Vi har med oro sett de orimliga förtätningar av bebyggelsen som planeras i stadsnära områden.

De är trafikalstrande och förutsätter att så många som möjligt lämnar bilen hemma och använder sig av allmänna kommunikationer, och om centrumhandeln skall leva och inte slås ut av stormarknader måste trafiksystemet underlätta för det.

Särskilt tydligt framstår problemet med trafiken in till centrum i den nya plan för busstrafiken som stadens invånare nyligen fick sig presenterad, vilken kortfattat innebär en stor minskning av antalet linjer, färre hållplatser och långa avstånd för en stor del av bussresenärerna, nästan upp till en halv kilometer för de sämst lottade. Vad det innebär för äldre, handikappade eller föräldrar med små barn eller för vem som helst med tunga kassar är lätt att föreställa sig, och har också kommit till synes i insändarspalterna.

Kommunen satsar numera på stora ledbussar för mängder av passagerare. Dessa är ofta inte ens halvfulla.

En bättre storleksvariation i fordonsflottan borde övervägas också av det skälet att det under tider av glestrafik räcker med mindre fordon, som drar mindre drivmedel. Bussbolaget vill självfallet fylla bussarna och komma upp i fart mellan hållplatserna. Det är därför ingen överraskning att det nya förslaget främst bygger på utglesning av både bussleder och hållplatser. Effektivt och ekonomiskt, om man bara ser till busstrafiken. Men målet bör vara att förse stadens invånare i alla åldrar med bekväma och snabba bussförbindelser.

Vad innebär det? På önskelistan står:

• Att det inte är längre än högst ett par hundra meter för att nå en buss som går till centrum.

• Att man tar sig till stadsmitten med buss, det vill säga att minst ett par busslinjer stannar på Stora torget, helst fler än så. Det ger liv åt torget och är bra för ordningen. Torgets vackra busskurer bör vara kvar.

• Att det finns väntkurer vid alla hållplatser.

• Att antalet linjer är minst lika många som nu och får en maximalt god sträckning, bland annat med tanke på att vissa områden i stadens ytterkanter är trafikfria.

Alltså inget område utan buss.

• Någorlunda tät trafik med måttligt stora bussar och täta stopp på de så kallade stomlinjerna som förbereder för framtida spårvagnstrafik, plus ett antal bussar i större format som går direkt utan stopp till arbetsplatser som Ultuna med flera vid väl studerade tider på dagen då behov föreligger.

• Mycket bra i det nya förslaget är en ringlinje. Då vi antar att UL här ”tänker spårvagn” är det ytterst angeläget att i detalj studera hur den bör gå för ett maximalt gott resultat. Tvärgående linjer som exempelvis nuvarande nr 21 har varit uppskattade och bör prioriteras.

• När det gäller stadskärnan, inte minst väster om ån, bör ett antal mindre bussar (20–25 personer?) nonstop och med täta hållplatser trafikera mål som för närvarande bara kan nås med en förhållandevis lång promenad för den som bär tungt, är äldre eller handikappad – men också till glädje för turister som tillåts köpa dagsbiljetter.

Är det inte precis nu ett bra tillfälle att lägga in en slinga som trafikerar västra delen av centrala staden?

Den bör starta vid Resecentrum, gå över Stora Torget och nå västsidan av centrum via Nybron, sedan Fyris torg – Upplandsmuseet – S:t Eriks torg med hållplats i övre delen av torget för Saluhallen, Domkyrkan och Gustavianum, vidare mot Universitetet via S:t Larsgatan och S:t Olofsgatan (två hållplatser för att försörja universitetets båda ingångar, en vid S:t Olofsgatan 10 och en vid Övre Slottsgatan bakom Universitetet). Sedan Carolina – Slottet med Konstmuséet – Nedre Slottsgatan – Akademiska sjukhuset – Flustret – Islandsbron – Bäverns gränd – Resecentrum. Maximalt väl skulle en sådan nonstopslinga fungera om den trafikerades i båda riktningarna.

Tänk om, och låt oss få en stadstrafik som sätter människan i centrum!

Ulla Björkman, Anna Nilsén, PO Sporrong

Föreningen Vårda Uppsala

DEBATT Att bygga bostäder vid en motorväg, på mark av riksintresse, avslöjar brist på framtidskompass, skriver Sten Åke Bylund och Ulla Björkman.

Inte trovärdigt om hållbart Ulleråker
(UNT nätartikel 2015-12-11)

Erik Pelling bemöter kritiken av Ulleråkersplanerna som “grundlösa farhågor” (UNT 24/11 2015). Hållbarhet lyfts fram som argument för den höga exploateringen, som dock är långt ifrån hållbar, skriver Föreningen Vårda Uppsala.

DEBATT – REPLIK

I planprogrammet för Ulleråker redovisas mångordigt områdets höga kvaliteter – kulturmiljön med värdefulla institutionsbyggnader, landskapsrum och parkmiljöer. Men förslaget till stadsutveckling är så hårdhänt med så hög exploatering att dessa värden inte kommer att kunna bevaras.

