Lös plan utan översikt  (Artikel om program för Boländerna i UNT 2015-01-29)

Utbyggnaden av Boländerna sker utan ansvar för helheten och sammanhang med staden skriver representanter för Vårda Uppsala.

Efter flera årtionden med hög befolkningstillväxt har Uppsala nyligen beslutat om en ännu snabbare expansion – från dagens drygt 200 000 invånare till 350 000 invånare år 2050. Under de senaste decennierna har vi sett att byggprojekt efter byggprojekt hotar stadens enastående stadsmiljövärden. Exempelvis genom alltför hög exploatering som bryter den måttliga skalan, minskade park- och grönytor, höghus som konkurrerar med den klassiska siluetten och industriområden som växer ut på slätten. Är det så fortsatt utveckling ska ske utan hänsyn till befintliga värden? Finns det någon analys som visar om Uppsala överhuvudtaget tål denna kraftiga tillväxt utan att dess egenart går förlorad?

Nu står Boländernas gamla industriområde på tur. Detta område har goda förutsättningar att bli en attraktiv stadsdel med rikt stadsliv genom förtätning med bostäder och verksamheter samt komplettering med bl.a. kulturaktiviteter. Området ligger centralt. Här finns från början en blandning av verksamheter, varav många säkert kommer att bestå för framtiden. Här finns byggnader från olika tidsepoker, varav många av hög arkitektonisk kvalitet. Inledningen på utvecklingen av stadsdelen är dock illavarslande.

Ett program för Boländerna godkändes så sent som i maj 2014 av kommunfullmäktige. Markanvändningen i framtiden i storkvarteren preciseras dock inte utan alternativa möjligheter anges. Gaturummens utformning anges endast för vissa stråk.

Det noteras att det finns få parker och att det saknas platser av offentlig karaktär, men inga förslag visas. För nybebyggelsen formuleras endast allmänna och självklara riktlinjer t.ex. ”god gestaltning” trots att den arkitektoniska utformningen är en central fråga för den framtida stadsmiljön.

För kulturhistoriskt värdefulla byggnader och kvarter i västra delen anges att dessa ”bör uppmärksammas vid ombyggnader och detaljplaneläggning inom berörda kvarter” men inga riktlinjer ges för bevarande. Programmet, som borde fungera som ett styrdokument för utbyggnaden, utgör således tyvärr snarast en förteckning över olösta frågor.

Nyligen presenterades i lokalpressen ett förslag till utformning av ”Trade center”, ett kvarter som ligger i nordvästra Boländerna nära Resecentrum. Detaljplaner för detta och ett angränsande projekt ska upprättas av byggherrarna själva och sedan prövas av plan- och byggnadsnämnden (s.k. byggherreplaner). För dessa projekt framgår att kommunen förväntar sig att exploatörerna ska utarbeta en översiktlig strukturstudie för sina respektive närområden – i den fåfänga tron att dessa delplaner kan adderas till en sammanhållen helhet.

Problemet är att byggherrarna aldrig kan ta den rollen eftersom de inte har den nödvändiga överblicken. Det är kommunens ansvar att svara för helheten.

Av kommunens planbesked framgår att hushöjden kan uppgå till tolv, i vissa fall femton våningar samt att bebyggelsens ska ges en utformning som motsvarar dess framträdande läge och storlek. Byggherrarna föreslår fyra egensinnigt formade byggnader i upp till tolv våningar och för angränsande kvarter en kompakt bebyggelse, även den i tolv våningar.

Även om förslaget har vissa kvaliteter, exempelvis ambitionen att skapa stadsliv genom lokaler för handel, kultur och samhällsservice, torg och parkmark, skulle projektet leda till stor skada för stadsbilden.

I stället för en naturlig utvidgning av innerstaden med en anpassning till dess skala med 6-7 våningar skulle resultatet bli en fristående utstickare, en i raden upp mot Resecentrum om man räknar in det nya hotellet i nio våningar och den planerade ”Juvelen” vid Strandbodgatan. Här byter man alltså ut idén om den traditionella kvartersstaden med dess måttfulla skala och harmoniska gaturum mot en skulpturutställning utan genomtänkta stadsrum.

Den föreslagna bebyggelsen visar inget samspel med innerstaden och övriga Boländerna, vilket bekräftar farhågorna för en steg- för stegutveckling av stadsdelen utan sammanhang med staden.

Den påbörjade utvecklingen av Boländerna visar alltså att kommunen idag frånhänder sig sitt ansvar för helheten. Kommunen gör ett stort misstag om man tror att byggherreplanerna för de olika delarna av Boländerna tillsammans ska bli en helhet utifrån det innehållslösa program som tagits fram för stadsdelen. Det är kommunen som har det övergripande ansvaret för stadsbyggande och stadsmiljö – inte byggherrarna. Inte minst under tider av snabb expansion är det därför nödvändigt att kommunen uppfyller sin roll att ta ansvar för stadens långsiktiga utveckling så att denna leder till en attraktiv stadsmiljö. En fördjupning av översiktsplanen för Boländerna bör därför snarast upprättas och prövas i en demokratisk process. En väl genomarbetad plan klargör förutsättningarna för alla parter och underlättar därför genomförandet. Planen bör redovisa markanvändning, stråk för kommunikation, parker, offentliga platser och lokaler för möten och kultur samt riktlinjer för bevarande av kulturarv och arkitektonisk utformning. Tillväxt kan inte vara enda målet!

Det behövs en väl förankrad översiktlig plan för hur Boländerna i framtiden kan bli en attraktiv stadsdel i samspel med stadskärnan.

