Föreningen Vårda Uppsala

Plan- och byggnadsnämnden i Uppsala kommun                                                            2013-11-19

753 75 Uppsala

Ang detaljplan för kv Kantorn, del av, Uppsala kommun. Dnr PLA 2012-20223. Samråd.

Föreningen Vårda Uppsala, FVU, har tagit del av rubricerade förslag till detaljplan, utsänt för samråd t o m 2013-11-19 och ber att få anföra följande.

FVU:s synpunkter

Norra delen av kv Kantorn inom fastigheten Kapellgärdet ger ett monotont och avvisande intryck med 60-talshus i fyra våningar i raka längor med entréerna mot gården. Gårdarna har generösa grönytor och kvarteret omges av parkstråk, ett brett i SO och ett smalare i SV. I norr vetter kvarteret mot Gamla Uppsalagatan och Tycho Hedéns väg.

I planförslaget föreslås förtätning av kvarteret. Enligt förslaget bygger man på tre av längorna så att de blir fem våningar höga med indragen sjätte, medan längan i SO byggs till med fyra hus i vinkel som skjuter ut i parkstråket. Detta ger en positiv effekt genom att ett mera livligt och tillgängligt intryck skapas. Inne på gårdarna tillkommer 12 punkthus i fyra våningar, samtidigt som gårdsytorna reduceras betydligt. I norr och söder bildas gränder med cykelparkeringar och småträd. Den södra gränden kommer att ligga i permanent skugga.

Det finns redan 1000 studentlägenheter i kvarteret, i smålägenheter eller korridorrum, och med den nya planen får man ett betydande tillskott av studentbostäder. Studenter antas bo några år, läsa på sina rum och inte behöva så mycket sol i sina bostäder; den omgivande parken finns för övrigt att tillgå om man vill vara utomhus. Här kan det alltså vara motiverat med högre hushöjder och en hög täthet, även om de så kallade accenterna i sex våningar bör utgå med hänsyn till stadsbilden.

Även om FVU inte har några större invändningar i detta fall är FVU dock tveksam till denna princip för stadsförtätning. Det är viktigt att principen inte tillämpas i kvarter med familjebostäder, där solinfall och rymliga gårdar är en väsentlig kvalitet i stadsmiljön. Som exempel kan nämnas områdena Tunabackar och Sala Backe, områden som konstituerar en del av stadens egenart, den gröna staden. Än en gång vill FVU lyfta fram den stora potential för fortsatt bostadsbyggande som finns i kommunens alla kransorter, många med utmärkt kollektivtrafik till Uppsala.

För Föreningen Vårda Uppsala

Kristina Berglund,  ordförande                       Kristina Dahlberg, styrelseledamot

Föreningen Vårda Uppsala                                                                            2013-11-08

Svea Hovrätt,

Rotel 0602

Mark- och miljööverdomstolen

Box 2290

103 17 Stockholm

Mål nr P 8800-13  060206

Detaljplan för kv Seminariet i Uppsala kommun

Med anledning av föreläggande 2013-10-30 från Mark- och miljööverdomstolen, MMÖD, ber Föreningen Vårda Uppsala, FVU, att få avge följande yttrande avseende Uppsala kommuns överklagande, daterat 2013-10-25, av Mark- och miljödomstolens, MMD, dom 2013-09-09 i mål nr P 1483-13.

FVU åberopar talerätt enligt 13 kap. 6§ ÄPBL och hänvisar i den delen till stadgar och annan information, som ingivits till tidigare instans. MMD tillerkände FVU talerätt i miljöskyddsärenden i dom 2012-12-07 i mål nr P 6473-12.

Yrkande

FVU yrkar att kommunens överklagande avslås och hemställer om fastställelse av MMD:s dom. FVU hemställer vidare att MMÖD håller syn i målet.

Grunder

FVU åberopar sina till Länsstyrelsen i Uppsala län och till MMD anförda grunder för överklagandet av detaljplanen och påstår således sammanfattningsvis dels att bebyggelseprojektet enligt den överklagade detaljplanen skulle komma att medföra en betydande miljöpåverkan och innebära påtaglig skada på det område av riksintresse för kulturmiljövården som kv Seminariet utgör och att detaljplanen därigenom strider mot 2 kap. 2§ ÄPBL och 3 kap. 6§ andra st. MB, dels att i detaljplaneärendet ej redovisats att detaljplanen avviker från gällande översiktsplan ifråga om parkprogrammet för stadsdelen, vilket strider mot 5 kap. 24§ första set samt 26§ andra set ÄPBL. FVU hänvisar här till sina överklaganden till Länsstyrelsen och till MMD vari talan utvecklas.

FVU anför härutöver följande:

Påtaglig skada på riksintresset

I kommunens skrivelse hänvisas till den kommunala självbestämmanderätten vad gäller markanvändningen och anförs att det i första hand är länsstyrelsens uppgift att bevaka om en detaljplan strider mot riksintressen. Kommunen menar att en anpassning skett i förslagets utformning för att tillgodose riksintresset. Kommunen ifrågasätter vidare uppgiften att anläggningen är unik i sitt slag i landet.

FVU:s kommentar:

De utlåtanden som finns i ärendet och som avgivits av experter på Upplandsmuseet, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, och även av Länsstyrelsens egna experter är helt samstämmiga; i skrivelserna lyfter dessa expertorgan tydligt fram vilken påtaglig skada på riksintresset ett genomförande av den upphävda detaljplanen skulle innebära. Instanserna påtalar just vikten av att bevara helheten i miljön för att inte påtagligt skada riksintresset. Det är således helheten – de högklassiga byggnaderna, deras lägen i parkmiljön, den bevarade gröna strukturen och sambandet mellan parkens olika delar som ett representativt exempel på seminarieträdgårdar enligt 1914 års seminariestadga – som konstituerar det höga kulturhistoriska värdet. Detta värde går förlorat om stora delar av området exploateras såsom föreslås. De små justeringar som skett i den upphävda detaljplanen under planprocessen har ringa betydelse i detta sammanhang.

Syftet med att ett område utpekas som riksintresse är att det ska garanteras ett starkt skydd. SLU anför i sitt utlåtande till skillnad mot kommunen ”att anläggningen är i princip oförändrad vilket gör den unik i sitt slag i landet”, så unik att SLU har bedömt att miljön är av byggnadsminnesklass. Ansökan om byggnadsminnesförklaring föreligger också. Seminariebyggnaderna med park och trädgård är en välbevarad miljö av så högt värde att den angår hela Sverige. Det faktum att anläggningen är unik i landet stärker ytterligare behovet av att hela miljön bevaras.

Enligt Florens-deklarationen, ICOMOS 1982, den internationella deklarationen för bevarande och restaurering av historiska trädgårdsanläggningar, parker och landskap, ska historiska trädgårdsanläggningar bevaras som historiska minnesmärken. Om en anläggning är knuten till en byggnad, utgör denna ett omistligt komplement till anläggningen. Det ankommer på ansvariga myndigheter att skydda historiska trädgårdsanläggningar. Bevarandet ska säkerställas inom ramen för den fysiska planeringen. Innebörden av deklarationen är således att historiska trädgårdsanläggningar jämte därtill hörande byggnader ska bevaras och skyddas i sin helhet.

Det bör noteras, eftersom det är viktigt för bedömningen av skadan på riksintresset, att MMD betonar att Seminarieområdet utgör ett eget riksintresse, att det således inte bara utgör en del av ett större riksintresseområde (C 40 Uppsala stad).

I kommunens överklagande förbigås det faktum att ansvariga experter hos länsstyrelsen – länsarkitekten, länsantikvarien och en planhandläggare – anfört avvikande mening mot länsstyrelsens beslut.  MMD har däremot grundat sin bedömning på de sakkunnigas utlåtanden och kommer i sak till den, enligt FVU:s uppfattning, helt korrekta slutsatsen, att det utan vidare står klart att detaljplanens genomförande skulle medföra en påtaglig skada på de riksintresseskyddade värdena.  Kommunens kritik mot MMD:s snabbspårsliknelse vad gäller prövningen enligt 12 kap. ÄPBL framstår som poänglös. Det är knappast rimligt att uppfatta MMD:s resonemang på annat sätt än att prövning enligt 12 kap. ÄPBL inte hindrar en besvärsprövning enligt 13 kap. ÄPBL som innebär att riksintresseskyddet bedöms på talan av besvärsberättigade.  FVU delar i och för sig kommunens inställning, att riksintresseskyddet är en primär uppgift för länsstyrelsen enligt 12 kap. ÄPBL, men hävdar, att länsstyrelsens bedömning i samband med prövning av ett överklagande av ett planbeslut enligt 13 kap. ÄPBL kan överprövas på sätt som MMD gör i detta fall och som stämmer med stadgad praxis från Regeringsrätten. Grannar m fl skulle annars inte kunna få en fullständig prövning av sin sak om de inte fick åberopa såväl enskilda som allmänna intressen, även riksintressen, och miljöorganisationer, som FVU, skulle vara begränsade till att anföra andra allmänna intressen än riksintressen, något som knappast framstår som meningsfullt och inte heller i god överensstämmelse med Århuskonventionen. FVU anser ytterligare, att även i fall enligt nya PBL, då enbart ren laglighetsprövning görs i högre instans, lagstridigheter såvitt gäller allmänna intressen och riksintressen rimligen måste kunna påtalas av besvärsberättigade enskilda och miljöorganisationer[1].

