Insändare i UNT 23-01-20
Varför överklagas så många planer i Uppsala och varför uttrycker så många ett ogillande med kommunens sätt att planera? Är vi uppsalabor mer kritiska än de som bor i andra kommuner eller är det kommunens sätt att bedriva planeringen som brister? Misslyckas våra förtroendevalda med att förklara vad som krävs för att möta befolkningstillväxten och näringslivets behov eller är det förvaltningarna som inte är lyhörda för synpunkter från dem som berörs?
Inför valet i höstas samlade undertecknade föreningar ledande företrädare för samtliga partier i kommunfullmäktige till en debatt om hur de vill stärka medborgarperspektivet i stadsbyggandet. Samtliga närvarande politiker lovade att arbeta för att öka uppsalabornas delaktighet och inflytande. Valet är avklarat, kommunstyrelse och nämnder är utsedda. Nu är de upp till bevis. Vi vill veta hur de gjorda utfästelserna ska omsättas i konkret handling.
Vi har identifierat två huvudaktörer i det arbetet. Den första är kommunstyrelsen, som har ett övergripande ansvar för dialogen med kommuninvånarna oavsett vilka frågor det handlar om. En särskilt viktig roll har kommunstyrelsens mark- och exploateringsutskott, som styr mycket av stadsbyggandet. Den andra är plan- och byggnadsnämnden, som i sin myndighetsutövning prövar lämpligheten i det som ska byggas enligt ett strikt regelverk, plan- och bygglagen (PBL).
Mark- och exploateringsutskottet riskerar genom tidiga utfästelser och markanvisningar skapa låsningar för den efterföljande planeringen. Det kan lägga en förväntan på plan- och byggnadsnämnden att leverera det som utlovats. Detta oavsett vilken kunskap som kommer fram under det fortsatta arbetet eller i kontakterna med berörda parter.
Enligt PBL ska kommunen samråda med sammanslutningar och enskilda som har ett väsentligt intresse av det som planeras. Syftet är att få fram ett så bra beslutsunderlag som möjligt och att ge möjlighet till insyn och påverkan. Det senare är en förutsättning för att planeringen ska uppfattas som demokratiskt legitim, att man genom kunskap och argument har möjlighet att påverka ett planförslags omfattning och utformning.
I den bästa av världar är det så det går till. En genomgång av ett antal planärenden visar dock att vi uppsalabor har svårt att få gehör för det vi framför, oavsett om det handlar om natur- och kulturvärden, livsmiljö eller klimataspekter. Sydöstra staden, Seminarieparken, Hammarparken i Eriksberg, kvarteret Bredablick i centrala staden, kvarteret Hindsgavel i Ekeby; listan på detaljplaner där framförda erinringar inte har beaktats är lång. Fram växer en bild av att vad enskilda och organisationer framför i planeringsskedet inte ges någon betydelse. Plan- och byggnadsnämnden tycks betrakta PBL som pliktskyldig formalia, en checklista där föreskrivna åtgärder ska prickas av, i stället för att se till lagens avsikt att ge berörda parter en reell möjlighet till påverkan i syfte att skapa en långsiktigt hållbar livsmiljö.
Stadens utveckling berör oss alla och den goda staden skapas genom delaktighet. Vi ska alla kunna ta del av vad som händer, engagera oss i och påverka de förslag som läggs fram. Det är därför angeläget att kommunstyrelsen tar på sig uppgiften att skapa fungerande dialogformer för övergripande frågor såsom utvecklingen av den södra och sydöstra staden. Plan- och byggnadsnämnden måste å sin sida hävda sitt oberoende och inte låta sig styras genom tidiga beslut i kommunstyrelsen. Nämnden måste också utveckla sina och förvaltningens arbetsformer så att PBL:s intentioner om insyn och påverkan blir en realitet. Vi vill se en större lyhördhet och möjlighet att påverka planeringen under 2023 än vad som varit fallet under 2022.
Sten Åke Bylund, Föreningen Vårda Uppsala
Maria Svenaeus Lundgren, Föreningen Rädda Eriksbergs skogar
Marguerite Sjöström, Föreningen Sydöstra Uppsala
Margareta Krabbe, Föreningen Malma by och ängar
Ulrika Forshell, nätverket Värna Ulleråker,
Thomas Back, Föreningen Seminarieparkens vänner
Adam Wallin, Naturskyddsföreningen i Uppsala