För Föreningen Vårda Uppsala

Kristina Berglund               Sten Åke Bylund                PO Sporrong

Ordförande                         1:e vice ordförande             2:e vice ordförande

Höghuset strider mot kommunens egen plan

I kv Bredablick vid Kungsgatan, i den historiska stadskärnan, planeras nu ett tiovåningshus enligt ett planförslag som kommunen sänt ut för granskning. Stadskärnan ingår i område av riksintresse för kulturmiljövården och enligt riktlinje i Översiktsplan 2010 ska hushöjderna hållas nere i detta område. Höghuset strider således mot den av kommunfullmäktige antagna översiktsplanen och kan medföra påtaglig skada på riksintresset.

Planförslagets illustrationer visar att tiovåningshuset bryter sönder den vackra stadssilhuetten sedd från Vattholmavägen. Domkyrkan och Slottet bör få fortsätta att dominera de viktiga siktlinjerna in mot staden från olika håll, trots de på sistone upprepade attackerna på den klassiska uppsalaprofilen. Den viktiga vyn från Linnéträdgårdens entré redovisas inte i planförslaget – denna idag harmoniska silhuett med måttliga hushöjder ovanför Orangeriet skulle komma att kraftigt förändras då höghusets fyra översta våningar skulle sticka upp i fonden. Härigenom skulle den lugna inramningen av Linnéträdgården fördärvas, ett oförlåtligt ingrepp i ett kulturarv av internationell dignitet.

Dessutom innebär den extremt höga exploateringsgraden att gårdarna blir skuggiga och solinfallet och dagsljuset i befintliga bostäder minskar kraftigt. Bullerutredningen visar att de översta tre våningarna mot järnvägen är olämpliga för bostäder, då rekommenderade värden överskrids vid lägenheternas samtliga fasader. Ett villkor för överskridande av ljudnivåerna vid en fasad är emellertid enligt Boverket att lägenheterna också har en så kallad tyst sida, där riktvärdena inte överskrids.

De kritiska synpunkter som framförts vid samrådet har helt negligerats av Plan- och byggnadsnämnden. Nämnden agerar i detta ärende på ett uppseendeväckande nonchalant sätt och visar härigenom att uttalanden om en god dialog med medborgarna i en demokratisk process är tomma ord. Detta höghus kan inte accepteras. Plan- och byggnadsnämnden bör beakta inkomna synpunkter och tänka om!

För Föreningen Vårda Uppsala

Kristina Berglund, ordförande,  Sten Åke Bylund,  1:e vice ordf, PO Sporrong, 2:e vice ordf

Värna om stadens årsringar i stället för att riva!

Mitt under semestertid får vi läsa i UNT att ”Hus från 1700-talet kan rivas” (2014-07-10). Nu är det alltså dags för eventuellt beslut om rivning av de två äldre gårdshusen från 1700-talet i kv Ubbo i Odinslund – ett bostadshus och en bryggstuga – trots avstyrkan från Upplandsmuseet; dessutom innan man vet hur området är tänkt att exploateras. Är byggherrens avsikt att smyga igenom en rivning i förväg för att minska risken för protester vid kommande planläggning?

Hus efter hus, som berättar om Uppsalas historia, rivs. Plan- och byggnadsnämnden har nyligen beslutat att bevilja rivningslov för en byggnad i Luthagen från 1800-talet, om- och tillbyggd av stadsarkitekten Gunnar Leche och trots Upplandsmuseets avstyrkan med hänsyn till bebyggelsemiljöns värde som representant för den äldre förstadsbildningen. Ett annat exempel är rivningen av de f d lokstallarna i Boländerna, i strid med planprogrammet där stallarnas kulturhistoriska intresse betonas. Viktiga byggnader som ingår i den helhet som utgör Uppsalas unika karaktär raderas steg för steg.

Odinslund utgör del av det äldsta Uppsala och har alltsedan medeltiden fungerat som processionsstråk mellan domkyrkan och slottet. Och allén från Gustavianum upp mot Slottet initierades av självaste Linné på 1700-talet. Odinslund är ett unikt stadsrum. Det utgör den centrala delen av riksintresseområdet för staden och måste betraktas som en officiell miljö, där vi förutom domkyrkan och slottet finner byggnader som Carolina, Gustavianum, Clasonsska huset, Trefaldighetskyrkan, ärkebiskopsgården m fl. Karaktäristiska drag i övrigt i detta stadsrum är nivåskillnaderna som förtydligas av de olika byggnaderna, det öppna sambandet mellan slänten och parken nedanför samt övergången till grönområdet upp mot slottet.

Ubbotomten med sin minst 200-åriga ek och övriga träd framstår idag visuellt som en del av parken. De rivningshotade husen utgör tillsammans med anslutande bebyggelse längs Övre Slottsgatan inte bara ett sammanhängande stycke genuin, snart helt försvunnen uppsalamiljö som vi har anledning att värna om. Den utgör också en anslående vy för den som passerar genom Odinslund. Den var dessutom platsen för den framstående skulptören och målaren Staffan Östlunds verksamhet under mer än 50 år. Det är mot denna bakgrund en synnerligen grannlaga uppgift att planera eventuella förändringar av denna miljö.

Ett programförslag för exploatering i kv Ubbo remissbehandlades 2005. Samtliga instanser som svarar för kulturmiljöintressen avstyrkte i sina remissvar en större exploatering men ansåg att en mindre byggnad på parkeringsytan söder om Lindska skolan kunde få komma till stånd. En byggnad där skulle ha fördelen att dölja den nuvarande garageinfarten. Med en sådan måttfull exploatering skulle det inte finnas någon anledning att riva de båda hotade byggnaderna. Tvärtom skulle dessa med fördel kunna bevaras som vittnesbörd om stadens historia, och lämpligen få en användning för publika ändamål. Ubbostiftelsen äger tomten men dess läge i en historisk miljö motiverar största hänsyn.