Som bevis åberopas yttranden av experter på Upplandsmuseet, Sveriges lantbruksuniversitet och länsstyrelsen inkl. yttrande med avvikande mening mot länsstyrelsens beslut.

Mot bakgrund av ovanstående vidhåller FVU att detaljplanens genomförande skulle medföra påtaglig skada på riksintresset och att planen sålunda strider mot 2 kap. 2§, ÄPBL samt 3 kap. 6§ andra st, MB.

Avvikelse från kommunens översiktsplan

Kommunen hävdar att den upphävda detaljplanen inte strider mot översiktsplanens intentioner eftersom en allmän park på 1,5 hektar säkerställs i planen samt att den i översiktsplanen redovisade strukturen inte ska ses som definitiv. Kommunen anför också att Seminarieparken kopplas samman med grönstrukturen vid Fyrisån. Vidare anger kommunen att Seminarieträdgården idag är privat.

FVU:s kommentar:

I stadsplaneringen brukar man tala om parker på olika nivåer – närparker, lokala parker och stadsdelsparker (enligt Boverkets terminologi). En motsvarande nomenklatur återfinns i Uppsalas översiktsplan nämligen småparker, kvartersparker (1,5 ha) samt stadsdelsparker (ca 5 ha eller större). I översiktsplanen anges vidare att i en del stadsdelar saknas större parker och att där bör nya planeras in.

I den aktuella stadsdelen saknas en stadsdelspark och i översiktsplanen redovisas en sådan i kv Seminariet, till skillnad mot den betydligt mindre kvarterspark som redovisas i den upphävda detaljplanen. En viktig omständighet i sammanhanget är att det inom rimligt avstånd från bostadsbebyggelsen inte finns någon alternativ lika stor yta i stadsdelen, som skulle kunna fungera som stadsdelspark. Seminarieparken är således det enda återstående området där det är möjligt att få till stånd en sammanhängande park av en storlek som kan anses motsvara en stadsdelspark. Ett genomförande av detaljplanen skulle innebära att denna möjlighet går till spillo. Kontakten med mindre grönområden i anslutning till Fyrisån är ingen ersättning för en stadsdelspark. En stadsdelspark i stadsdelen blir för övrigt alltmer angelägen med hänsyn till den omfattande nyexploatering som skett och sker i stadsdelen med bostadsområden med hög exploateringsgrad. Till skillnad mot vad kommunen anger avviker således detaljplanen på ett avgörande sätt från översiktsplanens intentioner utan att detta redovisats vare sig i kungörelsen eller i planhandlingen.

Slutligen bör påpekas att det leder tanken fel att enbart påstå att Seminarieparken idag är privatägd utan att också nämna att gällande detaljplan anger allmänt ändamål och att parken således idag är tillgänglig för allmänheten. I denna del hänvisas till figur 4.10 på sid 63 i Översiktsplan 2010 för Uppsala kommun.

Mot bakgrund av ovanstående påstår FVU att den upphävda detaljplanen också strider mot 5 kap. 24§ första stycket samt 26§ andra stycket ÄPBL.

Sammanfattningsvis yrkas alltså fastställelse av Mark- och miljödomstolens dom 2013-09-09 i mål P1483-13 avseende detaljplan för Uppsala, kvarteret Seminariet.

För Föreningen Vårda Uppsala

Uppsala dag som ovan

Kristina Berglund               Ulla Björkman                                         

Ordförande                          Styrelseledamot

---

[1] FVU vill i sammanhanget åberopa en aktuell artikel i ämnet, författad av professorn i miljörätt vid Uppsala universitet, Jan Darpö: ”Allmänna och enskilda intressen. Om prövningens omfattning vid överklagande av detaljplaner”. Artikeln är publicerad i Rättsbanken.

Föreningen Vårda Uppsala

Uppsala kommun, kommunstyrelsen                                                                           2013-10-28

Upplandsmuseet fk

Ang förslag till rivning av Brantingskolan

Kommunen har lagt fram en sektorsutredning för Uppsalas skollokaler ”Strategisk försörjning av pedagogiska lokaler – förskola, grundskola, gymnasium, vuxenutbildning, SFI – åtgärder” daterad 2013-09-19. Kommunstyrelsen förväntas på grundval av utredningen ta ett inriktningsbeslut om de pedagogiska lokalerna den 6 november. Arbetsutskottet har enligt uppgift beslutat föreslå att Brantingskolan rivs med hänvisning till att skolan är sliten.

Upplandsmuseet genomförde 2001 en inventering ”Skolhus i Uppsala kommun – en kulturhistorisk byggnadsinventering”. I denna anförs bl a: ”Brantingskolan har ett lokalhistoriskt intresse som den första grundskolebyggnaden i Uppsala. […] Den är ett framstående exempel på sin tids skolbyggande med välstuderade fasader och detaljer i övrigt.”

Sala backe är det kanske förnämsta exemplet i Uppsala på begreppet ”grannskapsplanering” som var en rådande planeringsideologi på 1950-talet. Bostadsområdena skulle ha en måttlig storlek men vara tillräckligt stora för att ge underlag för skola och ett lokalt köpcentrum. Brantingstorg med den intilliggande Brantingskolan är fint gestaltat enligt tidens ideal. Skolan med aula uppförd 1958 är en gedigen väl utformad byggnad i tegel ritad av det kända arkitektkontoret Ancker-Gate-Lindegren. Att riva skolan skulle innebära stor skada på en väl bevarad helhetsmiljö av hög arkitektonisk klass.

Brantingskolan ligger i en stadsdel med kraftigt växande befolkning till följd av planerad utbyggnad av Östra Sala backe. I utredningen redovisas också stora lokalbehov utifrån prognoser om befolkningsutvecklingen. Bl a redovisas behov av förskoleplatser ”72 platser i kombination med skola i Brantingskolan eller närområdet” samt platser i grundskola ”340 platser i Brantingskolan eller närområdet”. Brantingskolan behövs således väl för att klara skolförsörjningen.

Inte minst i ett område med omfattande nybyggnad och befolkningstillväxt är det väsentligt att värna om befintliga kulturhistoriska värden som bidrar till områdets identitet. Att riva en skola och i stället bygga nytt innebär dessutom ett stort resursslöseri, en åtgärd som därför om möjligt bör undvikas.  I en artikel i SvD 2013-04-07 ”Mest hållbart är att sluta riva” skriver byggnadsantikvarie Stephan Fickler att vi i ett hållbart samhälle måste kräva betydligt starkare argument för att byggnader ska få rivas och ersättas med nya med hänsyn till all den energi som behövs för att riva ner allting och bygga upp på nytt igen. I detta fall är det fråga om en gedigen tegelbyggnad av hög kvalitet, om än sliten. Brantingskolan är en välkänd mötesplats i Uppsala och i stadsdelen och bildar tillsammans med sin omgivning ett naturligt centrum och en välbevarad årsring från femtiotalet i en stadsdel under kraftig komplettering. Arbetsutskottets förslag till beslut att riva skolan bör därför omprövas. I stället bör platsens och stadsdelens kulturhistoriska värde stärkas för framtiden genom att bevara och renovera skolan.

Sammanfattning

Brantingskolan bör bevaras av följande skäl:

• skolan har hög arkitektonisk klass och är ritad av ett av tidens mest kända arkitektkontor
• skolan utgör en värdefull mötesplats och del av en välbevarad helhetsmiljö enligt grannskapstanken på 50-talet
• en renovering av skolan, i stället för rivning, är förenlig med kommunens miljömål

För Föreningen Vårda Uppsala

dag som ovan,

Kristina Berglund

Ordförande

Föreningen Vårda Uppsala

Plan- och byggnadsnämnden i Uppsala kommun                                                                                           2013-10-18

753 75 Uppsala

Ang. detaljplan för Bruno Liljeforsgatan, Uppsala kommun. Dnr PLA 2012-02009. Samråd.

Föreningen Vårda Uppsala, FVU, har tagit del av rubricerade förslag till detaljplan, utsänt för samråd t.o.m. 2013-10-18

FVU:s synpunkter

FVU stöder strategin med kompletteringsbebyggelse längs Råbyvägen och ambitionen att utveckla stråket för sammanlänkning av stadskärna med ytterstad. Den nya bebyggelsen får i detta fall också ett gynnsamt läge med placeringen längs gatustråket, här mjukt böjt, samtidigt med svag sluttning upp mot Gränbyhöjden. Överallt med tillgång till ljus och utsikter. Ett stadstillägg som kan bli mycket attraktivt. FVU ser också positivt på nyordningen i bostadskvarteren, där gator blir stadsstråk och inte bara trafikyta, genom att lokaler för verksamheter, butiker och annan service ingår och kompletterar.

I planbeskrivningen framhålls kvalitetsaspekter för gestaltning av stadsrum och byggnader, dock i mycket allmänna ordalag: så t.ex. kan man fråga sig vad en arkitektur med ”modernt uttryck” står för? Liksom för detaljplanen för Norra Kvarngärdet, vill FVU se en förstudie som utgår från en noggrann ortsanalys kopplad till landskapsrum och omgivande bebyggelse som underlag för riktlinjer för utformningen. Ett förhållningssätt som för övrigt bör gälla all detaljplanering.

