samt lek och rekreation, där det finns både solljus och skugga alla årstider. (De goda liven: Mål 10 / viktiga aspekter och frågor för efterföljande planering …)

Att medvetet utveckla befintliga och nya park- grönområden, som en viktig del av livskvalitet och attraktivitet i bebyggelsemiljöer. (De goda liven: Mål 10 / åtaganden)

Att avståndet till närmaste park/närnatur ska vara max 300 meter från bostäder (se även parkplan för Uppsala). De goda liven: Mål 12 / viktiga aspekter och frågor för efterföljande planering …)

Här talas det i positiva ordalag om parker och grönområden samtidigt som de få konkreta riktlinjerna inte ger några effektiva riktlinjer för en god parkstandard. Varför inte i stället under avsnittet ”Uppsalaprinciper för samhällsbyggnad” ange inriktningen tydligt för parkplaneringen – fickpark närpark, kvarterspark, stadsdelspark – med angivande av önskvärda arealer och avstånd? I planhandlingen anges konkreta uppgifter endast avseende det största avståndet till närparken och önskvärd yta för stadsdelspark (som för övrigt är anmärkningsvärt liten). Som jämförelse anges här Boverkets rekommendationer som är närpark inom 50 m, lokal/kvarterspark (0,3-0,6 ha) inom 200 m och stadsdelspark 10-20 ha inom 500 m från bostaden.

Våra synpunkter kan tyckas raljerande men har ett högst allvarligt syfte. Det bästa – alla dessa självklarheter och välmenande, för den fysiska planeringen till intet förpliktigande, punkter – blir det godas fiende. Den till synes systematiska strukturen vad gäller planeringens inriktning är genom upplägget svåröverskådlig. De få konkreta riktlinjer som anges för den fysiska planeringen försvinner i ordmassorna. Angivna mål och riktlinjer är till stor del allmänt formulerade och omöjliga att följa upp. Hur ska medborgarna kunna greppa inriktningen för kommunens planering i alla dessa punkter? Hur kan kommunen tro att dessa punkter kan fungera som riktlinjer för vardagsarbetet med planering och bygglov?

FVU föreslår således en radikal omarbetning av avsnittet med få och tydliga preciseringar av målen som är anpassade till översiktsplanens syfte att utgöra en tydlig avsiktsförklaring om hur den fysiska miljön ska utvecklas och som härigenom också kan följas upp.

Uppsalaprinciper för samhällsbyggnad

ÖP:

Uppsalaprinciperna är avsedda som vägledning för den rumsliga utvecklingen i staden, på landsbygden och i tätorterna. De sju principerna ska användas tillsammans eftersom de kompletterar varandra.

FVU:

Att formulera principer för stadsutvecklingen är ett utmärkt sätt att sammanfatta hur en stadsutveckling bör ske utifrån en helhetssyn. Rätt valda och formulerade kan de bli ett användbart verktyg för alla som deltar i planeringsprocesserna. I det följande kommenterar FVU princip för princip.

ÖP:

Öka tätheten i noder och stråk. Noder och stråk ska utgöra samlingspunkter. Därför är hög täthet extra viktig i noderna. Lägesegenskaperna är avgörande för hur de ska användas och därmed för hur hög tätheten ska vara.

FVU:

Föreningen delar uppfattningen att koncentrera bebyggelsen till stad och tätorter och undvika ”urban sprawl”. Begreppet ”hög täthet” är dock för vagt och bör beskrivas och analyseras. Idag råder en tendens i stadsutvecklingen i Uppsalas stadskärna och i Södra staden som innebär ”högsta möjliga täthet” utan restriktioner bl a med tanke på vilka kulturmiljö- och naturvärden som går förlorade. Det är viktigt att inte ensidigt fångas av en faktor – hög täthet som också bedöms som synonymt med höga hus – med resultat att Uppsalas egenart går förlorad till följd av höghus som förstör den klassiska siluetten, småskalighet som plötsligt övergår i storskalighet och parker som bebyggs. Det är viktigt att betänka att hög täthet kan uppnås utan höghus samt att en stad utan tillräckligt stora grönområden skadar folkhälsan och barnens uppväxtmiljö, en fråga som alltmer uppmärksammas av forskare. Föreningen noterar också att begreppet barnkonsekvensanalys lyser med sin frånvaro i planhandlingen. Begreppet täthet bör alltså analyseras utifrån effekterna för stadsmiljön – anpassning till befintliga miljöer, skala i gatu- och gårdsrum, sol och skugga där inte minst barnens utemiljö bör stå i fokus, tillgång till parkrum med olika funktion samt ”gröna fingrar” ut mot landsbygden.

Begreppet täthet är också nära kopplat till val av stadstyp – kvartersstad, småstad, trädgårdsstad, villastad. Val av stadstyp bör diskuteras utifrån platsens förutsättningar – staden eller tätorterna (kransorterna) – och de kvaliteter man önskar uppnå i stadsmiljön. Hittills har inriktningen varit att å ena sidan bygga så tätt i innerstaden att väsentliga kvaliteter i stadsmiljön går förlorade och å andra sidan så glest i tätorterna, nästan enbart friliggande villabebyggelse, att det är svårt att uppnå tillräckligt befolkningsunderlag för att få till stånd erforderlig service.

ÖP:

Blanda. Blandning av olika funktioner ska eftersträvas. När det gäller bebyggelse ska en blandning av skalor, upplåtelseformer och verksamhetstyper eftersträvas.