Ett kulturmiljöprogram för Uppsala kommun är nu ute på remiss och är tänkt att utgöra underlag för kommunala beslut i kulturmiljöfrågor. I programmet betonas vikten av att följa lagreglerna i PBL bl a att ny bebyggelse tar hänsyn till stadsbilden och kulturvärden på platsen samt, vid prövning av rivningslov, att hänsyn ska tas till om byggnad eller byggnadsdel har särskilda kulturhistoriska och miljömässiga värden.

Stoppa alla tankar på rivning av de båda gårdsbyggnaderna i kv Ubbo! Utgå i stället från kulturmiljöprogrammet och utred hur dessa byggnader bäst kan bevaras och användas för framtiden samtidigt som de berättar om stadens historia.

För Föreningen Vårda Uppsala

Kristina Berglund

Anna Nilsén

Mats Wahlberg

Anmärkning:

Ovanstående debattartikel, avsedd för debattsidan i A-delen togs in i förkortat skick bland insändarna i UNT:s B-del 20 juli 2014 under titeln Riv inte husen från 1700-talet!. Ursprunglig rubrik var  Värna om stadens årsringar i stället för att riva!

Det kan vidare klargöras att beteckningen gårdshus som på sistone använts för de båda rivningshotade byggnaderna inte är helt berättigad, åtminstone inte med utgångspunkt från byggnadstiden och att dateringen troligen bör preciseras enligt nedan:

1964 publicerades en bebyggelseinventering av centrala staden, Stadsbildens framtid, utförd under ledning av dåvarande landsantikvarien Nils Sundquist, Ola Ehn, sedermera dennes efterträdare och arkitekturhistorikern, sedermera professorn i konstvetenskap Anders Åman samt även Börje Ericsson och Bengt Nordlund, dåvarande tf stadsarkitekt respektive stadsbyggmästare.

I Stadsbildens framtid framgår att de rivningshotade husen står på tomt 7 i kv Ubbo med preciseringen B för det från allén sett vänstra huset och C för det högra.

B beskrivs i den aktuella undersökningen som: “envånig verkstadsbyggnad av trä. Reveterad. Ursprungligen inredd med boningsrum och bryggstuga. Uppförd under 1800-talets början.”

C beskrivs som “envånig bostadslänga av sten från 1700-talet. Putsbeklädnad från 1800-talets senare del.”

Se Uppsalas tillväxt i ett kommunperspektiv!

Att bygga öster om E4 på slätten med dess högklassiga odlingsjord, att hårdexploatera Ulleråker med dess unika natur- och kulturvärden, att snäva in riksintresseområdet för Uppsala stadskärna som redan sargats hårt av 1960-talets rivningar och att ändå bygga bostäder i Seminarieparken, trots mark- och miljööverdomstolens dom som bekräftar kvarterets värde i byggnadsminnesklass, är några av utgångspunkterna för nästa översiktsplan. Inriktningen synes vara att till varje pris pressa in så många bostäder som möjligt i staden utan tanke på konsekvenserna för stadsmiljön samtidigt som kransorternas möjligheter till större utveckling negligeras.

Sedan översiktsplan 2010 togs fram har kommunen beslutat om en betydande ökning av  utbyggnadstakten. Men vilka blir konsekvenserna av att förtäta Uppsala så hårt att stadens egenart skadas? Den höga kvaliteten i stadsmiljön med dess historiska årsringar är en viktig del av stadens varumärke. Är det inte att såga av den gren man sitter på och göra ett lika förödande misstag som på 1960-och 70-talen? Varför inte i stället ta tillvara de möjligheter som en snabb tillväxt ger att fördela utbyggnaden över alla orter, inte bara i staden? Här följer fyra starka skäl att utnyttja kransorternas potential för stadsutveckling:

1. En flerkärnig region minskar det totala resandet. Forskning i Skåne visar att satsning på en kärnstruktur med större orter i samverkan, jämfört med en mera ensidig satsning på regionkärnan, leder totalt sett till färre persontransporter. Att främja en sådan struktur skulle ligga helt i linje med Uppsalas miljömål.

2. Kransorterna blir levande noder i bygden. Exempel från andra håll i landet visar att med visioner för utvecklingen, utifrån ortens unika förutsättningar, skulle viljan att investera och flytta till kransorterna kunna öka kraftigt. Om orterna förtätas och utvecklas, gärna med trädgårdsstaden som förebild, med bostäder av olika typ, företagsbyar, mötesplatser och handel blir de också viktiga noder för möten och närservice för övrig befolkning på landsbygden. Men det går inte av sig självt – kommunen måste utifrån sitt ansvar för en långsiktigt hållbar stadsbyggnad aktivt driva dessa processer i dialog med invånare och byggintressenter.

4. Rovdriften på värdefull jordbruksmark minskar. Många varnar för att Sverige i framtiden kan bli mer beroende av inhemsk produktion av livsmedel än vi är idag. Intresset ökar alltmer för lokalproducerad mat, vilket minskar behovet av dyra transporter. Det finns således starka skäl att bevara den jordbruksmark vi har och också förstärka kopplingen mellan stad och landsbygd för att medverka till ett uthålligt jordbruk. Det är en nödvändig investering för framtiden att värna om Uppsalaslättens goda jord.