Gestaltningsuppgiften inom området handlar i hög grad om landskapsarkitektur. Läget med kvarter utmed den böjda gatan med sluttning upp mot höjden är dynamiskt. Bebyggelsen måste ta fasta på och utveckla just denna platsens kvalitet. I beskrivningen framhålls att byggnadshöjderna inte är statiska inom kvarteret vilket då medger alternativ till grupperingar som är bästa lösningen utifrån platsens förutsättningar. Strukturen som nu föreligger är rimlig. Kvarterslånga avgränsningar mot Råbyvägen och mot Bruno Liljeforsgatan lägre flyglar kring gårdsrum, som öppningar mot de befintliga slutna kvartersväggarna.

Vad som inte tydligt framgår är det nyas relation till ”portalbyggnaderna” i Stig Anckers kvarter. Kvarterens punkthus är individuellt utformade med konturer i höjd och bredd som växlar, från plats till plats. Byggnaderna är trots sin relativt ringa höjd (5 våningar) pregnanta och fungerar som hållpunkter inom området. Det är viktigt att detta också får komma till uttryck i de nya kvarteren. Särskild omsorg måste därför visas kvartersrummen som ansluter till dessa äldre ”punkthusplatser”. Här finns möjlighet att vid varje sådan plats finna en individuell utformning som samspelar med Anckers punkthus, vilket borde vara en inspirerande arkitektuppgift.

Möjligheter till särskild arkitektonisk accent ger också byggnader och rum kring den centrala hållplatsen, där en analys likt den som föregick ”centrumbildningen” på Norra Kvarngärdet kunde tjäna som exempel. Kvarteren med ”garagesocklar” utgör andra intrikata gestaltningsproblem där det krävs stor omsorg för att uppnå en passande utformning.

I beskrivningen anges också öppningar för entré till gårdsrum. FVU förutsätter att öppningar inte läggs mot huvudleden, med ljudflöden som annars skulle störa gården. Ett bättre alternativ ser FVU vara öppningar i låghusen mot lokalgatorna. Med en sådan lösning kan ett gångstråk erbjudas genom gårdarna inom hela området, ett alternativ till huvud- och lokalgata.

Beträffande vegetationen inom området anförs att merparten träd, utifrån planens upplägg, helt kategoriskt måste avverkas. Uppvuxen vegetation är en tillgång på jord med tung lera. FVU skulle hellre vilja se möjligheter att i större utsträckning behålla trädbestånd, som få bli tillskott inom kvarter och gaturum.

Ett kontroversiellt inslag i planen är de föreslagna punkthusen (16 vån.) i Gränbys högsta läge. De bryter sig på alla sätt ur planen. Motivet anges vara ”för att markera Gränbyparken och för att stärka identiteten i Gränby”. FVU undrar om detta verkligen är seriöst!? Vilket kvalitetsprogram, vilken orts- och landskapsanalys ligger bakom en sådan bedömning? Gränby står idag för två begrepp, dels ”köpcentrum”, dels ”park- och friluftsområdet”. Här förblandas allt till oigenkännlighet. De höga punkthusen svarar mot en inlånad storstadsvision (jfr ”Tors Torn” i Stockholm). Gränbyparken är sig själv nog. Den är jord- och landskapsnära och behöver ingen urbant påklistrad etikett. Det ligger inte i parkens natur! Skrivningen visar verkligen på ett behov av konsensus i Uppsala om oeftergivliga kvalitetskriterier för stadsbyggandet.

Punkthusen skulle bli ett övergrepp på staden. Det finns ingenting som talar för att detta höjdläge har ett värde som borde markeras. Byggnadernas dimensioner har inget samröre med platsens betydelse, dess funktion som bostadsstadsdel och rekreationsområde. Med sin byggnadshöjd förtar de också upplevelsen av ”staden”, den klassiska silhuetten, med slutgiltig monumental markering, som nu riskerar hamna i ”mental skugga”. Råbyvägen med sin sträckning är här något av en processionsväg in mot staden, som med de nya accenterna helt förlorar i symbolvärde.

Höghusen blir solitärer, som står i överdriven, närmast aggressiv kontrast till omgivningen. Byggnaderna kan bestå och på föreslagna platser, med då med betydligt reducerad höjd, sju maximalt åtta våningar, som då tillsammans med de äldre punkthusen bildar en sammanhållen rygg och rand mot naturlandskapet.  Gestaltade med utpräglade omsorg om volym- och siluettverkan, utförda som en landskapsarkitektur, kunde de nya byggnaderna bli ett attraktivt tillskott.

Sammanfattning

FVU är positiv till att utveckla stråket utmed Råbyvägen/Bruno Liljeforsgatan med bebyggelse av hög arkitektonisk kvalitet och bostäder integrerade med verksamheter. Läget ger förutsättningar för boende med hög kvalitet. Planen ger i sin stomme möjligheter till olika alternativ med bebyggelse varierad i volym och placering inom kvarteren och anpassad till platsen för att ta in ljus och utsikt i lägenheterna.

Härutöver vill FVU framhålla följande:

• För att uppnå hög kvalitet i stadsmiljön bör ett gestaltningsprogram utarbetas på basis av en rumsanalys (områdets förutsättningar vad gäller angränsande bebyggelse och landskapets innehåll).
• Öppningarna in till gårdarna bör vetta mot lokalgatorna och placeras så att ett genomgående gångstråk parallellt med Råbyvägen skapas på gårdarna.
• Det är önskvärt att befintliga trädbestånd så långt möjligt bevaras på gårdar och i gaturum.
• 16-våningshusen i planområdets norra del kan ej accepteras i föreslagen höjd; husen bör sänkas till sju, möjligen åtta våningar.

Föreningen Vårda Uppsala, dag som ovan

Kristina Berglund               Carl Erik Bergold               PO Sporrong

Ordförande                         Styrelseledamot                  2.e vice ordförande

Socialdepartementet                                                                                                              2013-10-13

103 33 Stockholm

Ang. slutbetänkande ”En effektivare plan- och bygglovsprocess” (SOU 2013:34). Dnr: S 2013/3597/PBB

Trots att remisstiden gått ut för ”En effektivare plan- och bygglovsprocess”(SOU 2013:34) ber undertecknade att få framföra nedanstående synpunkter på slutbetänkandet.

Ett av hindren för ett snabbt bostadsbyggande anses av många vara planprocessen som uppfattas som alltför tidskrävande. Utredaren föreslår radikala ändringar i plan- och bygglagen (PBL) för att förkorta tiden från projektstart till dess spaden sätts i jorden. Syftet är lovvärt men förslaget har enligt vår uppfattning stora brister bl.a. i insikt och respekt när det gäller kommunmedlemmars möjlighet till påverkan och rättsmedel vad gäller den egna livsmiljön.

På senare år har det blivit allt vanligare, att regeringen utser en särskild utredare att med hjälp av enbart experter behandla viktiga, principiella frågor av det slag som förr ansågs kräva en parlamentarisk utredning; nyligen kommunallagen, nu PBL, båda omfattande lagverk inom politiska kärnområden. I båda fallen presteras på kort tid imponerande textmassor, men med innehåll som saknar den insikt som erfarna politiker kunnat bidra med.

PBL-utredaren föreslår en ny plankonstruktion som innebär att den nuvarande detaljplanen i stort sett utmönstras till förmån för en ny planform, områdesplanen, som en fördjupningsdel inom översiktsplanen. Områdesplanen ska enligt utredaren vara den viktiga arenan för dialogen med medborgarna. Även hänsynstagande till statliga intressen ska klaras ut i samråd med länsstyrelsen på denna nivå, t ex avvägningen mot riksintressen.

Att lyfta upp fokus i planeringen till områdes/stadsdelsnivå är också enligt vår mening en bra tanke. Däremot avses områdesplanen inte vara juridiskt bindande och möjlig att överklaga annat än genom s.k. kommunalbesvär över översiktsplanen.

Detaljplanekravet minskar alltså och även möjligheten att överklaga bygglov begränsas. Samråds- och utställningsförfaranden före planbeslut bantas också kraftigt.

Att konstruktionen också avväpnar de miljöorganisationer, som till följd av den EU-rättsliga Århuskonventionen tillerkänts klagorätt ifråga om detaljplaner enligt PBL, besvärar inte utredaren. Medinflytande för allmänheten står inte högt i kurs hos utredaren.  I föraktfulla ordalag avfärdas tvärtom dem som deltar i samråd om bebyggelsepolitiken i kommunen: ”manligt kön, 55+ och grundmurat etnisk svensk”, ”NIMBY”.

Ett av medlen för att förkorta planprocessen är således att minska medinflytandet och ta bort möjligheten till överprövning av beslut. Utredaren har i sin iver att få en snabbare planprocess inte förstått att medinflytandet är en viktig förutsättning för att få beslut av så hög kvalitet som möjligt. Utredaren undervärderar också betydelsen av att, som hittills i PBL 5:11 första st 1 – 4p, tydligt ange samrådskretsen och öppnar istället för godtycke genom en mer allmän formulering enligt förslagets PBL 5:11 första st 2p, vilket är mycket tveksamt från rättssäkerhetssynpunkt

Många frågor kan ställas i övrigt: Vad säger att områdesplanen skulle få en starkare styrande effekt för efterföljande beslut jämfört med dagens översiktsplan där mycket stora avsteg inte är ovanliga? Kommer byggnadsnämnderna att ha någon möjlighet att styra bebyggelsens utformning när tvingande krav kan ställas först i sista skedet, vid bygglovsprövningen? Hur hanteras det faktum att även länsstyrelsernas avvägning mot statliga intressen ibland kan ifrågasättas, om möjlighet att överklaga till högre nivå saknas?

