Rasera inte Uppsalas stadsbild!

Uppsalas snabba tillväxt hotar att medföra att goda värden i stadsmiljön försummas eller förstörs skriver Kristina Berglund.

Historien visar att snabb tillväxt kan leda till dålig stadsmiljö och kostnader i efterhand om inte utvecklingen leds med kunskap och ambition. Tillväxttakten i Uppsala ställer höga krav på kommunens förmåga att leda stadsbyggnaden så att stadens identitet bevaras och stärks. Många i sin stad engagerade Uppsalabor oroas dock över att förändringarna går i motsatt riktning, trots alla vackra ord om att bevara kulturarvet i översiktsplanen.

Bristen på bostäder och industrimark ursäktar inte att plan efter plan läggs fram utan en samlande idé om helheten. Just nu är tre förslag till detaljplaner på granskning – Husbyborg, Bruno Liljeforsgatan och kv Heimdal –  alla på olika sätt utan hänsyn till stadsbilden.

Stadens avgränsning mot slätten utvecklas successivt till en yttre ring av verksamhetsområden utan arkitektonisk kvalitet och samordning. Planen för Husbyborg, liksom nyligen planerna för Östra Fyrislund och Börje Hässelby, redovisar mark för verksamheter. Av Föreningen Vårda Uppsala framförda synpunkter vid samråden, att det i planerna behövs vissa regler för byggnadernas gestaltning för att garantera en arkitektoniskt sammanhållen miljö, har knappast alls bemötts av kommunen.

Det karaktäristiska tydliga mötet mellan staden och slätten suddas ut i plan efter plan genom tillkomsten av utspridd lådliknande bebyggelse utan samordning och omgiven av stora parkeringsytor och som dessutom ohejdat tar i anspråk åkermark som kan behövas i framtiden. Det är anmärkningsvärt att kommunen inte tycks anse att det krävs någon form av styrning för att uppnå en sammanhållen stadsbild i verksamhetsområden, dessutom ofta i lägen intill stadsinfarterna, det första mötet med staden.

I erkänt goda stadsmiljöer, som stora delar av Uppsala, kännetecknas bebyggelsens gestaltning både av vissa gemensamma drag och av behärskad arkitektonisk variation. För att bevara stadens identitet är det nödvändigt att, i stället för att helt överlåta utformningen av bebyggelsen till den enskilde byggherren, låta dessa kvaliteter i staden bli styrande utgångspunkter för planeringen.

Höghusen försvagar stadens monumentala höjdpunkt – att värna om stadens siluett handlar om mycket mer än om att hålla siktstråken fria. I planen för Bruno Liljeforsgatan bryter sig punkthus på 16 våningar brutalt ut ur stadsbilden. Det finns inget som helst stadsbyggnadsmässigt motiv för höghus på denna plats. Kommunen menar att de höga husen ”markerar Gränby som stadsdel och skapar identitet” samt att Uppsalas klassiska siluett inte påverkas. Andra exempel på planer med ”identitetsskapande höghus” är Östra Fyrislund (ca 13-14 våningar) och Kvarngärdet (11 våningar).

I planen för kv Heimdal ( med f.d. Hästens skofabrik mitt emot Polishuset) anges att vid färd på Svartbäcksgatan uppfattas både domkyrkan och Uppsala slott bara ”glimtvis” varför man tycks mena att det inte gör något om sikten skyms även av ett nytt sexvåningshus. I denna plan värnas således inte ens siktstråket och dessutom försvann den för stråket viktiga trädraden utmed gatan i hanteringen.

Uppsalas siluett är ovanligt markant och läsbar från många håll. Slottet och domkyrkan är stadens monumentala höjdpunkter och mycket känsliga för ytterligare konkurrens i luftrummet. Med många nya ”identitetsskapande” höghus kommer så småningom stadens självklara tyngdpunkt att hamna i mental skugga och förlora i symbolvärde; en utveckling i strid med översiktsplanen som anger att ”stadens karaktäristiska siluett är en identitetsskapande kvalitet som ska vårdas”.

Äldre bebyggelse som inte tillvaratas innebär att viktiga markörer av stadens historia försvinner i stadsbilden. Enligt planen för kv Heimdal redovisas tillbyggnader av f.d. Hästens skofabrik som skulle rasera byggnadens särpräglade arkitektur. Kommunen menar att byggnaden ändå är så om- och tillbyggd att den har en ”dynamisk karaktär, där fasaden klarar olika typer av förändringar”. Den om- och tillbyggnad som nämns i förringande ordalag är en prisbelönad restauration år 1994 av arkitekten Niels Torp. Andra exempel på bristande känsla för kulturarvet är rivningsbesluten för stadsarkitekten Leches hus i Luthagen (Norrlandsgatan 13) och lokstallarna i Boländerna.

En viktig del för förståelsen av staden är att stadens årsringar blir läsbara. Det gäller alltså, till skillnad mot stadens nuvarande agerande, ”att vårda och bruka det lokala kulturarvet och göra det tydligt” som det står i översiktsplanen.

Inte minst i tider av snabb stadsutveckling krävs aktsamhet om stadens egenart för att stadens ”varumärke” ska bestå och utvecklas för framtiden. ”Det är viktigare att följa platsens stil än tidens” skrev den legendariske arkitekten Gunnar Asplund 1916. Låt denna tes, som inte utesluter nyskapande modern arkitektur, bli en utgångspunkt för ett i en demokratisk process utarbetat arkitekturprogram med syftet att i fortsatt stadsbyggnad bevara och förstärka Uppsalas identitet.

För Föreningen Vårda Uppsala

Kristina Berglund

Ordförande

2014-04-16