Som jämförelse kan nämnas att med start i början av 1990-talet byggdes 700 lägenheter i södra delen på en yta motsvarande en fjärdedel av hela Ulleråkerområdet. Området är föredömligt i sin goda anpassning i skala och utformning till den värdefulla natur- och kulturmiljön.

Om norra delen av Ulleråker exploateras med samma täthet skulle där rymmas cirka 2 000 lägenheter – att jämföra med nu aktuella planer på 8 000 nya lägenheter.

Förslaget till den fyra gånger så höga exploateringen jämfört med de befintliga bostadskvarteren i södra delen bryter skalan och överblicken i området samt visar att de höga natur- och kulturvärdena kommer att gå till spillo. Det avslöjar hur lite realism det är i Pellings uttalande att ”det är ett privilegium att bo i ett historiskt område som ligger centralt och samtidigt så naturskönt”.

Hållbarhet är tyvärr ett begrepp som missbrukas alltmer – man tycks tro att ju tätare bebyggelse desto mera hållbart.

Ett av de nationella miljökvalitetsmålen, ”God bebyggd miljö”, ger viktiga utgångspunkter för planeringen. Det kulturella, historiska och arkitektoniska kulturarvet ska värnas. Behovet av park- och grönområden ska tillgodoses både med hänsyn människors – inte minst barns – behov av närhet till grönområden för rekreation och till att det behövs allt större grönytor för att ta hand om regnvatten till följd av klimatförändringarna. En god vardagsmiljö ska utvecklas som ger skönhetsupplevelser och trevnad. Hållbarhet är alltså inte bara en fråga om högsta möjliga täthet.

En hållbar stadsutveckling innebär så många fler aspekter som måste avvägas mot graden av täthet.

Det är inte hållbart att riva välbevarade institutionsbyggnader av högt kulturhistoriskt värde där ”miljöskulden” vid byggandet för länge sedan är avbetalad, att nonchalera behovet av park- och grönområden till men för människors hälsa och mötet med klimatutmaningarna, samt att bygga så tätt att resultatet blir en stadsmiljö utan sol och grönska.

Först köper kommunen marken för en skyhög köpeskilling på 1,8 miljarder, vilket förutsätter att man bygger 8 000 lägenheter för att kalkylen ska gå ihop – detta innan man i en demokratisk process analyserat och prövat olika alternativ till stadsutveckling. Därefter påbörjas en process om ett planprogram, men innan samrådet är klart och en så viktig fråga som påverkan på grundvattnet i åsen är klarlagd så beslutar kommunen att påbörja detaljplaneringen med högsta tänkbara exploateringsgrad som ingångsvärde. Inte ens grundvattenfrågan tycks bekymra Erik Pelling.

Projektet Ulleråker bedrivs således i fel ordning och på ett sätt som gör den demokratiska processen meningslös.

Kommunen erlade en köpeskilling på basis av ett önskat antal lägenheter utan att dessförinnan klarlägga vilken exploateringsgrad Ulleråker tål med hänsyn till de höga kultur- och naturvärdena och målet att skapa en god stadsmiljö.

Att Ulleråker skulle bli en förebild för en genomtänkt hållbar stadsbyggnad är inte trovärdigt.

Stadsplaneringen i Ulleråker och i kommunen i övrigt verkar tvärtom framförallt präglas av stress och vackra ord, varför? Kommunen tycks ha abdikerat från sitt ansvar att utifrån en helhetssyn planera för en långsiktigt hållbar (i dess verkliga mening) och attraktiv stadsmiljö där stadens egenart och kulturarv tas tillvara som en resurs, en resurs som inte minst har stor ekonomisk betydelse för framtiden.

För Föreningen Vårda Uppsala

Kristina Berglund, StyrelseledamotSten Åke Bylund, 1:e vice ordförande

Tar vi vara på den kvalitet som återstår?

Så låt oss ta vara på det som finns kvar av Uppsala innerstades resterande kvaliteter, skriver Olof Antell

Paradgata? Några reflexioner

” Och så kom vi till en sta, där stod husen ra i ra”. Så står det i Arosenius barnbok Kattresan. Det är ju en enkel och bra beskrivning av hur en stad ser ut. Sen måste man lägga till ett centralt placerat torg, en kyrka, ett rådhus, ett stadshotell, en större skolbyggnad, en hamn sedan en järnvägsstation med tillhörande park, ett sjukhus, en begravningsplats och förstås en stadspark. I vissa städer ett slott, en domkyrka, en teaterbyggnad och ett universitetshus. I äldre städer finns rester av en medeltida stad kring kyrkan och en mer strikt ordnad bebyggelse i fyrkantiga kvarter kring torget och järnvägsstationen. Så ser också Uppsalas stadskärna ut.