I utredningen föreslås vidare att kommunens slutliga planbeslut i de flesta fall inte ska behöva föras upp till kommunfullmäktiges offentliga möten utan i stället avgöras i nämnders slutna rum. Efter den s k genomförandetidens slut, 5-15 år, föreslås planerna tömmas på alla bestämmelser utom de yttre gränserna; bygglov ska prövas på grundval av en allmän lagbestämmelse. Antalet bygglovbefriade åtgärder föreslås öka. Områdesbestämmelser som planinstitut föreslås tas bort; dessa används idag bl a för att öka bygglovsplikten i särskilt värdefulla miljöer.

Samtliga dessa förslag innebär att rättssäkerheten äventyras till följd av minskat medinflytande och ett sämre skydd för stadsmiljöns kvalitet, inte minst i värdefulla miljöer.

Brister i dagens lagsystem

Vi håller i stort sett med om den problembild som ges i utredningen. En av bristerna i dagens plansystem är att det råder ett för stort gap mellan de obligatoriska plannivåerna – den schematiska översiktsplanen för kommunen respektive detaljplanen för kvarteret. Planering på områdesnivå kan ske även med dagens system genom fördjupning av översiktsplanen eller planprogram men många gångar hoppar man över detta plansteg av tids- och kostnadsskäl. Detta leder till att olösta strategiska frågor för hela stadsdelen eller orten kommer upp till debatt först på kvartersnivå. När dessutom, som ofta är fallet, detaljplaneringen är föranledd av ett i huvudsak redan utformat byggprojekt, med mer eller mindre bindande avtal mellan kommun och byggherre, är det för sent att få till stånd ens smärre omprövningar av markanvändningen.

Detaljplaneprocessens syfte blir då enbart att tillgodose de formella lagkraven där kommunens agerande främst präglas av försvar och kommuninvånarnas ilska över att inte kunna göra sin röst hörd. Den långa lagreglerade processen, ofta dessutom med överklaganden, upplevs mest som ett hinder på vägen mot i stort sett redan färdiga projekt. Resultatet av denna fragmenterade kvartersplanering kan bli stora brister i stadsmiljön, brister som skulle ha kunnat undvikas med en helhetssyn på stadsdelens utveckling.

Sammanfattning:

• Dagens planeringssystem befrämjar inte en planeringsprocess på en tillräckligt hög nivå för att möjliggöra en helhetssyn på stadens/stadsdelens/områdets fortsatta utveckling
• Kommunernas roll att svara för helheten och se till att olika projekt passar in i en genomtänkt framtidsbild har försvagats genom att fokus koncentreras på de enskilda projekten och att det offentliga i stor utsträckning lämnat över initiativet till marknadens aktörer
• Att tonvikten i den demokratiska processen ligger på detaljplane- och bygglovsnivå innebär att dialogen mellan berörda parter kommer in för sent i processen, vilket minskar möjligheterna till reell påverkan av projekten.

Förslag till ändring av PBL-systemet

Hur skulle då plansystemet kunna förändras så att man uppnår en snabbare process med konstruktivt medinflytande, rättssäkerhet och en god stadsmiljö? Vi anser i likhet med utredaren att den föreslagna områdesplanen är rätt nivå för att i dialog med alla berörda få en bred belysning av alla intressen och för att få till stånd ett genomtänkt förslag för en framtida stadsmiljö av hög kvalitet. Kommunen kan då leva upp till sin roll att ansvara för att projekten svarar mot långsiktiga mål och passar in i helheten och härvid tillämpa ett sektorsövergripande arbetssätt, ta ansvar för samordning och kvalitet och ligga ett steg före genom att styra mot en genomtänkt framtidsbild. Man uppnår en god planberedskap som ger klara besked till kommuninvånare, byggföretag och andra intressenter om vad som är kommunens avsikt med utvecklingen i olika distrikt.

Det krävs således en god samverkan i stadsbyggnadsprocessen mellan politisk vilja, professionell kunskap, marknadens initiativ och medinflytande från berörda. En genomtänkt och över partigränser enig framtidsbild ger också större möjligheter för marknadens aktörer att göra säkra bedömningar av hållbarheten på sikt av olika investeringar.

Det är intressant att konstatera att denna mellannivå i planeringen påbjöds enligt 1874 års byggnadsstadga, vilket ledde till att stadsplaner för hela staden upprättades för nästan samtliga städer i riket inom en tioårsperiod efter det att stadgan trätt i kraft. Det fanns några enkla regler i stadgan för denna stadsplanering. Hushöjden skulle inte överstiga fem våningar, och gårdens mått skulle relateras till hushöjden för att garantera ljus. Breda esplanader skulle dras genom staden, byggnaderna skulle uppföras i gatulinjen eller med smala planterade förgårdar framför husen, och parker skulle anläggas i staden. Stadsplanen skulle motsvara ”skönhetssinnets anspråk på fritt utrymme, omväxling och prydlighet”. Dessa stadsplaner har givit upphov till våra mest uppskattade och långsiktigt hållbara stadsmiljöer och bör kunna ge inspiration till  hur regelverket för en områdesplan skulle kunna utformas.

En förutsättning är dock att områdesplanen är juridiskt bindande för efterföljande beslut på detaljplane- och bygglovsnivå för såväl myndigheter som enskilda intressenter. Enligt vår uppfattning bör detta inte vara omöjligt, i själva verket finns redan plantypen områdesbestämmelser i PBL och det borde ha undersökts närmare, hur detta instrument kan utvecklas snarare än avskaffas. Den efterföljande prövningen skulle därigenom kunna få en mera direkt bygglovsförberedande karaktär och därmed kunna ske enklare, i huvudsak motsvarande dagens system med s k enkelt planförfarande vilket skulle förkorta detaljplaneprocessen avsevärt. Kanske man också i vissa fall skulle kunna koppla ihop enkelt förfarande med bygglov i ett enda förfarande.

I huvudsak detta förslag presenterades 2001 i tidskriften PLAN i en artikel ”Tätortsplan för bättre stadsmiljö” av undertecknad (Kristina Berglund). Artikeln bifogas.

Kristina Berglund                                                                                      Ulla Björkman

Arkitekt SAR/MSA,  f.d. stadsarkitekt                                                   Jurist, f.d. universitetslektor i offentlig rätt

Gyllenstiernsgatan 7 ,  115 26 Stockholm                                              Granitvägen 24 B, 752 43 Uppsala

Tel: 08 758 96 97                                                                                        Tel: 018 52 61 28

E-post: kristina.berglund.ark@gmail.com                                            E-post: ubjorkman@telia.com

Föreningen Vårda Uppsala                                                                                 2013-10-13

Plan- och byggnadsnämnden iUppsala kommun

753 75 Uppsala

Ang. detaljplan för Östra Sala backe, etapp I, Uppsala kommun.

Dnr 2012/20208-1. Granskning.

Föreningen Vårda Uppsala, FVU, har tagit del av rubricerade förslag till detaljplan, utsänt för granskning t.o.m. 2013-10-18.

FVU anförde vid samrådet sammanfattningsvis att Östra Sala backe är ett mycket intressant stadsbyggnadsprojekt med goda ambitioner, men att exploateringsgraden bör minskas genom att sänka hushöjderna någon våning och bredda tvärstråken för att få till stånd en större luftighet och genomsikt i den nya bebyggelsen. Härigenom skulle området kunna länka samman Sala backe och Årsta i stället för att bli en åtskiljande mur mellan dessa båda områden. FVU anförde vidare att det är nödvändigt att säkerställa att bebyggelsen inte bara blir varierad utan också sammanhållen för att ge en god helhetsverkan. Dessa synpunkter har dock ej beaktats i det nu utställda förslaget.

FVU:s synpunkter

Uppsala växer snabbt framförallt med stora bostadsprojekt. När tillväxten är snabb öppnas också möjligheter att förändra stadsbygden i önskad riktning och att komplettera staden med önskad infrastruktur. Om inte förändringarna sker enligt en väl genomtänkt framtidsbild kan emellertidde många och stora projekten sammantagna kraftigt förändra stadsbygden på ett negativt sätt, som blir uppenbart först när det är för sent,

Uppsala har en ovanligt tydlig egenart med silhuetten mot slätten, en bebyggelse i måttlig skala ofta av hög arkitektonisk kvalitet samt mycket grönska. Denna egenart bör vara utgångspunkten för fortsatt byggande. Nu genomförs emellertid projekt efter projekt med så hög exploateringsgrad att stadens karaktär snabbt förändras – höga hus som ska ”ge identitet” åt varje projekt, små gårdar, tämligen ensartad arkitektur och för lite grönska. Det innebär stora risker för stadsmiljöns kvalitet att låta staden på detta sätt växa med projekt efter projekt, utan att kommunen dessförinnan formulerat väl genomtänkta strategier för fortsatt utveckling utifrån platsens förutsättningar i de olika stadsdelarna.

Östra Sala backe är trots höga ambitioner ett exempel på ett projekt som borde anpassas bättre till platsens och stadens egenart. I planhandlingen anförs att ”den traditionella stadens uppbyggnad med tydliga gator och kvarter är förebild för Östra Sala backe”. Samtidigt är ambitionen att länka ihop Sala Backe och Årsta. Inget av dessa båda områden kan emellertid anses vara exempel på den traditionella staden. De är i stället exempel på den planeringsinriktning ”stad i park” som rådde på 1940- och 50-talen. Om man verkligen vill uppnå en sammanlänkning av stadsdelarna är det således stadstypen ”stad i park” som borde eftersträvas.