FVU:

Föreningen delar uppfattningen att eftersträva en blandning av funktioner. En nyckel för att uppnå detta är att se till att planera för en flexibel markanvändning och tillgodose tillräckligt höga rumshöjder i bostadshusens bottenvåningar för att verksamheter ska kunna medges. Däremot är det inte alls självklart att en blandning av skalor ska eftersträvas. En inriktning med denna formulering kan tolkas som att en blandning av höghus och låghus skulle vara särskilt eftersträvansvärd som en generell modell. Våra mest uppskattade stadsmiljöer kännetecknas tvärtom av ett arkitektoniskt samspel med en behärskad variation exempelvis vad gäller hushöjder, vilket leder till harmoniska stadsrum. Begreppet blandning är ett exempel på en aspekt som tas upp på många ställen i planhandlingen, bl.a. i avsnittet om mål (Mål 1, mål 3, mål 4, mål 5, mål 7 och mål 8), vilket skapar oklarhet; det är bättre att koncentrera budskapet i denna princip ”Blanda”..

ÖP:

Koppla samman. Stadsrum, grönstruktur, bebyggelse och transportnät ska hänga ihop inbördes och med varandra. Det ska vara lätt att orientera sig och förstå hur den fysiska miljön hänger ihop. Korsningspunkterna ska om möjligt utformas som trygga och attraktiva offentliga rum.

FVU:

Denna princip handlar till bl.a. om att planera för effektiva och gena rörelsestråk för alla sorts transporter varför denna aspekt borde utvecklas. För att uppfylla principen krävs att planeringen sker utifrån en helhetssyn på områdesnivå som underlag för efterföljande detaljplanering. Tyvärr har stadsutvecklingen i Uppsala emellertid under senare år till stor del skett utan denna helhetssyn och i stället bedrivits som frimärksplanering. Fördelen med en områdesplanering som syftar till att koppla samman är att man får möjlighet till en meningsfull dialog med berörda i tidigt skede samt att byggherrar och medborgare kan få tydliga besked om planerad utveckling eftersom strategiska frågor prövats och fastlagts i en områdesövergripande process. En väl förankrad områdesplan bör därför bädda för ett snabbt genomförande av projekten. Det är vår förhoppning att principen ”Koppla samman” innebär ett paradigmskifte med inriktningen att öka planeringen på områdesnivå.

ÖP:

Skapa närheter. Bl.a. anförs att i staden, i prioriterade tätorter och i kollektivtrafikstråken ska det vara möjligt att nå vardagsfunktioner som exempelvis dagligvarubutiker, förskola, park/natur och arbetsplatser inom 5-10 minuters resa med gång, cykel eller kollektivtrafik.

FVU:

För att uppnå denna princip berörs många planfaktorer. En viktig faktor som på ett avgörande sätt påverkar möjligheten att få till stånd lokala centra är förekomsten av externhandel. Redan har så många externhandelområden etablerats att dagligvarubutiker varit tvungna att lägga ner, både i Uppsalas stadsdelar och i tätorterna. Just dagligvaruhandeln har en stor betydelse som motor för etablering av andra servicefunktioner. Om principen ska fungera måste därför fortsatt handelsetablering styras på ett sätt som så långt möjligt eliminerar den redan påtagliga skada för närservice som externhandelsetableringarna medfört. Principen bör ta upp denna aspekt.

ÖP:

Utnyttja och utveckla det platsspecifika. Bl.a. anförs att det platsspecifika ska bidra till identitet för sin lokala omgivning.

FVU:

Principen är avgörande för om Uppsalas karaktär ska kunna bestå nämligen att i stadsutvecklingen bevara och utveckla stadens egenart – den klassiska siluetten, stadens möte med slätten, småskaligheten i stadsbygden och parkerna. Principen är också viktig för tätorterna, att i fortsatt utveckling tillvarata och utveckla varje orts unika särdrag.

ÖP:

Skapa mervärden. Mervärden för den nära omgivningen kan vara att förändringen tillför något nytt eller förstärker något som redan finns och som är viktigt att ha kvar.

FVU:

Denna princip sammanfaller i huvudsak med föregående princip, varför de skulle kunna omformuleras till en princip.

ÖP:

Samordna investeringar.

FVU:

Denna princip borde utvecklas till en princip för ekonomisk hållbarhet i alla avseenden, inte bara vad gäller samordning av investeringar; inte minst gäller detta investeringar i det löpande underhållet av infrastrukturen. Som exempel kan också nämnas det slöseri med resurser som rivningar av fullt funktionsdugliga byggnader innebär.

Principerna bör alltså överlag förtydligas för att kunna bli användbara verktyg i stadsutvecklingen. Principerna ”Öka tätheten i noder och stråk” och ”Blanda” bör fördjupas och utvecklas. Principen ”Koppla samman” bör kompletteras med riktlinjer för stråk för alla typer av transporter och krav på områdesplanering som underlag för detaljplaner och bygglov. Principen ”Skapa närheter” bör behandla frågan om fortsatt policy vad gäller externhandel eftersom denna aspekt i så hög grad påverkar möjligheterna att få till stånd närservice och liv på orten. Principerna ”Utnyttja och Utveckla det platsspecifika” och ”Skapa mervärden” kan med fördel slås ihop till en princip. Principen ”Samordna investeringar” bör utvecklas med flera aspekter med syftet att uppnå ekonomisk hållbarhet.

