Uppsala tar fel väg

(UNT debatt 2016-03-13)

Kulturmöten i Ångkvarn

Kvarnverksamheten har en lång tradition bakåt i Uppsala, ända till 1286, då Akademikvarn byggdes på platsen där den nuvarande kvarnen med Upplandsmuseet idag ligger. På kullarna vid Vaksala torg låg också sedan århundraden väderkvarnar. Denna nyttiga, för stadsbilden livgivande och för Uppsala kännetecknande verksamhet sjunger nu på sista versen. De ståtliga kvarnbyggnaderna har sålts till en byggfirma och riskerar till större delen att rivas. 2017 stänger verksamheten för gott. Därmed blir Kungsängen en ensidig och mycket monoton bostadsstadsdel. Och kommunen som i den nya översiktsplanen påstår sig vilja satsa på en blandstad!

Uppsala utmärker sig i jämförelse med de flesta större städer genom att inte ha förmått lösa frågan om ett fullt ut fungerande konstmuseum. Se på Norrköping, vars konstmuseum tillkom redan 1946, ritat av Kurt von Schmalensee. Och inte nog med det. Norrköping har ett stadsmuseum också, inrymt i stadens ståtliga rådhus från 1910, ritat av ingen mindre än I G Clason, Nordiska museets arkitekt. Uppsala hade faktiskt också ett rådhus men valde att sälja det. Norrköpings känsla för kultur nådde kanske kulmen med Arbetets museum (1991), inrymt i Tuppens väveri, en industribyggnad från 1917 mitt i Motala ström. I samma område har en av Ivar Tengbom ritad byggnad för anrika Holmens pappersbruk omvandlats till stadens konserthus (2005). Fantastiska exempel på återanvändning, och allt med bästa läge mitt i stan! Uppsala står sig slätt vid en jämförelse.

Uppsala har missat mer än en chans: Varför blev inte Tullhuset konstmuseum? Läget var utomordentligt. Föreningen Vårda Uppsala arbetade för det. Och varför tog kommunen inte vara på det gamla mejeriet? Anläggningen var ju som klippt och skuren för ett stadens industrimuseum. Många stred i slutändan för att åtminstone få ha kvar dess magnifika skorsten.

Nu har Uppsala chansen! Det sista riktigt centrala läget för ett kulturkvarter är där Uppsala Ångkvarn ännu ligger. Skall Uppsala missa tillfället nu också?

I Uppsala finns ett centralt beläget, välbesökt och uppskattat länsmuseum med trivsamma lokaler. Det vill vi slå vakt om. Däremot saknas som framgått fungerande museer för konst, stadens historia och dess industriminnen. Staden har därtill ett stort antal kulturarbetare som behöver en gemensam pool och – kanske ännu mer – ateljéer.

Vi räknar här med att hela kvarnkvarteret, bortsett från byggnader av tillfällighetstyp, kan utnyttjas. När de avlägsnats tillkommer en användbar gårdsyta. I detta kvarter kan det kulturcentrum Uppsala behöver realiseras. Vi har redan nämnt tre museer, varav två utan adekvata lokaler och ett ännu icke existerande. Konstnärlig design måste uppmärksammas mer än hittills. Och varför inte förlägga ett arkitekturmuseum hit? Ett sådant behövs. Stockholm verkar ju inte vilja behålla sitt! Man kan vidare tänka sig en mindre biograf för film med kulturanknytning, en rymlig hörsal som kan hyras ut, en restaurang, konstnärsateljeer, utställningslokaler, inte bara för museerna utan också i anslutning till ateljeerna, och varför inte lokaler öppna för tillfälliga utställningar i allmänhet, också kommersiella, tillgängliga för stadens näringsliv, exempelvis av antikviteter, aktuell design och mycket annat. Turistbyrå bör finnas här. En användning av kvarteret som den beskrivna skulle locka ett stort antal besökare, inte bara från Uppsala, och bli ett verkligt lyft för staden.

