2025-05-16
Till Mark- och miljööverdomstolen vid Svea hovrätt
Överklagat beslut och yrkande
Föreningen Vårda Uppsala (FVU) överklagar härmed Mark- och miljödomstolens i Nacka dom, daterad 2025-04-25, i rubricerat mål.
FVU hemställer om att Mark- och miljööverdomstolen beviljar prövningstillstånd och yrkar att domstolen upphäver kommunfullmäktiges beslut, daterad 2024-05-27, att anta rubricerad detaljplan för kvarteret Ubbo. Våra grunder för vår hemställan och vårt yrkande utvecklas nedan.
Talerätt
FVU, som bildades år 1961 och som vid senaste årsskiftet hade fler än 100 medlemmar, får med stöd av 13 kap. 12 § plan- och bygglagen (2010:900) överklaga beslutet eftersom föreningen utgör en sådan ideell förening som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken. Denna talerätt har återkommande bekräftats, bland annat i Högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD 2018 ref. 10.
Våra grunder
Mark- och miljödomstolen dom är felaktig och ska upphävas.
Vid vårt överklagande till mark- och miljödomstolen, daterat 2024-06-26, framförde vi att planområdet utgör ett kärnområde av största rikshistoriska betydelse. Kvarteret Ubbo ligger i hjärtat av riksintresset Uppsala stad (C40). Vi ställde oss till fullo bakom Svenska Byggnadsvårdsföreningens överklagande, daterat 2024-06-10, avseende de skrivningar som rörde riksintresset Uppsala stad och behovet av att ärendet remitteras till Riksantikvarieämbetet (RAÄ) för bedömning av projektets effekter för kulturmiljön inom och i anslutning till det nu aktuella planområdet. Mark- och miljödomstolen tog till sig av dessa synpunkter och begärde att RAÄ skulle yttra sig i målet. I sitt yttrande till domstolen, daterat 2024-10-01, sammanfattade RAÄ sin slutsats:
Riksantikvarieämbetet bedömer att ett genomfört planförslag skulle leda till att påtaglig skada uppstår på riksintresset Uppsala. Skadan uppkommer främst genom att den planerade bebyggelsens skala och placering skulle medföra att de riksintressanta uttrycken som gäller stadsplanestruktur före 1643 års reglering inte längre skulle vara möjlighet att uppleva och förstå.
Enligt 3 kap. 6 § miljöbalken ska ett område som omfattas av riksintresse för kulturmiljövården skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada kulturmiljön. Vi finner det anmärkningsvärt att mark- och miljödomstolen i sin dom inte utgår från RAÄ:s slutsats utan väljer att göra en egen analys i frågan, en analys som i sitt uttryck närmar sig karaktären av en partsinlaga från en planintressent.
Domstolen redovisar att länsstyrelsen vid samråd och en första granskning, bedömde att det inte gick att utesluta att detaljplanen kunde medföra en påtaglig skada av riksintresset för Uppsala stad. Vidare noterar domstolen att länsstyrelsen därefter, inför och efter antagandet av detaljplanen, bedömde att dess påverkan på riksintresset kunde ses som godtagbart. Domstolen framhåller också att det med hänsyn till den uppgift som länsstyrelsen har vad gäller att bevaka att riksintressen enligt 3 kap. miljöbalken tillgodoses måste detta tillmätas särskild betydelse i bedömningen.
Att frågan om hur riksintresset påverkas av den planerade exploateringen är komplex visas av att den, trots vad domstolen anfört i fråga om länsstyrelsens roll, valde att efterhöra RAÄ:s uppfattning. Som framgår av citatet ovan är RAÄ tydligt i sitt svar, ett genomfört planförslag skulle leda till att påtaglig skada uppstår på riksintresset Uppsala stad. Trots detta tydliga utlåtande väljer domstolen att göra en egen utredning och detta utan att kommunicera utfallet av denna med RAÄ.
Som vi framhöll i vårt yttrande, daterat 2025-01-26, är RAÄ den av regeringen utsedda myndighet som har att utnämna och bevaka riksintressen enligt 3 kap. 6 § miljöbalken. RAÄ måste därmed anses vara den myndighet som har såväl kompetens som behörighet för att kunna avgöra om och när en åtgärd påtagligt skadar ett riksintresse. Vi menar därför att mark- och miljödomstolens beslut i det nu aktuella målet skulle ha vilat på RAÄ:s bedömning och att därmed kommunfullmäktiges i Uppsala beslut att anta detaljplanen ska upphävas.
Mark- och miljödomstolen redovisar i sina domskäl även ett resonemang avseende frågan om skada på kulturmiljön vid sidan av riksintresset. Domstolen framhåller att kommunens handlingsutrymme är stort vad gäller gestaltningsfrågor och lyfter samtidigt fram att kommunen genom utformningsbestämmelser rörande husens gestaltning och materialval har ambitionen att ge de nya byggnaderna en släktskap med gårdens äldre bebyggelse. Domstolen lyfter särskilt fram att det på plankartan finns utformningsbestämmelser som anger att byggnader ska utformas med hög arkitektonisk kvalitet. Vi menar att en sådan bestämmelse saknar stöd i plan- och bygglagen. Begreppet hög arkitektonisk kvalitet finns inte definierat på sådant sätt att det kan läggas till grund för en planbestämmelse. Här gäller i stället plan- och bygglagens allmänna regler om utformning, anpassning och hänsyn till platsens karaktär med mera. Frågan är därför om inte detaljplanen i denna del ska ses som lagstridig.