Men det krävs principer för ytterligare viktiga planfaktorer. Följande principer föreslås:

Beakta kulturarvet. Det saknas en samlad bedömning och riktlinjer för hur kulturarvet i form av kulturmiljöer, enskilda kulturhistoriskt värdefulla hus och även det gröna kulturarvet ska beaktas i fortsatt stadsutveckling.

Utveckla en attraktiv stadsmiljö. Kommunen måste ha en vision om helheten i stadsutvecklingen vad gäller stadstyper och arkitektonisk kvalitet. Annars blir stadsbygden ett hopplock av olika byggherrars projekt utan inbördes samordning och utan anpassning till omgivningen. Det saknas överhuvudtaget en analys/beskrivning av hur en god stadsmiljö uppnås. Vilka riktlinjer bör gälla för ny bebyggelse för att uppnå en arkitektonisk helhet med den befintliga stadsmiljön, en arkitektur som anpassas till platsens förutsättningar och medför både ett gott samspel och en behärskad variation?

Planera en parkstruktur. Som ovan nämnts bör en tydlig strategi utvecklas för parker och grönområden med en redovisning av hierarkin av grönytor – från fickpark till stadsdelspark med angivande av önskvärda avstånd och storlek på ytorna.

Bevara jordbruksmark. På flera håll i planhandlingen anförs att jordbruksmark bör bevaras vilket är positivt. Texten bör utvecklas med en beskrivning av hur avväganden ska ske i olika situationer.

Att formulera principer för fortsatt stadsbyggnad är utmärkt men de bör kompletteras med grundläggande principer för en god stadsmiljö främst avseende kulturarv, stadsgestaltning, arkitektur samt parkplanering.

Från sju scenarier till två strukturbilder

ÖP:

Översiktsplanen ska visa hur 75 000-135 000 nya invånare och uppemot 70 000 fler arbetsplatser ska få plats år 2050. Avsnittet utmynnar i förslag till två strukturbilder som avses utgöra utgångspunkt för fortsatt diskussion. De båda förslagen är

dels Flerkärnig – stadsnoder utvecklas i Gränby, Bergsbrunna och Gottsunda Ultuna samt måttliga tillskott i flera tätorter och större tillskott i främst i tätorterna Gunsta och Storvreta

dels Enkärnig – merparten av tillväxten i staden sker inom fyra kilometers avstånd från Resecentrum (Uppsala södra utvecklas inte och station tillkommer ej i Bergsbrunna) samt i tätorterna Storvreta, Gunsta, Jälla och Vattholma.

FVU:

Till att börja med ifrågasätts utgångspunkten för scenarierna: Den planerade befolkningsökningen till år 2050 anges som ett axiom utan motiveringar. Var finns analysen bakom denna befolkningssiffra? Utgångspunkten för planeringen kan inte bara vara en befolkningssiffra utan måste grundas på en bedömning av hur omfattande stadsutvecklingen kan vara utan att kulturarvet kommer till skada och för att resultatet ska bli en attraktiv stadsmiljö med anpassning till stadens och orternas platsspecifika förutsättningar.

Det är utmärkt att pröva olika strukturer och analysera frågan om enkärnighet och/eller flerkärnighet. Diskussionen och prövningen av olika strukturer i översiktsplanen är dock för snäv och tar inte på allvar upp en bedömning av ett alternativ med väl utvecklad flerkärnighet. Uppsala förtätas nu i snabb takt med hushöjder och exploateringsgrader som på sikt kan hota stadens egenart och medföra att väsentliga kvaliteter i stadsutvecklingen inte kan tillgodoses. För strukturen Enkärnig anges att ”Utmaningen i detta scenario ligger i att frigöra utrymme för tillkommande bostäder och lokaler i en redan tät stadsmiljö, utan att förlora viktiga kvaliteter.” Ordet utmaning är fel valt ord – det är ärligare att skriva att priset för en sådan koncentration som förutsätts i denna struktur är att stadens egenart går förlorad och att resultatet blir dålig kvalitet i stadsmiljön till följd av för hög exploatering.

Varför inte i stället på allvar pröva hur en flerkärnig struktur steg för steg skulle kunna utvecklas, med de investeringar som krävs i de olika tätorterna för att de ska kunna utvecklas i större skala än som medges idag bl.a. med hänsyn till kapacitet i teknisk försörjning? En sådan kraftigare utveckling av tätorterna torde för övrigt vara nödvändig för att kunna tillgodose principen om närhet.

En intressant rapport i sammanhanget är Markanvändning, tillgänglighet och flerkärnig ortsstruktur – strukturbild för Skåne utarbetad av Regionala tillväxtnämnden Region Skåne. I Skåne arbetar man både på regional och på  kommunal nivå med att utveckla flerkärnigheten. I rapporten anges bl.a. att flerkärnigheten är ett sätt att utjämna skillnaderna mellan stad och land, att de goda förutsättningarna tillvaratas genom att satsa på varje orts unika identitet, att flerkärnigheten bidrar till att utveckla fysiska och mentala nätverk och därmed ökar hela regionens/kommunens attraktivitet, att flerkärnigheten ökar förutsättningarna att tillgodose människors önskemål om boende och ge tillgång till en stor arbetsmarknad bl.a. genom utvecklad kollektivtrafik samt att det är kombinationen av orternas olika kvaliteter som skapar mervärdet.