Varför bevara hela raden av kvarnbyggnader? Kvarterets front mot Ågatan uppvisar en obruten rad av högklassiga industribyggnader från 1875 fram till 1960-talet. Fasaderna erbjuder en varierad anblick och spänner över ett stycke arkitekturhistoria från nyrenässans till funkis. Byggnadernas inre har en gles pelarstomme, kraftiga bjälklag av stål och betong samt rumshöjder mellan 4–4,5 meter. Det finns en hiss i varje hus utom det från 1875. Deras kapacitet varierar mellan 500 och 1200 kg. Byggnadsstrukturen tillåter en varierad rumsbildning, och vindsvåningen i det södra tegelhuset är genom sin rymd monumental – en närmast unik möjlighet att ta vara på.

Mycket finns alltså redan på plats. Till detta kommer de möjligheter som silorna innebär. De skulle kunna sammanbyggas, vilket lämnar öppet för fantasieggande rumsbildningar. En dröm för den begåvade arkitekten. Och för en framåtblickande museichef.

Därutöver erbjuder årummet en möjlighet till exteriör förlängning av kulturkvarterets verksamhet. Detta och broförbindelsen till Stadsträdgården gör läget utomordentligt – för att inte tala om närheten till Resecentrum.

Kommunen ser kvarnens rivning och nya bostäder som en förlängning av åstråket och en chans att skapa nya soliga mötesplatser. Men kan man tänka sig en bättre mötesplats än ett helt kvarter för stadens kultur i centralt läge?

Anna Nilsén

PO Sporrong

Föreningen Vårda Uppsala

Morgondagens arv

S A M L I N G   K R I N G   L Y K T A N (UNT 11 oktober 2015 artikel om kv Ubbo)

Debatten om kvarteret Ubbo är i full gång och handlar som vanligt om den del av kvarteret som ägs av Uppsala studentkår genom Stiftelsen Ubbo. Ett nytt förslag till bl a en stor L-formad byggnad kommer snart på remiss. Det blir mest forskarbostäder i kvarteret. Kontentan är som tidigare att kvarteret ”sluts”.

Sikten från Villa Anna åt Carolina till krymper och blir inåt kvarteret obefintlig.

I det ritningsmaterial vi fått ta del av saknas perspektiv från detta håll. Från motsatt håll ges en liten blick in i kvarteret. Inte heller där kan man se 1700-talshuset.

Miljön ser idag rätt beklämmande ut. Varken tomt eller hus har på många år skötts eller underhållits. Vi och de många andra som genom åren yttrat sig i ärendet vill att de sista resterna av kvarterets bebyggelse skall bevaras åt eftervärlden, respektfullt rustas och få en passande användning. På så sätt kan med en mindre komplettering än den planerade en både attraktiv och välbesökt miljö skapas, något som byggherren säkert också eftersträvar.

Med annat uppdrag skulle den av allt att döma skickliga arkitekt som Stiftelsen anlitat kunna åstadkomma detta.

Nedan följer i stenstil några av de övriga nackdelar som vi ser med planen – vi avser att bli utförligare vid remisstillfället:

– Tomten ligger i en av officiell användning präglad miljö och har under århundraden visuellt uppfattats som del av parkmiljön. Utåtriktad verksamhet planeras förvisso i L-husets bottenvåning, men bostadsfunktionen överväger och innebär en för miljön främmande privatisering, och när kvarteret sluts reduceras den gamla processionsvägen upp till Slottet till en vanlig stadsgata.

– Detta stora och långsträckta byggnadskomplex, trevånigt åt allén och fyrvånigt åt Villa Anna bryter sammanhanget mellan den småskaliga och varierade bebyggelsen från Ö Slottsgatan ned åt Värmlands och Drottninggatan till – ett stycke sammanhängande äldre byggnadshistoria.

– En inte oviktig aspekt är att L-huset kommer att skugga hela närmiljön, nedåt och mot Villa Anna. Att det har glasfasad betyder inte att det är genomskinligt och fyrvåningsdelen står för nära hotellet.

Måste man bygga på bekostnad av befintliga värden? Ett område av stort kulturhistoriskt värde som detta bör utvecklas i samspel med omgivningen.