5. Uppsala stad växer utan att egenarten spolieras. Uppsalas egenart – den klassiska siluetten mot slätten, det tydliga mötet mellan staden och slätten, den mänskliga skalan och stadens gröna parkrum – är omistliga kvaliteter. Steg för steg hotas och förstörs dessa kvaliteter – höga hus som trasar sönder siluetten, verksamhetsområden med utspridda låga huslådor runt staden, projekt som förrycker innerstadens skala och parker som bebyggs. Med en kraftfull utveckling av kransorterna möjliggörs en mera måttlig förtätning, varigenom Uppsalas höga stadsmiljövärden kan bevaras.

Vi vädjar till Uppsalas politiker – fokusera inte bara på antalet bostäder. Ta tillvara detta tillfälle, med dess behov av rejäla satsningar, att planera för en livskraftig mångkärnig region samtidigt som Uppsalas egenart bevaras.

För Föreningen Vårda Uppsala

Kristina Berglund, ordförande

Rasera inte Uppsalas stadsbild!

Uppsalas snabba tillväxt hotar att medföra att goda värden i stadsmiljön försummas eller förstörs skriver Kristina Berglund.

Historien visar att snabb tillväxt kan leda till dålig stadsmiljö och kostnader i efterhand om inte utvecklingen leds med kunskap och ambition. Tillväxttakten i Uppsala ställer höga krav på kommunens förmåga att leda stadsbyggnaden så att stadens identitet bevaras och stärks. Många i sin stad engagerade Uppsalabor oroas dock över att förändringarna går i motsatt riktning, trots alla vackra ord om att bevara kulturarvet i översiktsplanen.

Bristen på bostäder och industrimark ursäktar inte att plan efter plan läggs fram utan en samlande idé om helheten. Just nu är tre förslag till detaljplaner på granskning – Husbyborg, Bruno Liljeforsgatan och kv Heimdal –  alla på olika sätt utan hänsyn till stadsbilden.

Stadens avgränsning mot slätten utvecklas successivt till en yttre ring av verksamhetsområden utan arkitektonisk kvalitet och samordning. Planen för Husbyborg, liksom nyligen planerna för Östra Fyrislund och Börje Hässelby, redovisar mark för verksamheter. Av Föreningen Vårda Uppsala framförda synpunkter vid samråden, att det i planerna behövs vissa regler för byggnadernas gestaltning för att garantera en arkitektoniskt sammanhållen miljö, har knappast alls bemötts av kommunen.

Det karaktäristiska tydliga mötet mellan staden och slätten suddas ut i plan efter plan genom tillkomsten av utspridd lådliknande bebyggelse utan samordning och omgiven av stora parkeringsytor och som dessutom ohejdat tar i anspråk åkermark som kan behövas i framtiden. Det är anmärkningsvärt att kommunen inte tycks anse att det krävs någon form av styrning för att uppnå en sammanhållen stadsbild i verksamhetsområden, dessutom ofta i lägen intill stadsinfarterna, det första mötet med staden.

I erkänt goda stadsmiljöer, som stora delar av Uppsala, kännetecknas bebyggelsens gestaltning både av vissa gemensamma drag och av behärskad arkitektonisk variation. För att bevara stadens identitet är det nödvändigt att, i stället för att helt överlåta utformningen av bebyggelsen till den enskilde byggherren, låta dessa kvaliteter i staden bli styrande utgångspunkter för planeringen.

Höghusen försvagar stadens monumentala höjdpunkt – att värna om stadens siluett handlar om mycket mer än om att hålla siktstråken fria. I planen för Bruno Liljeforsgatan bryter sig punkthus på 16 våningar brutalt ut ur stadsbilden. Det finns inget som helst stadsbyggnadsmässigt motiv för höghus på denna plats. Kommunen menar att de höga husen ”markerar Gränby som stadsdel och skapar identitet” samt att Uppsalas klassiska siluett inte påverkas. Andra exempel på planer med ”identitetsskapande höghus” är Östra Fyrislund (ca 13-14 våningar) och Kvarngärdet (11 våningar).

I planen för kv Heimdal ( med f.d. Hästens skofabrik mitt emot Polishuset) anges att vid färd på Svartbäcksgatan uppfattas både domkyrkan och Uppsala slott bara ”glimtvis” varför man tycks mena att det inte gör något om sikten skyms även av ett nytt sexvåningshus. I denna plan värnas således inte ens siktstråket och dessutom försvann den för stråket viktiga trädraden utmed gatan i hanteringen.

Uppsalas siluett är ovanligt markant och läsbar från många håll. Slottet och domkyrkan är stadens monumentala höjdpunkter och mycket känsliga för ytterligare konkurrens i luftrummet. Med många nya ”identitetsskapande” höghus kommer så småningom stadens självklara tyngdpunkt att hamna i mental skugga och förlora i symbolvärde; en utveckling i strid med översiktsplanen som anger att ”stadens karaktäristiska siluett är en identitetsskapande kvalitet som ska vårdas”.

Äldre bebyggelse som inte tillvaratas innebär att viktiga markörer av stadens historia försvinner i stadsbilden. Enligt planen för kv Heimdal redovisas tillbyggnader av f.d. Hästens skofabrik som skulle rasera byggnadens särpräglade arkitektur. Kommunen menar att byggnaden ändå är så om- och tillbyggd att den har en ”dynamisk karaktär, där fasaden klarar olika typer av förändringar”. Den om- och tillbyggnad som nämns i förringande ordalag är en prisbelönad restauration år 1994 av arkitekten Niels Torp. Andra exempel på bristande känsla för kulturarvet är rivningsbesluten för stadsarkitekten Leches hus i Luthagen (Norrlandsgatan 13) och lokstallarna i Boländerna.

En viktig del för förståelsen av staden är att stadens årsringar blir läsbara. Det gäller alltså, till skillnad mot stadens nuvarande agerande, ”att vårda och bruka det lokala kulturarvet och göra det tydligt” som det står i översiktsplanen.