I Uppsala kommun med dess 15 prioriterade kransorter är förutsättningarna goda för en förändring till flerkärnighet. Flera av orterna har redan idag en väl utvecklad kollektivtrafik till Uppsala och det finns goda möjligheter att med ett ökat befolkningsunderlag få till stånd en förbättrad kollektivtrafik även för övriga orter, för några per järnväg och för några per busstrafik. Nya spårförbindelser borde i framtiden vara möjliga dels till Bälinge – Lövstalöt – Björklinge och dels till Gunsta – Funbo – Almunge och på sikt till Knutby.

I texten anges att ”Trots befolkningsökningen i kransorterna bedöms efterfrågan på bostäder även fortsättningsvis vara starkt fokuserad på staden”. Denna bedömning bygger på dagens efterfrågan där ett villaområde då och då slentrianmässigt adderas till en kransort och där dessa orter i de allra flesta fall är för små för att ens ha underlag för en dagligvarubutik. Tillväxten av orterna och attraktionen att bosätta sig i dessa kommer inte av sig självt. Det krävs att kommunen ser till att skapa lockande framtidsbilder för orterna, utifrån varje orts unika förutsättningar och att utbyggnaden sker på ett samlat sätt. En förutsättning för en positiv utveckling är att tätorterna får en sådan storlek att det finns underlag för lokal service.

Som exempel kan nämnas en helt ny ort, Segersäng, vid Nynäsbanan ca en mil norr om Nynäshamn. Här utvecklades en trädgårdsstad av hög kvalitet väl anpassad till det omgivande jordbrukslandskapet. Området byggdes ut i ett sammanhang, och samtliga hus såldes snabbt på grund av den attraktiva arkitektoniskt väl sammanhållna miljön och mycket väl genomtänkta hus.

Scenarierna bör alltså kompletteras med en studie som innebär en betydligt större satsning än redovisade scenarier på att utveckla tätorterna till en flerkärnig struktur. En sådan struktur skulle också innebära den stora fördelen att trycket på Uppsala minskar vilket möjliggör en fortsatt utveckling som tar hänsyn till stadens egenart och ger en attraktiv stadsmiljö som resultat.

Planbeskrivning

I detta avsnitt väljer FVU att kommentera några uttalanden:

ÖP:

Stadsväven ska göras tätare och bädda för en intensivare användning.

FVU:

Som ovan nämnts saknas en djupare analys av begreppet täthet. Var finns trösklarna för en täthet så hög att stadsmiljöns kvalitet (trots texten att förtätningen ska tillföra kvaliteter för närmiljön) ofrånkomligen sjunker om exploateringen ökar ytterligare?

ÖP:

Det anges att det historiska arvet, kvaliteterna i de offentliga rummen och de gröna kvaliteterna ska värnas.

FVU:

Det finns ingen närmare beskrivning av det historiska arvet och hur detta ska tillgodoses i fortsatt stadsutveckling. Som FVU ofta påpekat oroar utvecklingen i hög grad – den klassiska siluetten som hela tiden får ökad konkurrens i stadsbilden genom det ena höghuset efter det andra, kulturhistoriskt värdefulla byggnader som rivs (t.ex. lokstallarna i Boländerna, Leches hus i Luthagen, det villkorade rivningslovet för brygghuset i Odinslund, planerade rivningar av 34 byggnader i Ulleråker, industriområden som breder ut sig på Uppsalaslätten och därmed utraderar det tydliga och karaktäristiska mötet mellan staden och slätten och dessutom tar värdefull jordbruksmark i anspråk, planen för Mikaelsplan utan hänsyn till helhetsmiljön kring kyrkan, planen för kvarteret Bredablick med ett höghus i strid med riksintresset m.m.) Om avsikten är att ”det kulturhistoriska arvet ska värnas” bör denna inriktning utvecklas i översiktsplanen för att skapa trovärdighet och för att ambitionen överhuvudtaget ska kunna infrias i fortsatt stadsplanering. Se också kommentar under avsnittet ”Uppsalaprinciper för samhällsbyggnad”.

ÖP:

Nya verksamhetsområden bör ges en flexibel struktur som ger möjlighet till senare omvandling till mer blandad stadsmiljö.

FVU:

Stora områden redovisas som renodlade verksamhetsområden trots ambitionen att skapa blandning av olika funktioner. Vad betyder ”flexibel struktur som ger möjlighet till senare omvandling till mer blandad stadsmiljö?” Som industriområdena utvecklas idag med lådliknande byggnader utan arkitektoniskt sammanhang torde det vara synnerligen svårt att förändra ett ensartat industriområde till en blandad miljö. Som FVU påpekat i många planärenden (t.ex. Husbyborg, Fyrislund) borde dessa detaljplaner förses med utformningsbestämmelser eller gestaltningsprogram för att garantera arkitektonisk kvalitet och en sammanhållen helhetsmiljö där byggnaderna samspelar med varandra. När staden växer är det av stor vikt att skapa nya attraktiva miljöer och att låta den befintliga stadens kvaliteter bli en utgångspunkt för utformningen av nya områden för att bevara och utveckla Uppsalas identitet. Detta är än mer viktigt om avsikten är att verksamhetsområdena i framtiden ska kunna utvecklas till blandområden.

ÖP:

God jordbruksmark fredas från exploatering för annat än jordbruksnäring. Brynen mot slättlandskapet, i synnerhet mot Uppsalaslätten, som har natur- och rekreationsvärden bör inte ytterligare bebyggas.

FVU:

Det är utmärkt att denna inriktning tydligt slås fast! Se också kommentar under ”Uppsalaprinciper”.

ÖP:

En förbindelse (Ultunalänken) ska bidra till att koppla ihop stadens södra och sydöstra delar med varandra och med ett framtida stationsläge vid Bergsbrunna.