Det innebär här en officiell funktion samt anpassning i skala och utförande. Att uppföra forskarbostäder just här tycks oss inte tvingande. Vi är väl medvetna om ägarförhållandena men anser att dessa med tanke på läget rimligen också innebär ett stort ansvar.

Vi har ett alternativ: Projekt Lyktan. Under ett tiotal år samarbetade en av oss (AN) med Per Hultén, arkitekt SAR/MSA, som tragiskt omkom i början av detta år. Strax före jul hörde han av sig och undrade om det inte var dags att aktualisera Lyktan. Det gör vi med denna artikel. Projektet i fråga var först kopplat till idén om ett museum i den f d Lindska skolan. Det föll, men tanken på ett livande element i Odinslund kvarstod.

Den åttkantiga Lyktan – Per laborerade också med en fyrkantig – var tänkt att ligga på platsen för den nuvarande garageinfarten och ha flera funktioner. Som namnet antyder skulle den lysa upp området.

Fasaderna var av glas. Per hade idéer om hur den billigt skulle kunna uppvärmas och ”hållas tänd” kvällstid. Den var tvåvånig och skulle i bottenvåningen hysa en informationspool för de ständiga busslasterna av turister. Toaletter i källarvåningen skulle ersätta de i ubbodebatten figurerande nuvarande. Övre våningen hade balkong runt om. Den skulle samspela med en amfiteater omgärdad av en vacker trädgård som Pers gode vän landskapsarkitekt LAR/MSA Sture Koinberg ritade. Här skulle studenterna få ett ställe att samlas, kanske ge föreställningar, kanske publika sångaftnar från balkongen. De gamla husen skulle hysa servering. Kort sagt en användning av tomten till glädje för ägarna, för hela staden och för dess besökare. I tanken ingick att Stiftelsen Ubbo antingen skulle kunna hyra ut delar av anläggningen eller sälja tomten till kommunen.

En idé att ta upp igen?

Anna Nilsén

Mats Wahlberg

för Föreningen Vårda Uppsala

Gör om planen för Södra staden

Den fördjupade översiktsplanen för Södra staden är omfångsrik, fylld av vackra ord och tjusiga formuleringar men saknar konkretion. Områdets höga kvaliteter påtalas utan att visa hur staden ska utformas och anpassas till dessa värden. Hur ska medborgarna kunna förstå vilken stad som blir följden av att 25000 bostäder ska pressas in i stadsdelen? Den demokratiska process med ”öppenhet, delaktighet och samverkan” som kommunen säger sig eftersträva blir ett slag i luften.

De stadsmiljöer som vi uppskattar mest präglas av en god helhetsverkan med genomtänkt samspel parat med livgivande variation – det gäller skala, arkitektur, utformning av gator, torg och gårdar samt inslag av parker och annan grönska. Detta uppnås inte av sig självt. För att få en sådan helhetsverkan krävs en styrning från kommunens sida i stället för att byggherrarna utformar projekten var och en efter sitt eget huvud. I planen för Södra staden har dock kommunen avhänt sig denna styrmöjlighet genom att inte alls beskriva vilken stad som ska byggas. Detta minskar avsevärt möjligheterna att få till stånd en attraktiv stadsmiljö väl anpassad till natur och landskap och befriar också byggherrarna från besvärande riktlinjer. Men kommunen tror kanske att glada tillrop som att utvecklingen ska ske ”med fokus på individen”, som det står i planhandlingen, räcker som garanti för att det ska bli en god stadsmiljö.

Följden av det höga antalet bostäder blir att en stadsbygd av minst samma täthet som Kungsängen marscherar ut i Södra staden. Stora delar av områdenas höga kulturmiljö- och naturvärden kommer att gå till spillo. Kommunen har redan satt igång förödelsen genom beslutet, enligt artikel i UNT (23 aug), att riva 34 vårdbyggnader i Ulleråker, varav många i gott skick och av högt arkitektoniskt och historiskt värde. Hur rimmar detta med målen om långsiktig hållbarhet och att ”tänka nytt” som det står i planen? Staden har börjat i fel ända – det är stadsmiljöns utformning och kvalitet som bör vara utgångspunkt för planeringen, inte ett fixt antal bostäder!