Sammanfattning

Frågor: Är avsikten verkligen att den trivsamma storstaden med småstadsprägel ska förvandlas till den täta storstaden med en stadsmiljö av en helt annan karaktär? Eller har det bara blivit så därför att det övergripande målet är största möjliga antal lägenheter utan större hänsyn till andra aspekter? Det långsiktiga målet för stadsutvecklingen måste väl ändå vara att utveckla den goda staden där stadens egenart bevaras, utvecklas och förstärks? FVU anser därför att det är hög tid att Uppsala i samråd med invånarna arbetar fram en stadsbyggnadspolicy för framtidens Uppsala, en policy som utgår från stadens goda förutsättningar!

Uppsala, dag som ovan

Kristina Berglund

Ordförande

Föreningen Vårda Uppsala

Plan- och byggnadsnämnden i Uppsala kommun                                                                                                       2013-10-04

753 75 Uppsala

Ang. detaljplan för Norra Kvarngärdet, Uppsala kommun. Dnr PLA2012-020047. Granskning.

Föreningen Vårda Uppsala, FVU, har tagit del av rubricerade förslag till detaljplan, utsänt för granskning t.o.m 2013-10-04.

FVU angav vid samrådet att föreningen inte har invändningar mot syfte och huvuddrag i planen, med dess uttalade ambitioner om kvaliteter i innehåll och gestaltning. Upplägget var dock svårt att studera i detalj utifrån illustrationer och anvisningar till dem i text.

Utifrån vår tolkning av planhandlingarna föreslog vi en revidering, avseende gestaltning av kvarter, volym och läge av byggnadskroppar, som vi såg kunde bidra till att bättre utveckla de kvaliteter som åsyftas. I samrådsredogörelsen redovisas dessa synpunkter som dock ej beaktats. I överensstämmelse med kommunens strävan att utveckla en stadsmiljö med god funktion och arkitektonisk pregnans, vill vi utveckla våra synpunkter.

FVU:s synpunkter

Det är positivt att planförslaget kompletterats med varsamhetsregler för den befintliga låghusbebyggelsen, liksom den utvecklade diskussionen om läge och gestaltning av ”torg”, ett trafik- och handelscentrum, vid Råbyvägen.

Bebyggelsen i nykvarteren är lagd i enheter, långsträckta kvartersstora sockelvåningar som bär kluster av lamellhus, (i några fall sammanbyggda/”kopplade”) med gavlar ställda nord-syd.  Byggnadshöjden varierar och har utökats från vid samrådet angivna 4-5 våningar till 4-6 våningar (inkl. sockelvåning) i granskningsförslaget.

Kvarteren är utformade med innerstaden som förebild, täta och rakt geometriskt avgränsade, med sammanhållen sockel mot gator. Gestaltning av ”traditionell” stadsmässighet är inte oproblematisk, hanterad som tillägg i detta nyare stadsavsnitt. Den storskaliga fasadverkan som här föreslås känns naturlig mot den stora trafikleden, Råbyvägen, men innebär en onyanserad övergång till de finstilta låghuskvarteren på andra sidan Thunmansgatan. Här är det absolut inte fråga om den enligt planhandlingen (sid 8) önskvärda utformningen ”med respekt för den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen inom Norra Kvarngärdet”. FVU anser därför att planförslaget bör bearbetas för att uppnå en bättre anpassning till angränsande låghuskvarter.

FVU ser kvartersgestaltningen som onödigt stereotyp. Upplägget med lameller ger, som också solstudierna visar, otillfredsställande belysning av gårdsrum och fasadpartier. Läget i det här ännu öppna stadsrummet kunde utnyttjas med mer varierade motiv: ett arkitekturprogram med en friare ordning, likt den under uppförande längs nya Stationsgatan. Planens lamellbyggnader är inga ”smalhus”, i vissa fall dessutom sammankopplade (till ”punkthus”) och då med en bredd som kan uppskattas till 22 meter med massiv verkan mot Thunmansgatan. Här blir det också problem med många lägenheter frånvända ljusa väderstreck.

En friare sättning och artikulering av byggnadskropparna skulle medge det som eftersträvas i planen – variation och accentverkan. En livligare kontur skulle då också kunna uppnås som kontrast till den mer kompakta bebyggelsen på andra sidan Råbyvägen. FVU framhöll i samrådsyttrandet ett alternativ som tog upp tidigare motiv längs Råbyvägen (Bruno Liljeforsgatan/Stig Ancker 1965) med punkthus, eller en höghusdel förlagd i nordosthörn, som med varierad tydlig form som skulle ge accent åt varje kvarter. Kvarteren skulle då framstå som block, en sockel förstärkt till två våningar, som mot Råbyvägen ger plats för ”bokaler”, utrymmen för verksamheter där också rum i ett övre etage kunde ingå.

I planen framhålls det fria läget med möjligheter att exponera lägenheter och balkonger mot ljus och utsikt. Detta borde också vara utgångspunkten för orienteringen av byggnadskropparna.  Lamellhus, lagda på gårdssockeln, men riktade med läge sv-no, skulle ge eftermiddags- och kvällssol (då folk är hemma) och fri sikt mot innerstaden. Varierad bebyggelse, fristående och sammanbyggda enheter, skulle ge möjlighet till ett mer differentierat bostadsbestånd, lämpat för olika slags hushåll. Gårdsrektangeln ger utrymme för många bättre lösningar än den nu valda. En förebild att studera i sammanhanget kunde t. ex vara arbeten av Ralph Erskine.

Sammanfattning:

FVU är positiv till att utveckla stadsstråket utmed Råbyvägen med bebyggelse av hög arkitektonisk kvalitet. FVU ser också med tillfredsställelse att låghusbebyggelsen på Norra Kvarngärdet nu tillförts varsamhetsbestämmelser. Området är i 1987 år kulturmiljöutredning klassat som skyddsvärt, men hittills utan reglerat skydd.

FVU anser dock inte att gestaltningen av de nya kvarteren svarar mot målsättningen att utveckla stadsstråket med kvalitet och i samklang med omgivande miljö. I denna tidiga utbyggnadsetapp av stråket i nordväst borde en mer ingående ortsanalys ske av kvaliteter i omgivande bebyggelse, stadsrum och landskap. FVU vill därför se en omarbetning av planen med ett utförande som bättre tar fasta på och anpassas till de förutsättningar som finns på platsen och med en mera varierande bebyggelse som placeras med hänsyn till siktstråk, solinfall på gårdar och möjligheter att få ljusa och soliga lägenheter

Uppsala, dag som ovan,

Kristina Berglund, ordförande                                                              Carl Erik Bergold,  styrelseledamot

Föreningen Vårda Uppsala

Till Länsstyrelsen i                                                                                                    2013-09-17

Uppsala län

Ö V E R K L A G A N D E

Beslut som överklagas

Kommunfullmäktiges i Uppsala kommun beslut att anta detaljplan för Sydöstra Fullerö, Uppsala kommun, den 26 augusti 2013, § 200, ärende KSN-2010-0327.

Klagande

Föreningen Vårda Uppsala, FVU, är en ideell och partipolitiskt obunden förening vars mål är att verka för en god och långsiktigt hållbar stadsmiljö i Uppsala, dess kransorter och landsbygd samt att bevara Uppsalas särprägel. Föreningen bildades 1961 och har idag ca 200 medlemmar. Föreningen har genom Mark- och miljödomstolens dom 2012-12-07 i mål nr P 6473.12 godtagits som behörig miljöorganisation enligt 13 kap. 12§ PBL. Föreningens stadgar bifogas, se bilaga 1.

Yrkande

FVU yrkar att ovan nämnt beslut upphävs.

Motivering

Kulturmiljön och odlingslandskapet

Riksintresseområdet ”Gamla Uppsala samt Fyrisåns och Björklingeåns dalgångar” (K 30) är enligt motivtexten ”centralbygd av stor betydelse för rikets historia med kontinuitet sedan bronsåldern och med monumentalt och traditionsbärande rikspolitiskt centrum under forn- och medeltid …”. I den aktuella delen av området är dalgången bred med åkermark på de upptorkade lerslätterna som i forntid var en havsfjärd och här finns många, ofta fornlämningsrika betesbackar. Utmed dalgången möter vi Uppsala högar, Gamla Uppsala medeltidskyrka, båtgravfältet vid Valsgärde, naturreservatet och gravfältet Fullerö backar, bronsåldersmiljön vid Fjuckby, Vattholmaåsen med Husby och Ekeby gravfälten, Vattholma bruk, Lena medeltida kyrka, Salsta slott och Salsta fornborg. Denna unika kulturmiljö, med fornlämningar minst 3000 år tillbaka, ingår i en öppen odlingsbygd med inslag av hag- och ängsbackar och knyts härigenom samman till en väl sammanhållen helhet. Denna miljö är ett internationellt känt kulturarv.

