Under en lång följd av år har Stabby gärde varit i fokus. Den senaste översiktsplanen möjliggjorde bebyggelse på gärdet, och på sista tiden har ännu ett hot mot denna naturmiljö dykt upp i form av planerna på en ”stadsnära” golfbana.
Det heter, att en golfbana inte skall hindra annan friluftsverksamhet, och det sades då planen först presenterades, att den skulle kunna kombineras med skidspår, vandringsleder och idrottsanläggningar. Om bebyggelse från friluftslivets synpunkt är helt förkastligt, så är golfbanealternativet med sina anslutande anläggningar inte så fördelaktigt som man i förstone skulle kunna tro. Det bevarar det öppna landskapet men utestänger samtidigt dem som idag nyttjar området. I Stabby sparkar ungdomarna fotboll, och där försiggår en lång rad andra aktiviteter, alltifrån hundrastning till drakflygning om sommaren och skidåkning om vintern.
Stabby är idag ett flitigt nyttjat och mycket naturskönt rekreationsområde. Genom sin närhet till stadskärnan är det en oas inte bara för närboende utan för en vid krets av stadsbor. Det är dessutom genom de fina och välhållna stigarna tillgängligt för dem som inte har så lätt att ta sig ut i naturen utanför staden, t ex äldre och rörelsehindrade.
Att i så omedelbart grannskap med staden kunna avnjuta ett i bruk varande åkerlandskap i förening med omgivande backar och ängsmark och en så stor botanisk variation som här bjuds är ovärderligt. Anläggningen av en golfbana innebär viss markplanering, och tillhörande byggnader kan inte göras osynliga. Med tillkomsten av en sådan anläggning försvinner de kvaliteter som idag gör området så uppskattat.
Det torde vara en illusion, att området skall kunna hållas öppet för andra än golfspelare. För inte länge sedan kunde man läsa i UNT (25/7), att en miljödomstol likställt vinande golfbollar med sprängsten och i en dom yrkat på att verksamheten skulle klassas som miljöfarlig, vilket om domen inte överklagas, kan leda till bestämmelser om obligatorisk inhängnad av golfbanor med höga skyddsnät. Sådana skulle givetvis utesluta andra aktiviteter i Stabby än golf inom själva golfbanan, och utan nät lär risken för allvarliga olyckor vara påtaglig.
Det finns andra områden i stadens närhet som skulle kunna användas för golfändamål, om än inte så centralt belägna som Stabby. Som redan påpekats i den uppseglande debatten är golfspelare vanligen bilburna. Det är därför svårt att se vilket värde som ligger i själva närheten till stadskärnan. Intresset för golf som under de senaste decennierna varit stigande förefaller nu ha planat ut, vilket väckt oro i golfkretsar. Närhet och kortare rundor har nämnts som tänkbara stimuli. Det torde dock knappast vara skäligt att offra andras fritidsmiljö för att försöka hålla liv i golfintresset.

Anna Nilsén
v ordf i Föreningen Vårda Uppsala

Respekt för ett byggnadsminne inte ”förgubbning”

Lars Burman, nytillsatt ledare för universitetets styrgrupp för de planerade servicebyggnaderna i Linnéträdgården, har i ett inlägg i UNT 2/2 invänt mot en stilmässig anpassning av dessa till anläggningen som den ser ut idag. De flesta av Lars Burmans invändningar är på sätt och vis redan bemötta i den artikel som undertecknad publicerade i UNT av 28/1 för Föreningen Vårda Uppsalas räkning. Den berörde både rekonstruktionsproblematiken och den tilltänkta funktionen, men det kan vara skäl att ytterligare understryka vissa argument.