Många fundamentala förutsättningar är outredda. Några exempel: Den föreslagna nya bron över Årike Fyris mitt för Ultuna – av remissinstanser kraftigt kritiserad på grund av påtaglig skada på riksintresset Årike Fyris, kanske ett kommande världsarv – smygs in i texten som ett faktum trots att inga beslut ännu fattats. En utmaning (!) sägs vara att inleda en diskussion med Ultuna, SLU, om att få ta i anspråk mark för stadsutvecklingen. Behövs inte marken för försöksodlingar för att universitetets vision att vara ”ett universitet i världsklass inom livs- och miljövetenskaper” ska kunna infrias? När skulle en ny tågstation i Bergsbrunna kunna komma till – villkoret för en station är troligen en mycket hög exploatering i stationens närområde. Och hur löser man Uppsalas dricksvattenförsörjning som hotas genom risk för föroreningar av åsens grundvatten till följd av utbyggnaden i Södra staden?

Kommunen agerar som om Uppsala ska bli en enda sammanhängande tät höghusstad som utplånar stadens egenart – den måttfulla stadsbygden med den klassiska siluetten mot slätten. Varför inte i stället inspireras av Södra stadens många ovedersägliga kvaliteter och utveckla en stadsdel där värdefulla natur- och kulturmiljöer bevaras och där förtätning sker varsamt med bebyggelse i måttlig skala i samspel med befintlig bebyggelse – som en mjuk övergång till omgivande landsbygd, en struktur i Linnés anda? Högsta möjliga antal bostäder kan väl inte vara det enda målet i den fortsatta stadsutvecklingen? Allt behöver och bör inte heller byggas i Uppsala stad. Som Föreningen Vårda Uppsala ständigt påpekar finns det en stor potential i kransorterna för en fortsatt livgivande stadsutveckling.

Den fördjupade översiktsplanen i nuvarande utformning får ringa kraft som ett verktyg för att styra den fortsatta stadsutvecklingen. Slagord har ersatt kunskap och analys. I stället för att värdesätta det unika, som sägs vara en utmaning, raseras många unika värden i planområdet. Föreningen uppmanar därför kommunen att göra om planen. Ett konkret underlag bör utarbetas för en ny och konstruktiv dialog med medborgarna med syftet att utveckla Södra staden till en stadsdel med attraktiv stadsmiljö – men inte utformad som en fortsättning på innerstaden utan utifrån sina egna unika förutsättningar.

För Föreningen Vårda Uppsala

Kristina Berglund

Styrelseledamot

Lös plan utan översikt  (Artikel om program för Boländerna i UNT 2015-01-29)

Utbyggnaden av Boländerna sker utan ansvar för helheten och sammanhang med staden skriver representanter för Vårda Uppsala.

Efter flera årtionden med hög befolkningstillväxt har Uppsala nyligen beslutat om en ännu snabbare expansion – från dagens drygt 200 000 invånare till 350 000 invånare år 2050. Under de senaste decennierna har vi sett att byggprojekt efter byggprojekt hotar stadens enastående stadsmiljövärden. Exempelvis genom alltför hög exploatering som bryter den måttliga skalan, minskade park- och grönytor, höghus som konkurrerar med den klassiska siluetten och industriområden som växer ut på slätten. Är det så fortsatt utveckling ska ske utan hänsyn till befintliga värden? Finns det någon analys som visar om Uppsala överhuvudtaget tål denna kraftiga tillväxt utan att dess egenart går förlorad?

Nu står Boländernas gamla industriområde på tur. Detta område har goda förutsättningar att bli en attraktiv stadsdel med rikt stadsliv genom förtätning med bostäder och verksamheter samt komplettering med bl.a. kulturaktiviteter. Området ligger centralt. Här finns från början en blandning av verksamheter, varav många säkert kommer att bestå för framtiden. Här finns byggnader från olika tidsepoker, varav många av hög arkitektonisk kvalitet. Inledningen på utvecklingen av stadsdelen är dock illavarslande.

Ett program för Boländerna godkändes så sent som i maj 2014 av kommunfullmäktige. Markanvändningen i framtiden i storkvarteren preciseras dock inte utan alternativa möjligheter anges. Gaturummens utformning anges endast för vissa stråk.