FVU:

Som FVU anfört i yttrandet över förslag till fördjupad översiktsplan för Södra staden anser föreningen att en ny förbindelse över Fyrisån i höjd med Ultuna är otänkbar med hänsyn till den påtagliga skadan på Årike Fyris av riksintresse för kulturmiljövården och planerat naturreservat inklusive Linnéstigarna samt Ultuna källa av riksintresse för naturvården. Hela området kan eventuellt vara ett kommande världsarv. FVU menar därför att utgångspunkten för planeringen måste vara: Hur kan en stadsutveckling ske i Södra staden respektive Nåntuna-Sävja-Bergsbrunna så att den tillgång som Årike Fyris utgör tillvaratas på bästa sätt utan intrång av motorfordonstrafik?  I yttrandet över den fördjupade översiktsplanen för ny förbindelse över Årike Fyris räknade FVU ut att om bron byggs blir tidsvinsten för färd mellan stadsdelarna på ömse sidor om Fyrisån högst 3 minuter med en hastighet på 60 km/tim jämfört med ett alternativ utan ny bro. Denna marginella förkortning av restiden ska ställas emot de oersättliga värden som skulle skadas vid en utbyggnad av en ny tvärförbindelse över Årike Fyris för motorfordonstrafik.

Därför bör ett alternativ utredas som innebär att passagerna för motorfordonstrafik över Fyrisån i stadens södra delar begränsas till Kungsängsleden och Flottsundsbron. Detta innebär att de båda kollektivtrafikstråken genom Södra staden knyts ihop, leds över Flottsundsbron och fortsätter norrut på väg 255 på östra sidan om Fyrisån som en slinga med anknytning till centrala staden i båda ändar. För det fall en station skulle komma till i Bergsbrunna bör slingan kunna utvecklas med en länk från väg 255 som anknyter till stationen.

Avslutande kommentar

Om Översiktplanen ska få den tyngd som behövs och bli ett effektivt verktyg i planeringen måste den omarbetas radikalt med en tydligare struktur och koncisa principer. Avgörande förutsättningar för stadsmiljöns kvalitet bör analyseras – vilken tillväxt är rimlig och vilken täthet bör väljas utan att kulturarv och stadsmiljö kommer till skada? Möjligheterna att få till stånd en flerkärnig struktur med levande kransorter och minskat tryck på Uppsala bör utredas. Riktlinjer måste utvecklas när det gäller att bevara kulturarvet och få till stånd en attraktiv stadsmiljö med hög arkitektonisk kvalitet.

Kristina Berglund

Styrelseledamot

Ang översiktsplan för Uppsala kommun. Del B. Riksintressen.

Dnr: KSN 2014-1327. Samråd.

Sammanfattning

I riksintressebeskrivningarna, både för kulturmiljövård och naturvård förekommer många fel och oklarheter vilket avsevärt minskar trovärdigheten av beskrivningarna som underlag för ärendehantering. Ett första steg i den fortsatta bearbetningen måste därför vara att genomföra faktakontroll, tydliggöra om det är statliga myndigheter eller kommunen som står för uppgifter och redigera texterna bl a genom att undvika upprepningar.

Men det krävs mer än korrekta beskrivningar av områdena. Det krävs också tydliga riktlinjer för hur miljöerna ska tillvaratas i planering och bygglovsprövning utifrån analyser av områdenas värden. I första hand krävs ett väl genomarbetat kulturmiljöprogram. Detta är synnerligen angeläget med hänsyn till den nu snabba stadsutvecklingen.

Utveckling av FVU:s synpunkter, Riksintressen kulturmiljövård

Allmänna synpunkter

Av planhandlingen framgår att det pågår en dialog mellan länsstyrelsen och kommunen angående riksintressen för kulturmiljövården och avgränsningen av dessa områden. Det anges att ”dialogen varit givande och konstruktiv men inte lett till någon fullständig enighet. För varje riksintresseområde framgår det under rubriken Utbredning om gränserna justerats eller inte”. Det framgår dock inte av texterna angående gränsjusteringar om enighet nåtts mellan länsstyrelsen och kommunen eller om det är kommunens önskan om gränsjustering som redovisas.

Beskrivningarna av de olika riksintresseområdena är utförliga vad gäller fornlämningar och viss bebyggelse. Däremot saknas konkreta riktlinjer som verktyg för den löpande ärendehanteringen,  fysisk planering och bygglov. Förebildliga exempel för sådana riktlinjer är de områdesbestämmelser som utarbetats för ett antal kyrkomiljöer i Uppsala kommun.

Ett väl genomarbetat kulturmiljöprogram är därför angeläget. Programmet bör innehålla tydliga riktlinjer sedda enbart utifrån kulturmiljöns värden för att kunna utgöra ett bra underlag för planering och bygglovhantering. Analyser bör genomföras och med utgångspunkt från dessa bör riktlinjer formuleras för respektive miljö utifrån dess unika egenskaper och karaktärsdrag

Upplandsmuseets inventeringar av bebyggelsen har nu många år på nacken. Det är en angelägen uppgift att uppdatera och komplettera inventeringarna av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer. I detta arbete skulle förslagsvis hembygdföreningarna kunna engageras att arbeta utifrån en enhetlig metod under ledning av Upplandsmuseet. I översiktsplanen bör anges att vid allt planarbete och vid förändringar i byggda miljöer bör det vara regel att ta fram underlag genom att uppdatera inventeringar och göra en analys av hur kulturmiljövärdena kan tillvaratas. Vid detaljplanering för kompletteringar med ny bebyggelse i kulturhistoriskt värdefulla miljöer bör det alltid upprättas ett gestaltningsprogram för att garantera ett gott samspel mellan äldre och ny bebyggelse.