Inte minst i tider av snabb stadsutveckling krävs aktsamhet om stadens egenart för att stadens ”varumärke” ska bestå och utvecklas för framtiden. ”Det är viktigare att följa platsens stil än tidens” skrev den legendariske arkitekten Gunnar Asplund 1916. Låt denna tes, som inte utesluter nyskapande modern arkitektur, bli en utgångspunkt för ett i en demokratisk process utarbetat arkitekturprogram med syftet att i fortsatt stadsbyggnad bevara och förstärka Uppsalas identitet.

För Föreningen Vårda Uppsala

Kristina Berglund

Ordförande

2014-04-16

Artikel i Uppsalatidningen 2014-03-27

Ta vara på Södra Åstråkets möjligheter!

Kommunen har tagit fram ett program för fortsatt utveckling av åstråket, delen mellan Islandsbron och Kungsängsleden. Åstråket är ett av stadens mest uppskattade offentliga rum för möten, upplevelser och rekreation. Denna inriktning betonas också i programmet, men avspeglas inte i förslaget.

Varför vid Hamnplan föreslå bostäder som inkräktar på det offentliga rum som åstråket utgör? Bostadskvarteren skulle bryta mot stadsrummets struktur, där ågator alltid ligger mellan husen och kajen. Varför sälja ut en av de tomter i staden som är allra bäst lämpad för offentlig verksamhet? Ingen del av årummet bör privatiseras!

Varför inte pröva om det nya konstmuseet skulle kunna förläggas inom denna del av åstråket? Många har kritiserat förslaget att förlägga konstmuseet till slottet. Flera tongivande lokala föreningar ser gärna i stället ett konstmuseum intill årummet. Genom att inte ta upp detta förslag i programmet visar kommunen bristande lyhördhet gentemot en stark opinion och missar möjligheten till en dialog med medborgarna om lokaliseringen.

Varför föreslå en bilbro i Kungsängsesplanadens förlängning? Idén med kollektivtrafik över bron till Ulleråker är bra, men bron bör användas endast för kollektiv-, gång- och cykeltrafik, för att möjliggöra hållbara resor till Studenternas enligt programmet och kommunens klimatmål. I programmet berörs inte vad som händer med de stora turbåtarna, idag med kajplatser tillgängliga ända inne vid Islandsbron och ett mycket positivt inslag i stadsbilden.

Varför förbigå den viktiga frågan om Kungsängsledens framtida kapacitet? Hård kritik har riktats mot föreslagen bro för motorfordonstrafik över Årike Fyris. Allt talar för att utreda ett alternativ där Kungsängsleden breddas och Flottsundsbron byggs om. Denna fråga hänger nära samman med funktionen för en eventuell bro i Kungsängsesplanadens förlängning.

Varför föreslå en flyttning av båtvarvet till det känsliga läget söder om Kungsängsleden i Årike Fyris? Förslagets invallning och naturlika planteringar kommer att bli främmande för platsen, ett eventuellt blivande världsarvsområde. Låt båtvarvet ligga kvar där det ligger som ett livfullt inslag i Södra åstråket eller sök ett annat läge i kontakt med Ekoln.

Vi vädjar till kommunen att ändra programmet i ovan nämnda avseenden och använda detta tillfälle till en meningsfull dialog med stadens medborgare!

För Föreningen Vårda Uppsala

Kristina Berglund, ordförande                               PO Sporrong, 2:e vice ordförande

Uppsalatidningen 2014-02-06

Öppenhet och dialog stärker Uppsala som livsmiljö

Uppsala är sedan länge en attraktiv stad att bo och arbeta i. Bostadsefterfrågan är större än tillgången. Planarbetet i Uppsala intensifieras. Nya markområden förvärvas och tas successivt i anspråk för ny bebyggelse, hushöjderna växer. Enligt fattade beslut kommer planer för minst 3000 nya lägenheter per år att tas fram de närmaste fem åren. Det är siffror som aldrig någonsin tidigare uppnåtts i Uppsala!

Inte sällan påpekas som ett av hindren för ett snabbt bostadsbyggande i Uppsala och i landet vara den allt för långa och omständliga planprocessen. En av regeringen utsedd utredare har därför föreslagit radikala ändringar av plan- och bygglagen för att förkorta tiden mellan projektstart och till dess spaden sätts i jorden. Förenklingar föreslås såväl i formella samråd som i planernas innehåll. Många åtgärder föreslås befriade från bygglov m.m. Visst kan det vara klokt att ta vara på naturliga förenklingar och förbättringar av processen. Men många av dessa utredningsförslag innebär klara försämringar när det t.ex. gäller påverkan och möjligheten att slå vakt om en god natur- och kulturmiljö. Det är förslag till åtgärder som av många tongivande personer inklusive av Föreningen Vårda Uppsala (FVU) har ifrågasatts mycket kraftfullt. De flesta inser nämligen att öppenhet och fördjupade samråd har stora fördelar De bidrar till den nödvändiga demokratiska lokala förankringen, de leder till färre överklaganden. De kan i själva verket snabba på processen.