Det noteras att det finns få parker och att det saknas platser av offentlig karaktär, men inga förslag visas. För nybebyggelsen formuleras endast allmänna och självklara riktlinjer t.ex. ”god gestaltning” trots att den arkitektoniska utformningen är en central fråga för den framtida stadsmiljön.

För kulturhistoriskt värdefulla byggnader och kvarter i västra delen anges att dessa ”bör uppmärksammas vid ombyggnader och detaljplaneläggning inom berörda kvarter” men inga riktlinjer ges för bevarande. Programmet, som borde fungera som ett styrdokument för utbyggnaden, utgör således tyvärr snarast en förteckning över olösta frågor.

Nyligen presenterades i lokalpressen ett förslag till utformning av ”Trade center”, ett kvarter som ligger i nordvästra Boländerna nära Resecentrum. Detaljplaner för detta och ett angränsande projekt ska upprättas av byggherrarna själva och sedan prövas av plan- och byggnadsnämnden (s.k. byggherreplaner). För dessa projekt framgår att kommunen förväntar sig att exploatörerna ska utarbeta en översiktlig strukturstudie för sina respektive närområden – i den fåfänga tron att dessa delplaner kan adderas till en sammanhållen helhet.

Problemet är att byggherrarna aldrig kan ta den rollen eftersom de inte har den nödvändiga överblicken. Det är kommunens ansvar att svara för helheten.

Av kommunens planbesked framgår att hushöjden kan uppgå till tolv, i vissa fall femton våningar samt att bebyggelsens ska ges en utformning som motsvarar dess framträdande läge och storlek. Byggherrarna föreslår fyra egensinnigt formade byggnader i upp till tolv våningar och för angränsande kvarter en kompakt bebyggelse, även den i tolv våningar.

Även om förslaget har vissa kvaliteter, exempelvis ambitionen att skapa stadsliv genom lokaler för handel, kultur och samhällsservice, torg och parkmark, skulle projektet leda till stor skada för stadsbilden.

I stället för en naturlig utvidgning av innerstaden med en anpassning till dess skala med 6-7 våningar skulle resultatet bli en fristående utstickare, en i raden upp mot Resecentrum om man räknar in det nya hotellet i nio våningar och den planerade ”Juvelen” vid Strandbodgatan. Här byter man alltså ut idén om den traditionella kvartersstaden med dess måttfulla skala och harmoniska gaturum mot en skulpturutställning utan genomtänkta stadsrum.

Den föreslagna bebyggelsen visar inget samspel med innerstaden och övriga Boländerna, vilket bekräftar farhågorna för en steg- för stegutveckling av stadsdelen utan sammanhang med staden.

Den påbörjade utvecklingen av Boländerna visar alltså att kommunen idag frånhänder sig sitt ansvar för helheten. Kommunen gör ett stort misstag om man tror att byggherreplanerna för de olika delarna av Boländerna tillsammans ska bli en helhet utifrån det innehållslösa program som tagits fram för stadsdelen. Det är kommunen som har det övergripande ansvaret för stadsbyggande och stadsmiljö – inte byggherrarna. Inte minst under tider av snabb expansion är det därför nödvändigt att kommunen uppfyller sin roll att ta ansvar för stadens långsiktiga utveckling så att denna leder till en attraktiv stadsmiljö. En fördjupning av översiktsplanen för Boländerna bör därför snarast upprättas och prövas i en demokratisk process. En väl genomarbetad plan klargör förutsättningarna för alla parter och underlättar därför genomförandet. Planen bör redovisa markanvändning, stråk för kommunikation, parker, offentliga platser och lokaler för möten och kultur samt riktlinjer för bevarande av kulturarv och arkitektonisk utformning. Tillväxt kan inte vara enda målet!

Det behövs en väl förankrad översiktlig plan för hur Boländerna i framtiden kan bli en attraktiv stadsdel i samspel med stadskärnan.

För Föreningen Vårda Uppsala

Kristina Berglund               Sten Åke Bylund                PO Sporrong

Ordförande                         1:e vice ordförande             2:e vice ordförande