Synpunkter på enskilda objekt

Utvecklingen av Södra staden anges innebära en utmaning för att kvalitativt hantera riksintresset. FVU anser att sanningen snarare är att med den valda exploateringsgraden enligt samrådsförslaget för den fördjupade översiktsplanen för Södra staden är det omöjligt att skydda riksintresset från åtgärder som kan medföra påtaglig skada.

I handlingen omnämns en bro över Årike Fyris vid Ultuna som nödvändig för att klara trafiken och kontakterna med stadsdelarna öster om Fyrisån. FVU kommenterar detta förslag i yttrandet över Del A, sid 11.

I översiktsplanen föreslås ett nytt område för ytkrävande verksamheter öster om E4 inom riksintresset Vaksala. FVU ser med oro på tendensen att omge Uppsala med utbredda industriområden med lådliknande bebyggelse som flyter ut på slätten. Detta innebär dels att mötet med staden förfulas och dels att värdefull jordbruksmark tas i anspråk i strid med inriktningen i översiktsplanen.

I handlingen anges att del av det öppna landskapet i Vattholma söder om Salsta slott bör kunna bebyggas med bostäder för att utnyttja stationsläget. FVU vill här påtala att det öppna landskapet söder om Salsta slott måste ses som en del av slottsanläggningen. Den öppna marken är betydelsefull för förståelsen av slottets placering; detta öppna landskap var en gång en öppen vattenspegel som omgav slottet. Ännu idag på vårarna efter snörika vintrar återuppstår denna vattenspegel. Det skulle enligt FVU:s mening innebära en påtaglig skada på upplevelsen av det magnifika barockslottet om detta landskap delvis fylldes med bostäder som skymmer den nu öppna sikten söderifrån mot slottet.

Beskrivningarna av riksintresseområdena är utförliga. FVU har ingen möjlighet och inte heller tillräcklig lokalkunskap för att kunna bedöma hur korrekta beskrivningarna är. Undertecknad har dock gjort ett nedslag i en riksintressemiljö för Tensta och Lena socknar, och funnit grava fel. Denna mängd fel i en av miljöerna minskar trovärdigheten överhuvudtaget till uppgifterna i riksintressebeskrivningarna i handling B.

  • Salsta slott ritades inte av Nicodemus Tessin d.ä. utan sannolikt av Mathias Spihler. På osäkra grunder har föreslagits att Nicodemus Tessin d.ä. möjligen kan ha påverkat slottets utformning.
  • Den biblioteksbyggnad i timmer som omnämns ingå i slottsmiljön finns inte kvar. Däremot finns Gamla stallet, en stallbyggnad bevarad. Byggnaden utgör del av en tidigare större byggnad som bl a innehöll ett bibliotek.
  • Smedjan i slottsmiljön är inte uppförd i slaggsten utan i gult salstategel.
  • Arbetarbostaden på Edshammar är inte vitputsad utan klädd med vitmålad träpanel.
  • Framkammarstugan som en gång var länsmansboställe finns inte kvar i Järsta industrimiljö. Den flyttades efter laga skiftet i mitten på 1800-talet till en annan plats på ägorna, utmed vägen mot Tensta kyrka.
  • Sjökaptenen som köpte Altomta by med tre gårdar hette inte Ekegren utan Ekeberg.
  • Altomta gård anges uppförd på 1770-talet. Gården köptes dock i början av 1760-talet och torde ha uppförts under detta decennium, i likhet med Tuna gård som uppfördes samtidigt av kapten Ekebergs bror.
  • Altomta gårds huvudbyggnad flankeras av fyra flyglar, inte två.
  • Att de äldre ekonomibyggnaderna runt ekonomigården inte finns kvar är en felaktig uppgift. En lång ekonomibyggnad utmed hela norra sidan av ekonomigården finns kvar.
  • Öster om Altomta gård finns ett soldattorp och ett annat torp, inte två soldattorp. Om gårdens torp nämns bör även ett bevarat dragontorp och ytterligare ett torp norr om gården nämnas.

Kristina Berglund

Styrelseledamot

Utveckling av FVU:s synpunkter, Riksintressen naturvård, Natura 2000-områden

Allmänna synpunkter

Del B innehåller mycket kunskap och har därför ett värde utanför den egentliga planprocessen. Därför bör i presentationerna av riksintresseområdena tydligare anges i vad mån det rör sig om kommunens egna sammanfattningar eller om det är de olika statliga myndigheternas officiella beskrivningar av områdena. Detsamma gäller Natura 2000 områdena. Det är inte fel att ange kommunens egna önskemål och ambitioner i sammanhanget, men det måste tydligare framgå att det är fråga om just detta när det t.ex. sägs (s.103) att områden av riksintresse (inklusive natura 2000-områdena) utgör en resurs för kommunen genom att erbjuda attraktiva områden för rekreation och/eller andra ekosystemtjänster. I inte så få fall avser det specifika skyddet för ett område/objekt att det behöver skyddas mot slitage/ utnyttjande för att det skyddsvärda objektet ska kunna bevaras/fortleva och det är också något som det åligger kommunen att respektera.

Man kan fråga sig vad denna sammanställning av Natura 2000 områden egentligen tjänar för syfte frånsett underlag för en del gränsrevideringar för olika slag av skyddade områden.