Den nödvändiga E4-utbyggnaden innebar ett avsevärt ingrepp i denna värdefulla kultur- och landsbygd, även om stor omsorg lades ner på en så god anpassning som möjligt till det omgivande kulturlandskapet. Projektet Sydöstra Fullerö innebär ytterligare ett svårt ingrepp, denna gång dock inte alls motiverat av tunga skäl med hänsyn till samhällsutvecklingen. En storskalig anläggning etableras på ett höjdparti och kommer att exponeras i detta vackra till stor del opåverkade jordbrukslandskap intill område av riksintresse för kulturminnesvården (K 30) och delvis ingående i kulturmiljön enligt den kommunala avgränsningen (U 21). Det är ofrånkomligt att denna exploatering, så småningom omgiven på flera sidor av en minst 20 m hög trädplantering (”städsegrön”, främst gran och tall) och med ett uppstickande taklandskap, kommer att innebära en oacceptabel påverkan på det omgivande landskapet, en påverkan som förstärks genom den kumulativa effekt som blir följden av det genomförda E4-bygget.

Även om inte själva riksintressezonen för kulturmiljövård kring Fyrisån, enligt den schematiska begränsningslinjen, direkt berörs breder exploateringen ändå ut sig i landskapet och kommer att bilda ett storskaligt inslag i landskapsbilden och en abrupt avgränsning mot åmiljön. Den planerade exploateringen av det inledningsvis beskrivna kulturområdets närmiljö kommer att bli ett helt främmande inslag som bryter och minskar den öppna vidsträckta landskapsvyn och kommer härigenom att uppfattas som chockerande brutal. En helhetsmiljö, vars värde till stor del just ligger i helheten, skärs av. Anläggningarna kommer därför att påtagligt störa upplevelsen av kulturmiljön och minska förståelsen för hur landskapet förändrats alltsedan forntiden. Dessutom kommer denna stora investering med all sannolikhet att så småningom generera nya exploateringsbehov, behov som kan vara svåra att avstyra med hänsyn till redan gjorda investeringar, med ytterligare kumulativ effekt och därmed ännu mera skada på riksintresset som följd. Steg för steg urlakas innehållet i det kulturhistoriskt unika landskapsrummet.

Här bör tilläggas att riksintresseavgränsningen troligen skulle göras mycket vidare, om den gjordes idag, mot bakgrund av den nya kunskap om förhistorisk tid som erhållits genom utgrävningarna för E4 och pågående utgrävningar för Ostkustbanan i Gamla Uppsala.

Denna påtagliga negativa inverkan på den unika kulturmiljön berörs knapphändigt och utan djupare analys i planhandlingen där det sägs att

”förslaget innebär en påverkan på landskapsbilden som bedömts bli måttligt negativ. Förslaget bedöms dock inte innebära påtaglig skada på riksintresset. Den visuella påverkan har minskat betydligt i och med införda åtgärder i detaljplanen”.

I stället för att utnyttja den unika kulturhistoriska miljön som en resurs innebär projektet en drastisk minskning av dess värde och brist på förståelse för vilken potential kulturmiljön har för att förstå vår historia och som katalysator för den regionala utvecklingen. Förslaget strider emot den övergripande inriktning för kulturmiljön som anges i Översiktsplan 2010:

“Att vårda och bruka det lokala kulturarvet och göra det synligt” samt “att upprätthålla och varsamt utveckla den lokala historiska kulturmiljön och göra den tillgänglig” (s 77).

Här vill FVU också hänvisa till Riksantikvarieämbetets PM utgiven 2012-11-08, ”Riksintressen för kulturmiljövården – Roller och ansvar”. I denna PM anges bl a:

”Riksintressena är ett planeringsverktyg och lagregleringen förutsätter ett väl utvecklat system för kunskapsförsörjning. Ett säkerställande av områdenas kulturhistoriska värden måste bygga på en insikt och medvetenhet om betydelsen av dessa värden hos olika berörda aktörer. Säkerställandet bör i första hand ske genom att kulturvärdet nyttjas som en resurs vid olika typer av bruk och förändringar av den fysiska miljön och som regional utvecklingsfaktor [FVU:s kursivering].”

FVU anser att i detta riksintresse spelar hela den omgivande landskapsbilden en avgörande roll för förståelsen av de olika tidsskedena i den historiska utvecklingen. Detta innebär att den schematiskt angivna gränsen inte kan anses som en definitiv gräns för intresseområdets utbredning. Denna aspekt har ej analyserats på ett tillfredsställande sätt i planprocessen. FVU ställer här frågan i vilken utsträckning länsstyrelsen samrått med Riksantikvarieämbetet? Här vill FVU ånyo hänvisa till ovan nämnda PM av Riksantikvarieämbetet:

”I många fall låter den riksintressanta aspekten sig inte entydigt fångas i en kartredovisning. Det är Länsstyrelsens ansvar att närmare tolka och precisera innebörden av värdetexterna och se till att kartredovisningar så långt möjligt ger stöd för de utpekade värdena. Det är en fortgående process som hänger samman med den kommunala planeringen. Även åtgärder utanför riksintresseområden kan medföra påverkan på riksintresset och bör beaktas. […] Länsstyrelsen har det regionala ansvaret men förutsätts föra en dialog med Riksantikvarieämbetet. [FVU:s kursivering].”

FVU konstaterar att länsstyrelsen genom sitt beslut negligerat den expertbedömning som gjorts av nuvarande och en fd länsantikvarie som båda gör bedömningen att projektet innebär påtaglig skada på riksintresset.

Av länsstyrelsens yttrande 2011-11-25 vid utställning (1) framgår att länsantikvarien Agneta Åkerlund anför skiljaktig mening. Hon anför bl a

”För förståelsen av områdets lämningar och den historia de berättar utgör landskapsbilden med dess kontrast av öppet landskap med slingrande åar och åsryggar omgivet av sluten skogsmark inte bara en viktig bakgrund utan också en direkt förutsättning för områdets utveckling. Därför är det viktigt att bilden av landskapets dominerande markslag, öppet – slutet, består. […]. Trots ambitionerna i detaljplanen att begränsa höjder på byggnader och möjliggöra skyddsplantering bedömer jag att punkten är nådd då den sammantagna påverkan blir för stor och negativ och att en utbyggnad av Fullerömotet i enlighet med detaljplanen inte är förenlig med värdena i kulturlandskapet utan innebär påtaglig skada på kulturmiljövårdens intressen.”

FVU vill också hänvisa till en artikel i UNT 2011-07-27 av fd länsantikvarien Karl Johan Eklund. Han skriver bl a

”Även om Fullerö Park planeras ligga strax utanför den schablonmässigt dragna gränsen för riksintresset kommer anläggningen att dominera landskapsrummet och därmed riksintresset i denna del så till den grad att karaktären och därmed värdet kommer att skadas. Efter att ha arbetat med riksintressena i många år tar jag mig friheten att påstå att riksintresset kommer att utsättas för vad som i lagtexten (MB 3 kap 6§) benämns ’påtaglig skada’.”

En aspekt är också att projektet Sydöstra Fullerö medför att en stor del av ett större sammanhängande innehållsrikt fornlämningsområde RAÄ 602:1 (60000 – 70000 m²) måste grävas ut vilket innebär en mycket omfattande arkeologisk insats. Kostnaden härför kommer sannolikt att bli mycket hög. Stora utgrävningar pågår nu för Ostkustbanan. Till skillnad mot E4- och Ostkustbaneprojekten kan projektet Sydöstra Fullerö inte anses vara ett samhällsintresse som motiverar ytterligare stora utgrävningar av fornlämningsmiljöer. Ett förhållande som också bör beaktas är att det kan vara ett värde i att ett så pass viktigt fornlämningsområde lämnas ifred med tanke på att framtida undersökningsmetoder kan förväntas ytterligare förbättras och förhoppningsvis bli effektivare och därmed mer informationsgivande än de som för närvarande står till buds.

SAMMANFATTNING

Även om projektet Sydöstra Fullerö inte direkt ingår i den schablonmässigt angivna gränsen för riksintresseområdet K30 kommer exploateringen genom sin stora skala i plan och höjd att innebära ett oacceptabelt ingrepp i kulturmiljön och i landskapsbilden och därmed medföra påtaglig skada på riksintresset. Det redan genomförda, och till skillnad mot Fullerö Park nödvändiga E4-projektet, innebär att ett genomförande av detaljplanen skulle medföra en kumulativ effekt som förstärker en redan skedd skada. Det är anmärkningsvärt att sakkunniga expertutlåtanden negligeras i denna process och att ansvariga myndigheter inte inser och förstår att vårda den potential för turism och regional utveckling som finns i detta unika kulturarv med dess rika innehåll.

Om avgränsningen av riksintresset gjordes idag skulle troligen ett mycket större område avgränsas med hänsyn till den nya kunskap som erhållits genom utgrävningarna för E4 samt för Ostkustbanan i Gamla Uppsala.

Enligt 3 kap 6§ MB ska ett riksintresse skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada riksintresset. Bestämmelsen ska enligt 2 kap 2§ PBL tillämpas i ärenden enligt PBL. FVU hävdar att detaljplanen strider mot 3 kap 6§ MB genom att den innebär åtgärder som bedöms medföra påtaglig skada på riksintresset.

Miljökonsekvenser av ökad biltrafik

I planbeskrivningen anges att den begränsande faktorn för utbyggnaden av Fullerö Park är trafikkapaciteten i befintlig trafikplats samt att kollektivresorna till Fullerö Park bedöms utgöra en mycket liten del av det totala transportarbetet. Trafikplatsen kommer att byggas om till ungefär dubbel kapacitet, dvs kapaciteten höjs till ca 24000 fordon/vardagsmedeldygn. Enligt miljökonsekvensbeskrivningen innebär denna ökning av trafiken att koldioxidutsläppen för Uppsala kommun ökar med 3,6 % helt i strid med kommunens klimatmål (ökningen anges vara 2,3 % jämfört med nollalternativet enligt samma källa). Av Uppsala kommuns hållbarhetsbokslut 2011 framgår att utsläppen av växthusgaser i stället för att minska visar en tendens att öka varför åtgärder för att minska utsläppen, speciellt från trafiken, kommer att vara en av de större uppgifterna framöver.