Kommunens egna revisorer påpekade helt nyligen stora brister i stadsbyggnadsprocessen när det gäller Plan- och byggnadsnämndens arbete. Det handlar om grundläggande förtroendefrågor i kontakten mellan kommunen och allmänheten samt om den otydliga rågången mellan politiker och tjänstemän i planarbetet. Man kan när det gäller den senare frågan tycka att det skulle finnas mycket goda skäl för tydliga klarlägganden men kommunledningen har här valt att inte utreda frågan vidare eller att rätta till påpekade missförhållanden! Till detta kommer visat ointresse i kommunens planarbete för bevarandet av Uppsalas särart/identitet när det gäller kulturhistoriskt intressanta miljöer och värdefulla byggnader som t.ex. helt nyligen Åhlenshuset vid Stora Torget, utvecklingen av kv. Seminariet, beslutet om rivningen av Leches värdefulla hus vid Ljumkilsgatan i Luthagen, höghusprojekten i stadskärnan m.fl. Många kontroversiella planbeslut förs inte ens upp till kommunfullmäktiges offentliga granskning utan avgörs i Plan- och byggnadsnämndens slutna rum.

Valåret 2014 har just inletts. Det sker i ljuset av ett sjunkande valdeltagande vid de senaste valen och en utveckling under många år med allt färre och färre medlemmar i de politiska partierna. Det kräver från kommunens sida en särskild eftertanke och omsorg. I tidningen Dagens samhälle nr 41 (Från Sveriges Kommuners och Landsting) kunde man nyligen läsa att mer än hälften av befolkningen vill delta i medborgardialoger men bara 10 % anser att de har blivit inbjudna. I en undersökning kunde man i samma artikel konstatera att nästan hälften av dem som blivit inbjudna till någon form av medborgardialog har deltagit och av dessa kände sig 75 % lyssnade på. Närmare 80 % av de som fått inbjudan till en medborgardialog vill bli inbjudna igen om under förutsättning att den är lustfylld och rolig att delta i; d.v.s. om man får något tillbaka när man deltar. Återkopplingen till deltagarna är alltså grundläggande. att ord följs av motsvarande handling spelar en avgörande roll för tilliten.

Jag är medveten om att flera försök har gjorts genom åren i Uppsala för att förbättra samverkan mellan kommunen och allmänheten inom olika områden t.ex. i arbetet med kommunens översiktsplan i form av medborgarpaneler. Men det räcker inte. Varje dag samverkar i Uppsala många parter i samtal om stadens och kommunens byggande samt dess kvaliteter. Jag är övertygad om att såväl kvaliteten som kvantiteten i stadsbyggandet kan förbättras. Men det förutsätter att nuvarande misstro mot samrådsprocesserna i planarbetet kan undanröjas och att samspelet mellan kommunen, allmänheten, fastighetsägare och byggintressen underlättas.

Uppsala kan väl förena tillväxt med hållbarhet och kvalitet, innovationskraft med öppenhet och mångfald, bevarad natur- och kulturhistorisk identitet med karaktärsfull, spännande ny arkitektur o.s.v. Det kräver kompetens och samverkan. Få städer är bättre lämpade än kunskapsstaden Uppsala för en fördjupad dialog inom samhällsbyggnadsområdet. Ett brett politiskt initiativ till en sådan dialog vore välkommet.

Sten Åke Bylund

1.e vice ordförande

Föreningen Vårda Uppsala

Ännu ett ingrepp i skyddsvärd miljö

Rivningstillstånd har beviljats för Norrlandsgatan 12 i kv Hemfrid, en byggnad om- och tillbyggd av Gunnar Leche. Detta är en skyddsvärd miljö, skriver PO Sporrong och Carl Erik Bergold.

Uppsala växer. Man söker desperat efter plats för nya bostäder. Ett begärligt alternativ är det tidiga 1900-talets trädgårdsstadsdelar med sin låga exploatering som nu igen i Eriksdal där ett rivningslov just givits i kvarteret Hemfrid.

Eriksdal är ett av de trivsammaste och mest genuina äldre bostadsområdena i Uppsala. Nu vill man riva ett av husen för att packa in ett antal radhus i dess ställe – ett här fullständigt främmande element!

Eriksdalsområdet, där kv Hemfrid ingår, växte fram under årtiondena kring 1900 på mark som låg utanför planlagt område norr om Ringgatan. Planreglering kom att ske på 1910-talet med utgångspunkt i Per Hallmans plan. Utbyggnad skedde i form av en trädgårdsstad omfattande kvarteren kring Norrlandsgatan. Den tidigare förstaden har nu innerstadsläge, och dess nästan intakta bebyggelse med sin tidsprägel, sina trädgårdar och gaturum skänker stor kvalitet åt området. När inventeringen av ”Skyddsvärda miljöer” gjordes på 1980-talet kom detta område att ingå, som nummer 25, Norra Eriksdal, och skyddsklassning gjordes genom fullmäktigebeslut 1988-11-07.

Rivningstillstånd har nyligen beviljats för Luthagen 9:1, Norrlandsgatan 12 i kv Hemfrid. Rivningen avser vinkelbyggnaden med bostad, förråd och garage. Avsikten är att ersätta byggnaden med sju radhus. Byggnaden, från förra sekelskiftet, blev i omgångar, senast under 1920-talet, om- och tillbyggd av dåvarande stadsarkitekten Gunnar Leche. Den har trots bristande underhåll högt kulturhistoriskt värde. Det gäller också gårdsplanens dekorativa stenläggning med körspår till garagen. I stället för rivning borde en ombyggnad till bostäder med återanvändning av den befintliga byggnaden göras.

Den har stora arkitektoniska resurser i material och rumsvolym. Gunnar Leches tillbyggnad är i sitt undanskymda läge utförd med stor omsorg om arkitektonisk verkan, och är med sina detaljer en ypperlig 20-talsarkitektur. Dessa kvaliteter kunde bibehållas vid en ombyggnad och ge ett mervärde som de planerade radhusen knappast kan tillföra; en särpräglad arkitektur som bidrar till områdets karaktär och därigenom är skyddsvärd.