Riksintressena i ÖP inkl. kartan s 104 stämmer dåligt överens med Länsstyrelsens lista för Uppsala kommun.  Kartan borde förses med beteckningar så att objekten kan identifieras.

ÖPs framställning är illa disponerad både i stort och för de enskilda objekten. Varför ska de som utgör Natura 2000 redovisas för sig med extra bläddring som följd, särskilt som typografin gör det svårt att hitta enskilda objekt (rubrikvärdena är undermåliga). Texten är överhuvudtaget dåligt genomarbetad. Stundom uppträder rena redigeringsfrågor (t.ex. s. 33). Beträffande “skydd för landskapsbilden” anförs detta stundom som om det vore gällande, stundom som vore det avskaffat (jfr t.ex. s. 117 – 118, texten och figurtexten).

Framställningen för de enskilda objekten innehåller mängder av upprepningar, ibland upp till tre eller t.o.m. fyra gånger beroende på den stela dispositionen – irriterande för läsaren. Dessutom omtalas inte i texten var Natura 2000 områdena är belägna, inte ens socken eller koordinater. Ett exempel är 2.2.30 Aspbladsmossen med en “karta” utan ringaste beteckningar eller skala – så är det dessvärre genomgående.

Många av objekten finns med och diskuteras redan i Naturvårdsinventering av Uppsalatrakten (Ingmar, Bergmark och Sandberg 1968), som ger en föredömligt klar och initierad framställning, som i många fall ännu står sig. Såvitt jag kan se hänvisas ingenstans till denna grundläggande skrift. Därtill finns alla Natura 2000 områden liksom naturreservaten utförligt och väl beskrivna på Länsstyrelsens hemsida men detta omnämns inte såvitt jag kan se.

Som exempel på skyddsvärda organismer nämns om och om igen cinnoberbaggen (förvisso Upplands landskapsskalbagge) och andra skalbaggar. Det vore lika motiverat att nämna arter i växtvärlden, exempelvis gulyxne i Vissjön eller knottblomster i Lindbolsmossen inom Vällen området (båda de enda förekomsterna i kommunen (se Upplands flora). Det råder obalans vad gäller organismslag som uppmärksammats.

Två gånger försöker man nämna ostindiefarande kaptenen Ekeberg och man misslyckas i båda fallen (s. 33 “Ekberg”, s. 39 “Ekegren”).

Vi frågar oss således hur denna i många avseenden så oklara sammanställning av riksintresseområdena ska kunna utgöra ett adekvat underlag för den löpande ärendehanteringen av detaljplaner och bygglov.

Synpunkter på enskilda objekt:

Gamla Uppsala etc. (2.1.6, C 30). Märkligt nog framhålls inte Tunåsens höga krön med sina vida vyer i alla riktningar (utom rätt mot söder), men där röjning av skymmande tallar m.m. är av nöden både för utsikten och på sikt för bevarande av åsens torrbacksflora, som här och på många andra platser (t.ex. Valsgärde, Fullerö, Husbyåsen) vittnar om kanske 2000-årig kontinuitet i beteslandskapet. Här framstår klart den olyckligt strikta uppdelningen i kultur- och naturvärden. De är nästan överallt i Uppsala kommun nära sammanvävda och kunde i många fall hanteras gemensamt. Nu har kulturvärdena dessutom fått en betydligt mer läsbar och resonerande behandling, medan naturvärdena är kortfattat uppställda efter en stel mall.

Bälinge mossar (2.1.5, C28) innehåller alltjämt naturvärden som borde framhållas, t.ex. Sånkkärret strax väster om Norrboda, ett dammartat kärr i grovblockig morän med al och ask och underjordiskt avlopp, en typisk s.k. glup (se Ingmar m.fl. 1968) . En sådan är, som mycket riktigt nämns, också Styggkärret (2.2.60) medan en av de förnämsta, Hasseldalarna ( c. 1,5 km NO om Styggkärret) alls inte omnämns . Dessa glupar, koncentrerade till Ulleråkers allmänning (främst i Björklinge, Bälinge, Jumkil, Skuttunge socknar) är en för Uppsala kommun närmast unik företeelse, som borde ha lyfts fram tydligt som ett samlat riksintresse inom kommunen.

Linnés Hammarby med omgivande marker (2.1.8, C41 “Långhundraleden”), av internationell dignitet, behandlas alltför summariskt. Här är landskapets och vegetationens bevarande i stort, siktlinjer mot gården och omgivande gårdsmiljöer vikiga att framhålla. Ännu ett exempel på att kultur och natur bör behandlas gemensamt

Vissjön (2.2.5, N 24) kan inte betraktas som “opåverkad våtmark”. Den var en sjö, som sänktes under perioden 1840 – 1870, varvid ett vassträsk och delvis ett gungfly uppstod. Endast Svarttjärn i NO är i huvudsak opåverkad (jfr Ingmar m.fl. 1968). Vissjön har likafullt de naturvärden som omnämns.

Björklinge-Långsjön (2.2.6, N25) har en mycket speciell vattenkemi, där den låga fosfathalten är avgörande och en förutsättning för den unika vegetationen av bl.a. kransalger, delvis mycket ovanliga sådana. Vikten av att vattenkvaliteten bevaras måste understrykas.

Almungemassivets (2.2.10, N 31). Här bör kort beskrivas vari de geologiska värdena består. Bergarterna måste framgå av den geologiska kartan. Enligt Ingmar m.fl. ett område med alkalina bergarter av ett slag av vilket det finns endast fyra i Sverige.