Den första av Lars Burmans invändningar är att man inte kan skapa fullständiga kopior av originalen, dvs en av Riksantikvarieämbetets (RAÄ) invändningar. Det är riktigt. Men där slutar enigheten. Lars Burman anser, att det, om man inte kan återskapa originalet, är bättre att uppföra ett 2000-talsmässigt tillägg till denna miljö och menar, att det moderna tillägget till miljön snarare kommer att ”förhöja 1700-talskänslan”. Oundvikligen måste dock ett sådant tillägg föra oss upp i samtiden vad atmosfären beträffar. Det var den än så länge enhetliga 1700-talsstämningen mitt inlägg ville värna om. Det handlade absolut inte om att göra Linnéträdgården till en sorts Skansen. I artikeln hävdades sålunda, att ”diskreta versioner” av 1700-talskaraktär vore att föredra framför helt avvikande tillägg.
Lars Burmans andra invändning var att funktionen skulle kunna bli lidande med byggnader av 1700-talskaraktär, och han ser för sig en anläggning med bökande grisar mm. Mitt inlägg gick inte ut på att 1700-talets inredning och funktion skulle återskapas. RAÄ ansåg i sitt första yttrande i detta ärende, att det vore bäst om ingenting alls byggdes men böjde sig för, att det behövdes servicebyggnader för att anläggningen skulle fungera i ett modernt, publikt sammanhang. Ingen skulle vilja motsäga detta. ”Behoven måste styra och olika tider ställer olika krav”, skriver Lars Burman. Återigen, ingen skulle vilja motsäga detta. Men han anser därtill, att döma av inlägget, att modern funktion är avhängig av en byggnad i modern stil. Så är det förstås inte. Modern funktion kan som vi alla vet rymmas i byggnader av skiftande karaktär, även av 1700-talstyp. Man kan alltså mycket väl behålla det nya förslagets funktionella fördelar, även om det yttre skalet justeras, något som poängterades särskilt i min artikel.
Sommar och höst befinner sig Linnéträdgården innanför en ridå av höga, lövträd som tillsammans med det omgivande planket skärmar av yttervärlden. Idag råder 1700-talet innanför denna skyddande mur. Det är angeläget att inte störa detta intryck. Man sätter inte moderna nylonsträngar på sin stradivarius, om man är lycklig nog att äga en. Klangen blir oundvikligen en annan. Så kan man också se på föreningen av gammalt och nytt i ett fall som detta.

Att uppföra ett par anspråkslösa servicebyggnader enligt den gårdsbildning som fanns på Linnés tid, att ge dem 1700-talsproportioner och förse dem med den tidens sadeltak vore att underordna sig den befintliga miljön. Det vore också att visa ödmjukhet och respekt för ett ärevördigt och internationellt sett betydande byggnadsminne.

Anna Nilsén
v ordf i Föreningen Vårda Uppsala

Linnéträdgården och 1700-talet

Snart är det dags för beslut om hur Linnéträdgården skall te sig i framtiden. Linnéjubileet står för dörren, och bygglovshandlingar rörande nya servicebyggnader strax innanför grindarna ligger redan på Byggnadsnämndens bord. Som något vanligt bygglovsärende kan dock ändringar i detta byggnadsminne inte betraktas. De omdiskuterade byggnaderna kommer, vilken form de än får, att påverka intrycket av anläggningen, och det är därför angeläget att ärendet får en grundlig belysning, trots den uppenbara tidsbristen. Frågan är om vi skall anstränga oss att behålla och kanske förhöja den 1700-talsstämning som ännu råder innanför planket eller om vi skall låta de nya byggnaderna få en avvikande karaktär och därmed bryta illusionen av 1700-tal. Linnéträdgården är ett byggnadsminne av intresse inte bara för Uppsala utan också nationellt och internationellt.

1700-talsmiljö
Trädgården går som bekant tillbaka till Olof Rudbeck d ä:s tid. Den tilläts under en tid förfalla, men Svenska Linnésällskapet har förtjänstfullt återställt dess utseende från 1745, då den omgestaltades av Linné enligt en av honom upprättad plan. Växtbeståndet överensstämmer så långt möjligt med det dåvarande urvalet. Även orangeriet är från 1700-talet och gäller för att vara ritat av Hårleman, även om inga ritningar finns kvar. De snedställda glasväggarna, som skulle samla värme och ljus försvann dock i en ombyggnad på 1800-talet, men byggnaden bibehöll sin hårlemanska karaktär. Linné flyttade i början på 1740-talet in i den gamla rudbeckska prefektbostaden från 1693 (nuvarande Linnémuseet), som han lät rusta åren 1741–43. Det som tillkommit efter denna tid är i stort sett endast gårdens mäktiga lindar, de som står på parad och möter besökaren innanför grindarna. Även de är av imponerande ålder och började växa för bortåt ett par sekel sedan. Många generationer uppsalabor har heta sommardagar funnit svalka under dem och inordnat dem i sin uppfattning om hur denna gårdsmiljö skall se ut. De hotas dock inte på något sätt i den omdaning som förestår.

Gammal stadsgård
Linnéträdgårdens förgård med professorsbostaden var, medan de båda uthusen stod kvar, en typisk stadsgård, där djurhållning mm i äldre tid ingick i bilden. Helena Harnesk, under många år antikvarie vid Upplandsmuseet, har i en artikel i UNT (15/1) givit en detaljerad beskrivning av detta exempel på ett nu nästan försvunnet uppsalakarakteristikum. Av 1700-talsmiljöer finns överhuvudtaget föga kvar i Uppsala. Från uppsalaperspektiv är därför den aktuella gårdsmiljön viktig. Den hör hemma i gammal uppsalatradition. Att återfå en gårdsbildning av detta slag innanför entrén till Linnéträdgården skulle öka anläggningens attraktionskraft. Att återskapa gårdsmiljön var också fram till nyligen tanken även hos byggherren. Det förelåg en positiv och närmast självklar uppfattning om att det vid utformningen gällde att försöka komma så nära 1700-talet som möjligt och utforma servicebyggnaderna som dem som fanns på Linnés tid men med ny funktion. Des båda byggnaderna fanns återgivna i ett stick från 1700-talet, och man hade dessutom hittat grunden för dem. Ett förslag i denna riktning togs också fram.