Liksom de flesta svenska städer har en betydande del av staden rivits på 60- och 70-talen och ersatts med ensartade affärskvarter och gågator. I Uppsala revs merparten av alla gamla trähus i staden öster om Fyrisån och något färre väster om ån där fler hus var byggda i sten och tegel. Men i Luthagen bortom Skolgatan revs det friskt och utan urskillning. Även det Rappska huset vid Sysslomansgatan med sin praktfulla jugendfasad, offrades åt grävskoporna!

1643 års stadsplan präglar ännu det som nu är stadens centrum. Ett torg med en huvudgata i varje väderstreck som leder ut ur staden. Det är en stadsplan med romersk förebild, ett mer än två tusen år gammalt mönster för hur en stad bör organiseras. Kring torget uppfördes mer betydande byggnader och ett rådhus. I kvarteren kring huvudgatorna handels och hantverkargårdar med bostadshus längs gatan och uthus, stall och ladugårdar, magasin och byggnader för tillverkning och lager i kvarterets inre. I dag finns mer samlade rester av denna bebyggelse kvar i Svartbäcken mellan S:t Olofsgatan och Skolgatan. Under 1800-talets andra hälft och kring sekelskiftet byggdes större hus längs Bangårdsgatan, och Kungsgatan som med stationsbygget 1866 blev viktiga huvudgator. Kring torget uppfördes några ståtliga hus och rådhuset fick ny kostym.

I hundra år växte staden sedan i lugn takt fram till 1958. Då kom en stadsplan i modernistisk anda som blev startskottet för rivningen av innerstaden. Vackra hus med både bostäder och handel ersattes av nya trista butiks- och kontorshus, och gator skulle breddas för att släppa fram buss- och biltrafik, men dessbättre blev inte allt som planerats genomfört.

Föreningen Vårda Uppsala bildades som en reaktion på rivningen av det Lokkska huset vid Stora torget och på det till torgmiljön illa anpassade nya Tempohuset med sin märkliga betongfasad. Nu 55 år senare ser vi resultatet av en om- och nybyggnad på samma plats som om möjligt ännu sämre tar fasta på torgets karaktär och den omgivande bebyggelsen. Häromveckan invigdes också den första etappen av den så kallade Paradgatan, i stort sett bara en upprustning av trottoarer och gatubelysning på Drottninggatan från Nybron upp till Carolina. Men var det inte i somras något av Speers anda över de gigantiska armaturstolparna med sina standar? Som om backen vore redo för taktfast marscherande kängor. I tillfällig julskrud är denna association dessbättre inte lika tydlig. Och Carolina Redivivas stiliga fasad? Den kan inte mer ses eller fotograferas på håll utan att den nykaklade värmecentralen hamnar i blickfånget.

Nu återstår resterande etapper. Stora torget och angränsande gator och gränder är starkt påverkade av det dominerande plåthölje som täcker Åhlenshuset. Men annat oroar nu. Det vore önskvärt att bussarna även i fortsättningen tilläts parkera vid torget i stället för vid Vaksalagatan. De eleganta glaskurerna från torgets förra renovering borde få bli kvar och den gamla gjutjärnskandelabern behålla sin plats. Torget har varit en central punkt för stadens kollektivtrafik alltsedan spårvagnarna träffades på torgets mitt. Det ger torget liv och gör det till en naturlig mötesplats. Det är där man som resenär in till centrum vill stiga av.

Vaksalagatan från Dragarbrunnsgatan och framåt är sedan länge breddad och anpassad till trafikapparaten. Usikten österut på Vaksalagatan är ingen vacker syn. Den fula och nedklottrade järnvägviadukten bryter snöpligt gatan och blir inte lätt att åtgärda. Passagen under järnvägen vid Resecentrum visar vilken svår uppgift det är fråga om. Planerna på att göra om samma misstag vid S:t Persgatan och S:t Olofsgatan bör därför skrinläggas. En enkel gång- och cykeltunnel vid S:t Olofsgatan räcker. Man kan gott vänta på att tågen passerar om man valt just den färdvägen med sin bil. Det är ju gång-, cykel- och kollektivtrafik som ska prioriteras nu. Efter järnvägsbron fram till Vaksala torg domineras omgivande bebyggelse av Konserthuset med dess överdrivna skala. Här finns ännu några kvarter med äldre byggnader och vid torget bland annat Leches vackra skolbyggnad. Med konserthusbygget försvann ett helt 1800-talskvarter. Det stiliga huset med den anrika cykelaffären i dess hörn mot Vaksalagatan får vi aldrig tillbaka.

Så låt oss framförallt ta vara på det som finns kvar av innerstadens resterande kvaliteter, dess ljusa gaturum, husens detaljrikedom och deras färg- och materialvariationer, den måttliga skalan. Vi har mer att lära av av 1800-talet och det tidiga 1900-talets stadsbyggande än av dagens enahanda modernism. Gator och byggnader ska liksom musik byggas med känsla för skönhet och förmedla det också.

För Föreningen Vårda Uppsala

Olof Antell, ordförande