I planhandlingen anges att det är en ambition att genom klimatkompensationsåtgärder minska klimatpåverkan. Å andra sidan konstateras att kommunen saknar möjlighet att i exploateringsavtalet ställa krav på sådana bindande åtgärder, då exploateringen kommer att ske på privat mark. FVU konstaterar således att projektet leder i rakt motsatt riktning jämfört med angivna mål att minska utsläpp av växthusgaser.

SAMMANFATTNING

Projektet Sydöstra Fullerö innebär en kraftigt ökad biltrafik och därmed ökade utsläpp, en utveckling som går i helt motsatt riktning jämfört med kommunens mål – ”Uppsala är på väg mot klimatneutralitet”. Det är dessutom osannolikt att på frivillig grund få till stånd någon form av klimatkompensation som ger en märkbar effekt.

Enligt 2 kap 3§ punkt 3 PBL ska planläggning med hänsyn till miljö- och klimataspekter främja en långsiktigt god hushållning med mark, vatten, energi och råvaror samt goda miljöförhållanden i övrigt. FVU hävdar att detaljplanen strider mot 2 kap 3§ punkt 3 PBL eftersom förslaget leder till ökade utsläpp, vilket dessutom strider mot ett av de övergripande målen i kommunens översiktsplan.

Handelsetablering

I Storvreta finns ett väl utformat ortscentrum med bra basservice i anslutning till järnvägsstationen. Detta centrum innehåller en stor livsmedelsbutik, apotek, en restaurang, småbutiker, skola och bibliotek och fungerar som en mötesplats i orten. I ortens södra del finns ytterligare en livsmedelsbutik. Dessutom finns Handelsknuten med viss sällanköpshandel.

Efter etableringen av Sydöstra Fullerö handelscentrum (6000 m² dagligvaruhandel och 27000  m² sällanköpshandel) kommer den befintliga servicestrukturen i Storvreta att försvagas eller helt slås ut, även om kransorten expanderar enligt fördjupningen av översiktsplanen för orten. Det är dagligvaruhandeln som är motorn för samhällets mötesplatser. Slås denna handel ut dör platsens funktion som lokalt centrum. Storvreta riskerar att bli ett sovsamhälle i skuggan av ett storskaligt externcentrum.

Söder om Fullerö ligger Gränby centrum som nu expanderar. Om planerna för Sydöstra Fullerö förverkligas skulle ännu ett stort bilorienterat handelscentrum etableras endast ca 5 km norr därom.  Dessutom tillkommer ytterligare ett bilorienterat handelscentrum i Danmarks-Kumla, (11000  m² dagligvaruhandel och 19000 m² sällanköpshandel). Även i Östra Fyrislund planeras handel. Utslagningen av butiker i lokala centra i staden och i kransorterna är redan märkbar, en utveckling som sannolikt accelererar om alla dessa nya handelscentra kommer till stånd.

Denna utveckling strider mot inriktningen i ÖP 2010 där det vad gäller tillgång på närservice anges:

”Flera mindre tätorter bör fortsättningsvis kunna erbjuda basservice …Det gäller … Storvreta …Särskilt fokus ligger på befintliga och potentiella stationsområden längs Ostkustbanan” (s 28). ”För invånare som lever sitt dagliga liv huvudsakligen utanför staden är tillgång till dagligvarubutik i bostadens närhet särskilt viktig. Butikerna har även roll som mötesplats och informationscentral för vad som pågår i bygden/orten”(s 73)

Planerna på etablering av externcentrum efter externcentrum utmed E4 inom Uppsala kommun kommer troligen också att påverka handeln i angränsande kommuner på ett negativt sätt. Enligt en utredning 2009 av Handelns Utredningsinstitut, HUI, har framförallt sällanköpshandeln i andra mindre kommuner i Uppland påverkats på ett negativt sätt av stora etableringar i Uppsala kommun.

SAMMANFATTNING

Handeln är en viktig motor för stadsliv. Det är därför nödvändigt att kommunen i planeringen stödjer en utveckling av levande lokala centra, i goda kollektivtrafiklägen, som erbjuder god närservice och trivsamma mötesplatser för kommuninvånarna. Etableringen av ett handelscentrum i Sydöstra Fullerö går i helt motsatt riktning, främst när det gäller effekten för Storvreta. Här kommer möjligheterna att vidmakthålla lokal service, framförallt dagligvarubutiker, att kraftigt försämras troligen med nedläggningar som följd. Detta innebär i sin tur att lokala mötesplatser tappar liv och att hushåll utan bil får svårare att klara sitt dagliga liv.

Enligt 2 kap 7§ punkt 5 PBL ska hänsyn tas till behovet av att det inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse finns möjligheter att anordna en rimlig samhällsservice och kommersiell service. I detta ärende är sannolikheten stor att effekten blir att lokal närservice slås ut. FVU hävdar därför att detaljplanen strider mot 2 kap 7§ punkt 5 PBL.

Avvikelser från gällande Översiktsplan 2010 i väsentliga avseenden

Som framgår ovan strider förslaget till detaljplan för Sydöstra Fullerö i flera avseenden mot den inriktning som anges i Översiktsplan 2010 – när det gäller bevarande av kulturmiljön, när det gäller målet att minska trafikens utsläpp samt när det gäller tillgodoseende av närservice och lokal mötesplats i Storvreta.

Enligt 3 kap 2§ ska översiktsplanen ange inriktningen för den långsiktiga utvecklingen av den fysiska miljön. Även om översiktsplanen inte är bindande i juridisk mening så är det lagens avsikt att planen ska vara vägledande för de kommunala besluten om markanvändningen. I detta fall bryter förslaget till detaljplan mot tre viktiga grundläggande principer för en god stadsbyggnad enligt översiktsplanen. FVU hävdar därmed att översiktsplanens inriktning åsidosatts på ett sätt som strider mot 3 kap 2§ PBL och eftersom avvikelsen inte kommenterats på annat sätt än genom hänvisning till pågående arbete på en kommande, fördjupad översiktsplan anser FVU att 5 kap. 19§ första st. 2p PBL också åsidosatts.

FVU yrkar således sammanfattningsvis att kommunfullmäktiges beslut att anta detaljplan för Sydöstra Fullerö upphävs.

För Föreningen Vårda Uppsala

Uppsala dag som ovan

Kristina Berglund                               Ulla Björkman

Ordförande                                          Styrelseledamot

Föreningen Vårda Uppsala

Plan- och byggnadsnämnden i Uppsala kommun                                                   2013-08-29

753 75 Uppsala

Ang detaljplan för Nåsten 1:1, Uppsala kommun. Dnr 2012/20189. Samråd.

Föreningen Vårda Uppsala, FVU, har tagit del av rubricerade förslag till detaljplan, utsänt för samråd t o m 2013-08-30. Planområdet, som är i privat ägo, ligger på en skogbeklädd höjd ca 2 km väster om Stenhagen öster om väg 55 och intill naturreservatet Håga – Nåsten. Planförslaget innehåller 10–15 småhus och 40–50 lägenheter i små flerfamiljshus i två våningar.

Sammanfattning av FVU:s yttrande:

• FVU avstyrker förslaget helt. Skulle planarbetet ändå fortsätta ber FVU härmed att få framföra en annan uppfattning än länsstyrelsen. Vi anser att en fullständig MKB behöver utföras innan planarbetet går vidare. En eventuell tillkommande bebyggelse måste enligt FVU:s bedömning under alla förhållanden begränsas betydligt i förhållande till förslaget. Hela området söder om Hågaån borde undantas från exploatering i större skala för att bevara ett respektavstånd till naturreservatet Hågadalen –Nåsten, som också innefattar riksintresseområden för kulturmiljövården.

• Enligt FVU:s mening är lokaliseringen illa vald även från andra perspektiv och framstår som allmänt lösryckt, utan koppling varken till egentlig landsbygd, stadsdel eller kransort. Exploateringen kommer dessutom att kräva stora investeringar i nödvändig infrastruktur. FVU ställer därför frågan varför inte denna nybebyggelse i stället lokaliseras till en av kransorterna som ett led i inriktningen att successivt utveckla dessa till levande samhällen med boende, verksamheter och basservice.

• Den föreslagna exploateringen innebär en fortsatt utspridning av bebyggelse utan tillgång till närservice, vilket ökar bilåkandet i strid med miljömålen i ÖP 2010. Projektet avviker från ÖP 2010 även genom att en fördjupning av översiktsplanen saknas för området. Därmed finns inte den kunskap som krävs för att veta att projektet inte strider mot angiven inriktning i ÖP, dvs att området ska hållas fritt från bebyggelsetillskott och andra förändringar som kan försvåra en senare ändamålsenlig utbyggnad och/eller bevarande för rekreationsändamål.