Beslutet om skyddsklassning 1988 avsåg i första hand områdenas geografiska avgränsning och en beskrivning av vissa övergripande kvaliteter. För Norra Eriksdal, liksom för övriga skyddsklassade områden saknas ännu en uppföljning i form av ett miljöprogram som ger anvisningar för vård av de olika områdenas specifika kulturvärden. Är denna bristande dokumentation förklaringen till att rivningsärendet verkar ha hanterats utan hänsyn till de kulturvärden, arkitektoniska och stadsplanemässiga värden som följer med skyddsklassningen?

Uppsala kommun vet tydligen inte hur man handskas med sin stadskultur. Upplandsmuseet däremot har avstyrkt rivningen, vilket tyvärr inte beaktats av kommunens ansvariga. Radhus här i hjärtat av den skyddsvärda miljön skulle bryta sönder helheten på ett förödande sätt!

För Föreningen Vårda Uppsala

PO Sporrong och Carl Erik Bergold, styrelseledamöter

KALLT MED HÖGA HUS

Höga hus är en modetrend som dramatiskt förändrar Uppsala.

Ta i stället vara på stadens egenart med måttlig skala och siluetten mot slätten,

skriver Kristina Berglund.

”Nu växer Uppsala på höjden” kunde vi nyligen läsa i Uppsalatidningen. Staden växer snabbt och i många av projekten föreslås höga hus, betydligt högre än de sex till sju våningar som blivit vanliga på senare år. På Kvarngärdet i kvarteret Migo blir det två elvavåningshus (ca 35 m) och i Östra Fyrislund 40 m höga kontorshus. Vid Bruno Liljeforsgatan föreslås nu två sextonvåningshus (ca 47 m).

Inte ens den äldre stadskärnan av kulturhistoriskt riksintresse och dess närområde får behålla sin måttliga skala. På senare år har skapats byggrätter för ett åttavåningshus vid Klostergatan och ett niovåningshus vid Suttungs Gränd. Nu är det dags för ett tiovåningshus i kvarteret Bredablick vid Kungsgatan.

Vid snabb tillväxt är det särskilt viktigt att stadsutvecklingen sker utifrån en väl genomtänkt framtidsbild. Annars kan stadsbygden på kort tid komma att förändras på ett negativt sätt, som blir uppenbart först när det är för sent.

Rivningarna i Uppsalas stadskärna på 1960-70-talen hann få stor omfattning innan man besinnade sig. Nu råder en höghusvurm. Projekt adderas till projekt, i de lägen som råkar aktualiseras för byggen, utan tanke på helheten. Detta leder stegvis till en helt ny skala och stadsbild, en på sitt sätt lika genomgripande förändring av staden som rivningarna för femtio år sedan.

I den av kommunfullmäktige antagna Översiktsplan 2010 anges att ”stadens karaktäristiska siluett är en identitetsskapande kvalitet och ska vårdas” och att ”bebyggelsekompletteringar ska utformas med hänsyn till stadens siluett och det omkringliggande slättlandskapet”. I planhandlingarna för de nya höga husen saknas dock helt analys mot bakgrund av denna inriktning, förutom att vissa siktvinklar mot den klassiska siluetten observeras. Höghusen motiveras slentrianmässigt i plan efter plan med att de ”ger identitet” åt sitt närområde. Hur länge varar för övrigt den identiteten när hela staden så småningom blir full av höga hus?

Höga hus är dyra. Höga hus skapar extra blåsig markmiljö. Höga hus ger långa slagskuggor. Höga hus skapar anonymitet och befrämjar inte det goda stadslivet. Dessutom kräver höga hus större avstånd mellan husen och ger inte, över femvåningsskalan, nämnvärt högre exploatering, vilket visats i utredningar av Stockholms Regionplanekontor.

Varför denna strävan att efterlikna andra höghusstäder i stället för att ta tillvara Uppsalas tydliga egenart med siluetten mot slätten och måttlig skala på bebyggelsen? Varför denna fixering vid en just nu rådande stiluppfattning världen över, ett mode som tycks förlama tanken? Var finns det samlade kommunala beslutet om denna dramatiska förändring av stadens gestaltning?

Potentialen för bostadsbyggande i kransorterna börjar glädjande nog uppmärksammas. En rejäl satsning på att utveckla kransorterna skulle kunna ge en stor utdelning i antal bostäder samtidigt som dessa orter utvecklas till levande samhällen med bostäder, arbetsplatser och god tillgång på service och kollektivtrafik. Vilken spännande utmaning för kommunen att i samverkan med invånarna skissa fram attraktiva framtidsbilder utifrån varje orts unika förutsättningar och aktivt verka för orternas fortsatta tillväxt!

Att bygga mycket höga hus i Uppsala innebär en genomgripande förändring av stadens karaktär och är ett mycket högt pris för det lilla tillskott av bostäder som hushöjder över sex till sju våningar möjligen kan ge. I stället för att kritiklöst anamma ett rådande mode måste målet för stadsutvecklingen vara att utveckla den goda staden där dess unika värden bevaras, utvecklas och förstärks.

Föreningen Vårda Uppsala noterar med tillfredsställelse att det nu utarbetas en förstudie till en arkitekturpolitik för Uppsala. Det är hög tid att Uppsala i samråd med invånarna arbetar fram en sådan arkitekturpolitik med tydliga riktlinjer som baseras på stadens enastående goda förutsättningar att bevara och uppnå en stadsmiljö av unik kvalitet!

För Föreningen Vårda Uppsala

Kristina Berglund

Arkitekt SAR/MSA

Ordförande

Medinflytandet blir lidande

Regeringens utredare har i sin iver att få en snabbare planprocess för nya byggen inte förstått att medinflytandet är en viktig förutsättning för att få beslut av så hög kvalitet som möjligt. Rättssäkerheten äventyras och ett sämre skydd för stadsmiljöns kvalitet blir följden. Det skriver arkitekt Kristina Berglund och jurist Ulla Björkman.