Pedagogiskt värde
Ett yttrande från Riksantikvarieämbetet över dessa planer har i ett slag ändrat på detta. Där hävdas bl a , att de tilltänkta byggnaderna inte kan motiveras från kulturhistorisk synpunkt, eftersom de inte skulle bli exakta kopior av de tidigare befintliga och genom att de inte skulle få samma funktion som på 1700-talet och därigenom inte skulle tillföra miljön ett pedagogiskt värde. Detta förefaller överdrivet. Ett pedagogiskt värde ligger faktiskt i att återskapa en 1700-talsgård. Hur som helst, Riksantikvarieämbetet gjorde av dessa och andra skäl tummen ned och infordrade andra alternativ. Ett sådant ligger nu på Byggnadsnämndens bord.

Det nya förslaget
Det nya förslaget är i sig väl genomarbetat och har både funktionella och estetiska förtjänster. Problemet med förslaget är att det till sin utformning bryter mot 1700-talet. I sin senaste version är det dock något mindre brutalt i detta hänseende än i den första, där fasaden mot ingångssidan framstod som fullständigt avvikande med modernistisk utformning och slät, vit fasad. Det utgjorde en fullständig motpol till den gamla professorsbostaden. I den aktuella versionen, som är klädd i en panel av samma färg och form som trädgårdens omgivande plank, finns en större ödmjukhet i förhållande till den gamla byggnaden. Från detta håll har å andra sidan den närmaste längans fasad nästan reducerats till en del av planket, ett intryck som stärks av att inget tak från detta håll är synligt. Åt Svartbäcksgatan till framstår de båda längornas pulpettak som främmande element och sticker upp på ett föga tilltalande sätt. Sadeltak skulle inte få samma negativa effekt. Fasaden mot trädgårdssidan är i sig välkomponerad men påtagligt främmande för 1700-talsmiljön. Funktionellt sett har den fördelen att avgränsa kafédelen från trädgården, en effekt som dock kan nås även med en annan utformning av helheten.
Med lätt retuschering skulle det föreliggande förslaget, som i funktionellt hänseende är fördelaktigt, kunna anpassas till 1700-talet, men då är sadeltak ett måste. Det skall betonas, att det inte är fel på förslaget i sig. Felet ligger i att det spräcker illusionen av 1700-tal. Vad man ser, när man går omkring i trädgården är lika viktigt för den upplevelsen som intrycket när man kommer in.

Cementerad syn
Anledningen till att man valt att avvika från 1700-talet är den sedan länge cementerade synen på hur tillägg till äldre miljöer skall, bör och måste utföras. Under 1900-talets lopp växte uppfattningen fram att nya tillägg till gamla miljöer borde göras så avvikande från originalet, att de inte kunde uppfattas som del av detta. På 1970-talet hade denna inställning hunnit bli närmast allmänt omfattad. Ingenstans utom i Sverige har dock detta förhållningssätt upphöjts till en oskriven lag. Runt om i Europa förekommer vid nybyggnad återställanden av och anpassningar till gamla, värdefulla miljöer. Än bygger man rena kopior av gamla byggnader, än modifierade men tidsmässigt anpassade varianter, än föredrar man helt avvikande tillägg. Hur det sker beror på det enskilda fallet.
I Linnéträdgårdens fall vinner helheten inte på avvikande tillägg. Än så länge kan nutidens besökare vid inträdet i miljön bakom planket låta sig förflyttas nästan tre sekel bakåt i tiden och skyddade från alla påminnelser om nutiden uppleva en stunds ro. Det är en attraktion att slå vakt om. De planerade servicebyggnadernas yttre bör underordna sig den f d professorsbostadens gårdsmiljö och till typen utgöra diskreta versioner av 1700-talets uthusbyggnader. Hur denna typ av byggnader i allmänhet såg ut är väl känt De behöver inte vara kopior av någon särskild byggnad för att ge det rätt tidsfärg och därmed smälta in i helheten.

Det finns en passus i Riksantikvarieämbetets yttrande att beakta, nämligen: ”att bevara Linnéträdgården som statligt byggnadsminne är att bevara och ge människor möjlighet att uppleva ett minne av Carl von Linnés liv och verksamhet.” Till detta hör rimligen också 1700-talsstämningen.

Anna Nilsén
v. ordf. i Föreningen Vårda Uppsala