Vällenområdet (2.2.11 N 32) hyser också i NO (norr om kartan) mycket värdefull blockrik skog med lind och flera i Uppland ytterst sällsynta kärlväxter och mossor.

Fiby urskog (2.2.39) anges enligt planen som ett “mycket populärt utflyktsmål” vilket medfört ett omfattande slitage. Besökare måste strikt kanaliseras till anvisade stigar. Till området bör anslutas den betade dalgången vid och nedanför (öster om) Kvarnberg med sina mäktiga flyttblock.

För Ryggmossen (2.2.55, ) bör speciellt framhållas den unika laggen i nordost, ett forskningsobjekt sedan 1920-talet. Man borde nämna varför bevarandestatus f.n. inte är gynnsam.

Siggefora (2.2.57) nämns endast beträffande ledningsgata, medan sjön, mycket speciell för Uppsala kommun inte tas upp.  Den är en s.k. Lobeliasjö med bottenvegetation av bl.a. notblomster, strandpryl, och braxengräs (två arter). Mycket speciellt för Uppsala kommun är också det flacka hällmarksområdet söder om Siggeforasjön med påfallande norrländska drag i vegetationen. Det utgör det högst belägna området i Uppland (c 116 m.ö.h.).

Detaljer av skiftande betydelse skulle kunna påpekas för många fler objekt men detta får räcka.

Ulla Björkman                    Bengt Jonsell

Styrelseledamot                  Styrelseledamot

Ang översiktsplan för Uppsala kommun. Del C. Hållbarhetsbedömning inklusive miljökonsekvensbeskrivning. Dnr: KSN 2014-1327. Samråd.

FVU:s synpunkter

Ambitionen som uttrycks är att integrera miljöbedömningen av den nya översiktsplanen, i en bredare hållbarhetsprocess . Detta med tidig miljöanalys kan synas stämma väl med miljöbalkens (1998:808, MB) syfte med miljöbedömningen så som den uttrycks i 6 kap. 11§ MB, att integrera miljöaspekter i planen så att en hållbar utveckling främjas. Fråga är dock på vilket sätt den mera begränsade formella miljöbedömningen ska ske. Om miljöaspekter finns med från början i planarbetet, så kanske man kan ”slippa” en separat MKB?

6 kap. 12§ MB inleds på följande sätt: Inom ramen för en miljöbedömning enligt 11§ ska myndigheten eller kommunen upprätta en miljökonsekvensbeskrivning där den betydande miljöpåverkan som planens eller programmets genomförande kan antas medföra identifieras, beskrivs och bedöms. Paragrafen anger i nio punkter krav på vad en MKB ska innehålla, däribland (2.) en beskrivning av miljöförhållandena och miljöns sannolika utveckling om planen, programmet eller ändringen inte genomförs, det s.k. 0-alternativet.

Det är alltså miljön och effekterna på miljön av genomförandet av olika planer, ändringar osv, som ska analyseras i en MKB. Med hållbarhetsbedömningen enligt del C, med integrerad MKB, blir uppgiften vidare och de rena miljöaspekterna, som enligt lagstiftningen ska bedömas i en MKB, riskerar att försvinna i en analys av samhällsutvecklingen i ett bredare perspektiv enligt den bedömningsmodell som del C anger.

(I planhandlingen anges att som grund för arbetet har en bedömningsmodell tagits fram, där miljölagstiftningens krav på MKB integrerats i en struktur med bredare frågeställningar. I förenklad form bygger bedömningsmodellen på fem perspektiv:

  1. Hur väl kommer den färdiga fysiska strukturen fundera?
  2. I vilken utsträckning kommer planen bidra till att attraktiva och hälsosamma miljöer skapas i existerande och tillkommande bebyggelse?
  3. Hur kommer genomförandet av planen att påverka dagens värden och kvaliteter?
  4. Vilka kostnader är förenade med planens genomförande? V Vilka möjligheter och svårigheter är förknippade med planens genomförande?)

Enligt FVU:s uppfattning visar tablån i del C kap. 9, som anger två utbyggnadsalternativ plus nollalternativet, att det är effekter vad gäller samhällsutvecklingen i stort som bedöms. Och det är inte fel i sig i ett planarbete, tvärtom bra med olika slags jämförelser, men fråga är vart miljökonsekvenserna som sådana, som MKB:n ska innehålla, tog vägen?

Fråga är också hur ett nollalternativ ska konstrueras. I samrådsförslaget används ett referensscenario (3.3), som avser befolkningsutveckling, ekonomi och sysselsättning. Nog så intressant, men nollalternativet i en MKB ska enligt 6 kap. 12§ andra st. 2. avse en beskrivning av miljöförhållandena och miljöns sannolika utveckling om planen inte genomförs och det är svårt att få fram en sådan analys ur del C Hållbarhetsbedömning. 

I Hållbarhetsbedömningen betonas vikten av att skapa breda beslutsunderlag och påtalas att sådana underlag bör innehålla riktade konsekvensbedömningar som belyser frågor och perspektiv som annars riskerar att förbises i planeringen. FVU vill understryka vikten av att dessa breda beslutsunderlag kommer till stånd. Det är först genom en allsidig belysning av frågeställningar på områdesnivå som en meningsfull demokratisk process kan komma till stånd. Se vidare FVU:s text angående vikten av områdesplanering i stället för frimärksplanering i yttrandet över del A, sid 6.

Ulla Björkman

Styrelseledamot