Ett av hindren för ett snabbt bostadsbyggande anses av många vara att planprocessen är för lång. Därför har regeringen tillsatt en särskild utredare som nu lagt fram förslaget ”En effektivare plan- och bygglovsprocess”(SOU 2013:34). Utredaren föreslår radikala ändringar i plan- och bygglagen (PBL) för att förkorta tiden från projektstart till dess spaden sätts i jorden. Syftet är lovvärt men förslaget har stora brister bl.a. när det gäller medborgarnas möjlighet till påverkan av den egna livsmiljön.

På senare år har det blivit allt vanligare, att regeringen utser en särskild utredare att med hjälp av enbart experter behandla viktiga, principiella frågor av det slag som förr ansågs kräva en parlamentarisk utredning; nyligen kommunallagen, nu PBL, båda omfattande lagverk inom politiska kärnområden. I båda fallen presteras på kort tid imponerande textmassor, men med innehåll som saknar den insikt som erfarna politiker kunnat bidra med.

PBL-utredaren föreslår en ny plankonstruktion som innebär att den nuvarande detaljplanen i stort sett utmönstras till förmån för en ny planform, områdesplanen, som en fördjupningsdel inom översiktsplanen. Områdesplanen ska enligt utredaren vara den viktiga arenan för dialogen med medborgarna. Även hänsynstagande till statliga intressen ska klaras ut i samråd med länsstyrelsen på denna nivå, t.ex. avvägningen mot riksintressen.

Att lyfta upp fokus i planeringen till områdes/stadsdelsnivå är också enligt vår mening en bra tanke. Däremot avses områdesplanen inte vara juridiskt bindande och möjlig att överklaga annat än genom s.k. kommunalbesvär över översiktsplanen. Medinflytande för allmänheten står inte högt i kurs hos utredaren.  I föraktfulla ordalag avfärdas tvärtom de som deltar i samråd om bebyggelsepolitiken i kommunen: ”manligt kön, 55+ och grundmurat etnisk svensk”, ”NIMBY” (not in my backyard). Även möjligheten att överklaga bygglov begränsas. Att samma konstruktion också avväpnar de miljöorganisationer, som till följd av den EU-rättsliga Århuskonventionen tillerkänts klagorätt ifråga om detaljplaner enligt PBL, besvärar inte utredaren. Samråds- och utställningsförfaranden före planbeslut bantas också kraftigt.

Ett av medlen för att förkorta planprocessen är således att minska medinflytandet och ta bort möjligheten till överprövning av beslut. Utredaren har i sin iver att få en snabbare planprocess inte förstått att medinflytandet är en viktig förutsättning för att få beslut av så hög kvalitet som möjligt

Många frågor kan ställas i övrigt: Vad säger att områdesplanen skulle få en starkare styrande effekt för efterföljande beslut jämfört med dagens översiktsplan där mycket stora avsteg inte är ovanliga? Kommer byggnadsnämnderna att ha någon möjlighet att styra bebyggelsens utformning när tvingande krav kan ställas först i sista skedet, vid bygglovsprövningen? Hur hanteras det faktum att även länsstyrelsernas avvägning mot statliga intressen ibland kan ifrågasättas, om möjlighet att överklaga till högre nivå saknas?

I utredningen föreslås vidare att kommunen ska få avgöra hur samråd ska ske i stället för dagens lagstyrda demokratiska förfarande. Kommunens slutliga planbeslut ska i de flesta fall inte behöva föras upp till kommunfullmäktiges offentliga möten utan i stället avgöras i nämnders slutna rum. Efter den s.k. genomförandetidens slut, 5-15 år, föreslås planerna tömmas på alla bestämmelser utom de yttre gränserna; bygglov ska prövas på grundval av en allmän lagbestämmelse. Antalet bygglovbefriade åtgärder föreslås öka. Områdesbestämmelser som planinstitut föreslås tas bort; dessa används idag bl.a. för att öka bygglovsplikten i särskilt värdefulla miljöer.

Samtliga dessa förslag innebär att rättssäkerheten äventyras till följd av minskat medinflytande och ett sämre skydd för stadsmiljöns kvalitet, inte minst i värdefulla miljöer.

Hur skulle då plansystemet kunna förändras så att man uppnår en snabbare process med konstruktivt medinflytande, rättssäkerhet och en god stadsmiljö? Den föreslagna områdesplanen är, det anser vi också, rätt nivå för att i planeringen i dialog med alla berörda få en bred belysning av alla intressen och för att få till stånd ett genomtänkt förslag för en framtida stadsmiljö av hög kvalitet. Man uppnår en god planberedskap som ger klara besked till kommuninvånare, byggföretag och andra intressenter om vad som är kommunens avsikt med utvecklingen i olika distrikt.

En förutsättning är dock att områdesplanen är juridiskt bindande för efterföljande planering och bygglov. Enligt vår uppfattning bör detta inte vara omöjligt, i själva verket finns redan områdesbestämmelser i PBL och det borde ha undersökts närmare, hur denna plantyp kan utvecklas snarare än avskaffas. Den efterföljande prövningen skulle därigenom kunna få en mera direkt bygglovsförberedande karaktär och kunna ske enklare, i huvudsak motsvarande dagens system med s.k. enkelt planförfarande, vilket skulle förkorta detaljplaneprocessen avsevärt.

Kristina Berglund, arkitekt SAR/MSA, f.d. stadsarkitekt    Ulla Björkman, jurist,  f.d. universitetslektor i offentlig rätt