Mark- och miljödomstolen bedömer att bestämmelsen om rivningslov i 9 kap. 34 § andra punkten inte utgör skäl för att upphäva detaljplanen. Domstolen konstaterar att rivningen av det s.k. brygghuset innebär att en sällsynt och därmed värdefull byggnad från 1700-talet försvinner men framhåller att rivningen dock utgör en del i en större plan som syftar till att skydda de kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna i övrigt inom området samt att uppföra tre nya byggnader med hög arkitektonisk kvalitet. Vi menar att ett införande av skyddsbestämmelser för övrig äldre bebyggelse i kvarteret inte legitimerar ett rivande av brygghuset. Det är även uppenbart att domstolen i sin bedömning här tar stöd i det faktum att detaljplanen för föreslagen nybebyggelse har en planbestämmelse om hög arkitektonisk kvalitet, en planbestämmelse som enligt vår mening ska ses som lagstridig. Domstolen gör alltså här en felaktig bedömning, det s.k. brygghuset ska i stället skyddas och bevaras.
I strid med lagstiftarens intentioner
Mark- och miljödomstolen drar helt riktigt slutsatsen, att den av oss framförda invändningen mot att planbeskrivningen inte redovisar att det är planintressenten som låtit upprätta samtliga underlagshandlingar för detaljplanen, inte är relevant. Detta då detaljplanen påbörjades innan den 1 augusti 2021, då den nu gällande formuleringen av 4 kap. 33 § plan- och bygglagen trädde i kraft. Samtidigt kan konstateras att det före 2021 års lagändring saknades stöd i lagen för en planintressents medverkan i arbetet med att ta fram underlag för en detaljplan, även om en sådan ordning hade utvecklats i praxis under lång tid innan den stadfästes i lagtexten. Arbetsformerna för den nu aktuella detaljplanen bestämdes alltså utan stöd i den vid planarbetets start gällande versionen av plan- och bygglagen.
Den reform som genomfördes 2021 syftade till att underlätta för ett ökat bostadsbyggande genom att skapa förutsättningar för ett snabbare planarbete. Planintressenternas initiativrätt kompletterades med skrivningar att det planeringsunderlag som behövs ”får tas fram av kommunen eller av annan.”
Regeringen skriver i förarbetena inför lagändringen (prop. 2020/21:131 s.27):
En reform kan även leda till att intressenten får en utökad möjlighet att i viss utsträckning underlätta kommunens inledande arbete med planärendet och att bistå kommunen i den fortsatta handläggningen, främst genom att planintressenten kan bidra med vissa beredningsåtgärder. (våra kursiveringar)
I den nu aktuella detaljplanen berörs ett kärnområde av största rikshistoriska betydelse och som helt följdriktigt också är förklarat som riksintresse för kulturmiljövården (Uppsala stad C40). Som vi kommenterat ovan förekom även innan 2021 års lagändring att planintressenter stod för en betydande del av det underlag som lades till grund för de detaljplaner som upprättades. Dock var det under den tiden en allmän uppfattning bland dem som svarade för planeringen att kommunerna själva, genom eget arbete eller genom egna konsulter, skulle svara för de utredningar som rörde för detaljplanerna avgörande nyckelfrågor. Denna aspekt bevakades inte inför, och kom inte heller till uttryck i, 2021 års lagändring.
Att nyckelfrågan, planens påverkan på riksintresset, är komplex visas av att länsstyrelsen först bedömde att det inte gick att utesluta att detaljplanen kan medföra en påtaglig skada av riksintresset för att senare godta i princip samma planförslag men i en något modifierad form. RAÅ å sin sida menar att ett genomfört planförslag skulle leda till att en påtaglig skada uppstår på riksintresset. Slutligen har mark- och miljödomstolen i sin analys bedömt att detaljplanen förvisso medför en negativ påverkan men att den inte är påtaglig. Detta visar att det underlag som från början presenterades inte på ett fullödigt sätt har beskrivit förhållandena på platsen, de kulturhistoriska värdena eller planens påverkan på dessa värden. Det hade varit på sin plats med en annan arbetsordning där kommunen borde ha sett till att få fram en från planintressenten helt oberoende utredning. Det kan inte vara domstolarnas uppgift att i efterhand söka läka brister i av planintressenter framtagna planeringsunderlag.
Det finns vad vi kan finna inte något rättsfall som ger stöd för vad som bör gälla vid den typ av komplexa avvägningar i nyckelfrågor som det nu är fråga om. När och i vilka frågor väger aspekterna saklighet och opartiskhet så tungt att kommunerna inte bör lämna ifrån sig uppgiften att svara för ett underlagsmaterial i ett planärende? Vi menar att det finns skäl att Mark- och miljööverdomstolen nu prövar denna fråga och lägger fast en praxis till stöd för kommande planläggning och rättstillämpning.
Föreningen Vårda Uppsala
Sten Åke Bylund, ordförande
Bo Aronsson, vice ordförande