FVU:s synpunkter

FVU vill först lyfta fram att det tilltänka bebyggelseområdet ligger i nära anslutning till naturreservatet Hågadalen – Nåsten, inte minst Rödmossen, som har den högsta skyddsklassen inom reservatet. Kommunen har också nyligen invigt en fjärilsstig mellan Rödmosseområdet och det tilltänkta bostadsområdet på Nåsten 1:1. Fjärilsstigen går genom ett område som är ett av de artrikaste i landet vad gäller förekomst av dagfjärilar. Även om det inte går att säga utan ytterligare utredning hur stor risk för känsliga arter som exploateringsförslaget kan innebära måste ändå konstateras, att området oundvikligen blir närområde till den tilltänkta nya bebyggelsen med risk för allmänt slitage. Det är ändå fråga om ett ganska stort tillskott av boende.  En fullständig MKB kan inte avvaras enligt FVU:s mening.

Det saknas knappast exempel inom Uppsala på att trycket kan bli alltför hårt på känsliga närområden till bostadsområden utan att fördenskull avsiktlig vandalisering kan sägas förekomma. Härtill kommer, att en viss privatisering är svår att undvika av gränszonen mellan reservatet och bebyggelsen, den föreslagna ”trädridån” till trots, vilket i sig påverkar reservatet negativt. Trädridån är för övrigt alltför smal. Det kan också bli ett hårt tryck på trädfällning för att få in mera sol i bostadsområdet, varvid området kan komma att exponeras ytterligare mot reservatet.

Det behöver också analyseras hur det går att undvika ökad trafik över Läbybron (1600-tal), nära Lillängens gravfält (äldre järnålder). I det sammanhanget bör understrykas, att även om planområdet formellt ligger utanför riksintresseområdet för kulturmiljön kring Hågahögen (bronsålder) är det ändå beläget i närområdet till en av de viktigaste fornlämningarna i vår historia. Riksintresseavgränsningarna är schematiska och Riksantikvarieämbetet påpekar också i en nyligen upprättad PM ”Riksintressen för kulturmiljövården – Roller och ansvar” (2012-11-08), bl a att ”även åtgärder utanför riksintresseområden kan medföra påverkan på riksintresset och bör beaktas.” FVU anser att även i detta avseende saknas erforderlig analys och beskrivning av konsekvenserna.

Miljöbedömningen i ärendet är således ytterst knapphändig ifråga om effekterna för det skyddade området och enligt FVU:s mening krävs som tidigare anförts en fullständig MKB innan planarbetet kan fortsätta.

Hågadalen – Nåsten är ett välbeläget rekreationsområde för stadsborna. Området har en lantlig karaktär och är idag förhållandevis opåverkat av bebyggelse. Vad gäller den föreslagna tillkommande bebyggelsen som sådan noteras att karaktären knappast är lantlig även om en viss anpassning eftersträvas i utformningen. De familjer som kan förväntas söka sig till området torde ha förväntningar på att leva ungefär som i en villaförort och kommer att ha sin dagliga sysselsättning i stan. Hur det ska gå att infoga en så stor grupp människor på ren landsbygd utan konflikter med lantbrukets berättigade intressen vad gäller djurhållning, gödsling, motorljud från arbetsredskap mm kräver också någon reflexion i planarbetet. Alltför ofta uppstår konflikter pga allergiproblem mm. Den ökade trafiken, som blir följden när många familjer ska resa till och från arbetet och affärerna, barn och ungdomar som ska skjutsas till och från skola, aktiviteter och annat, kan i sin tur innebära störningsmoment för dem som idag är bosatta i en etablerad lantlig miljö. Idag ger landskapet där bebyggelsen planeras ett harmoniskt intryck av småskaligt jordbrukslandskap med en del villor i anslutning till äldre bybebyggelse och skapar därigenom det önskade respektavståndet till naturreservatet Hågadalen Nåsten. Exploatering i större skala här bör inte komma ifråga.

En bostadsbebyggelse av föreslagen karaktär och omfattning innebär behov av nya lösningar för transporter, försörjning av vatten och avlopp mm, särskilt byggande av en helt ny vägförbindelse med rv 55, som dessutom innebär krav på arkeologisk utredning och kanske ytterligare åtgärder. Under samrådstiden har det separata förslag beträffande en ny vägförbindelse, som ärendet hänvisar till, inte stått att finna på kommunens hemsida, vilket i sig understryker behovet av en fullständig MKB, där också effekterna av en vägförbindelse visas och övervägs tillsammans med övriga effekter av den tilltänkta bebyggelsen.

Exploateringen kan med andra ord bli mycket kostsam i ekonomiska termer och frågan bör ställas om inte också priset för intrånget som sådant blir samhällsekonomiskt oproportionerligt högt, även om efterfrågan på bostäder är stor.

FVU är tillskyndare av en utveckling utanför staden i kransorterna för att förstärka dessa och få till stånd levande samhällen för boende och verksamheter och tillräckligt befolkningsunderlag för basservice. Denna, i och för sig ganska stora, bostadsenklav saknar emellertid helt den kopplingen och innebär i stället fortsatt utspridning av bebyggelse på landsbygden. Stadsdelen Stenhagen med skola och dagligvaruhandel mm ligger på andra sidan rv 55, ca 2 km från det tilltänkta nya bostadsområdet, ett avstånd som medför hög bilanvändning. Närmast finns, som sagts, utöver lantbruk mm en viss, äldre villabebyggelse i Nyborg. Det tilltänkta tillskottet av bostäder framstår som lösryckt i ordets alla bemärkelser.

Det anges i planhandlingen att enligt ÖP 2010 ingår planområdet i ett strategiskt område för framtida stadsbyggnad som ska hållas fritt från bebyggelsetillskott och andra förändringar som kan försvåra en senare ändamålsenlig utbyggnad och/eller bevarande för rekreationsändamål. FVU anser att det aktuella projektet helt strider mot denna inriktning i översiktsplanen. Att på detta sätt slänga ut en bebyggelsegrupp kan, på grund av bristande planering av helheten i en eventuell kommande stadsutveckling utmed väg 55, komma att försvåra en senare ändamålsenligt utbyggnad och/eller bevarande för rekreationsändamål, dvs just en sådan situation man enligt översiktsplanen vill undvika.

För Föreningen Vårda Uppsala

dag som ovan,

Kristina Berglund               Ulla Björkman                    Bengt Jonsell

Ordförande                         Styrelseledamot                  Styrelseledamot

Föreningen Vårda Uppsala

Plan- och byggnadsnämnden i Uppsala kommun                                                 2013-08-26

753 75 Uppsala

Ang detaljplan för Börje-Hässelby 1:2 m.fl., Uppsala kommun.

Dnr 2012/20130-1. Granskning.

Föreningen Vårda Uppsala, FVU, har tagit del av rubricerade förslag till detaljplan, utsänt för granskning t.o.m. 2013-08-27.

FVU:s synpunkter

FVU framhöll vid samrådet att i första hand bör denna jordbruksmark, som ingår i odlingslandskap med särskilda odlingsvärden, inte alls tas i anspråk för bebyggelse. Liknande synpunkter har framförts av länsstyrelsen och naturskyddsföreningen. Tyvärr konstaterar FVU att i granskningsförslaget har planområdet i stället utökats med 5 ha varav 2 ha för verksamheter. Detta innebär att plangränsen mot nordväst förskjutits ytterligare ut på jordbruksmark med 30 m.

Vidare anförde FVU att om området ändå planeras för verksamheter bör förslaget kompletteras med väl genomtänkta planbestämmelser för att garantera en arkitektonisk gestaltning av hög kvalitet – med hänsyn till mötet med slätten, till att området utgör gräns mot en av stadens entréer samt för att nå ett gott samspel med staden i övrigt.

I ett avseende har synpunkter från FVU tillgodosetts. Gatuområdet vid väg 272, Gysingevägen, har breddats för att rymma en trädrad mellan vägen och det nya verksamhetsområdet. Inget nämns dock i planhandlingen om hur en sådan trädplantering ska genomföras. FVU förutsätter att denna fråga beaktas i kommande genomförandeavtal avseende förändringar av Gysingevägen, väg 272, som ska tecknas mellan Uppsala kommun och Trafikverket.

Övriga av FVU anförda synpunkter – att genom ett gestaltningsprogram och planbestämmelser få till stånd en arkitektoniskt sammanhållen miljö har inte ens bemötts i samrådsredogörelsen. Det är ytterst förvånande att Uppsala kommun, med uttalade ambitioner att utveckla en attraktiv stad och trots alla vackra ord i översiktsplanen, helt tycks negligera vikten av god arkitektur och anpassning till närmiljön så fort projekten ligger i utkanten av staden eller i kransorterna.

Meningen i planbeskrivningen ”byggnader ska utföras med god kvalitet vad gäller utformning och materialval” har ingen juridisk verkan vid bygglovsprövningen och berör överhuvudtaget inte den viktiga frågan om en viss samordning av byggnadernas utformning för att uppnå en god helhetsverkan.

FVU framhåller avslutningsvis, i likhet med samrådsyttrandet:

Den karaktäristiska egenarten i Uppsala – det direkta mötet mellan koncentrerad och samordnad stadsbebyggelse och öppet jordbrukslandskap suddas nu ut i plan efter plan genom tillkomsten av odeciderad bebyggelse utan ambitioner. Inte minst i tider av snabb stadsutveckling är det av stor vikt att vara aktsam om stadsmiljöns egenart för att stadens ”varumärke” ska bestå och utvecklas för framtiden. Inriktningen för denna detaljplan och för all planering i Uppsala bör därför vara att bevara, utveckla och förstärka stadens egenart.

För Föreningen Vårda Uppsala

dag som ovan,

Kristina Berglund, ordförande