Helhetssyn saknas när Uppsala växer

Helhetssyn saknas när Uppsala växer

UNT Debatt 2018-11-21

Uppsalas snabba befolkningstillväxt fortsätter och nu med en delvis ny inriktning när det gäller sammansättning, ökande inflyttning från Stockholmsområdet med mera. Föreningen Vårda Uppsala har därför stor förståelse för att det måste byggas många nya bostäder.

Det måste dock alltid ske utifrån en långsiktig helhetssyn och föregås av en noggrann analys och miljöbedömning.

Debatten har länge varit livlig i UNT om kommunens förtätningsplaner, nu senast för aktuella planer på ny bebyggelse i stadsdelen Eriksberg i vad som kallas kvarteret Södra Kalkstenen, del av Norby 31:74. Området ligger mellan två naturreservat, Hågadalen Nåsten på ena sidan och Stadsskogen på den andra. Kommunens förslag går här ut på att släppa fram ny bebyggelse, bland annat ett antal höga punkthus, på befintlig skogsmark. Skogen innehåller i dag ett stort antal äldre, ståtliga tallar av stor betydelse som så kallat habitat för att antal rödlistade, hotade, arter av djur och växter. I närområdet till den tilltänkta bebyggelsen finns även kulturhistoriskt viktiga skyddsvärden, som runristningar och ett gammalt soldattorp.

Frågan om ny bebyggelse i området har varit uppe ett flertal gånger på senare år och varje gång har kritiken varit skarp från många håll. Eriksberg är i dag en mycket uppskattad stadsdel och bebyggelsehistoriskt en värdefull ”årsring” i Uppsalas stadsmiljö. Invändningarna fokuserar i första hand på natur- och kulturvärdena och lyfter fram det märkliga i att kommunen lägger fram det ena bebyggelseförslaget efter det andra utan att ta kritiken på allvar och antingen lägga ner planerna eller åtminstone presentera ett fullgott underlag för beslut.

Fortfarande fattas till exempel en fördjupad översiktsplan och en fullständig miljöbedömning för stadsdelen!

Föreningen Vårda Uppsala vill med detta inlägg lyfta fram värdet av att ta vara på och skydda det berörda markområdet som en del av naturreservatet Hågadalen Nåsten. Det kan på så sätt ge alla kommuninvånare fortsatt tillgång till ett värdefullt område för naturstudier och friluftsliv med mera i stället för att förstöra skyddsvärdena och privatisera området till förmån för ett begränsat antal närboende i det tilltänkta bostadsområdet.

Uppsala växer men det gör de gröna värdena också – låt Uppsala förbli en stad som även i framtiden karaktäriseras av allmänt tillgängliga och trivsamma offentliga rum och gårdar fyllda av luft, ljus och grönska!

Sten Åke Bylund, ordförande, Ulla Björkman, sekreterare, Föreningen Vårda Uppsala

Ge oss rum för möten

Ge oss rum för möten
UNT debatt 2018-03-11

Det är hög tid för ett nytt konstmuseum och fler nya offentliga rum och kulturinstitutioner vid östra å- stranden. Härmed kan möjligheten ligga öppen för en framtida utnämning av Uppsala till Europeisk kulturhuvudstad år 2029.

I februari 2011 rapporterade UNT att 86 procent av Uppsalaborna anser att det är viktigt eller mycket viktigt att deras stad uppfattas som en kulturstad. Allt enligt en undersökning beställd av kommunen. En mycket hög siffra! Flera studier av framgångsrika städer pekar på att kulturlivet har en viktig roll för en stads framtoning, utvecklingsmöjligheter och inte minst för livskvaliteten för invånarna. Allt fler har börjat inse att framtiden finns i kreativa näringar, turism och ett levande kulturliv.

På senare tid har begreppet kulturstad kommit att förknippas med EU:s utnämning av olika städer till europeiska kulturhuvudstäder under ett år. Alla minns säkert att Uppsala ansökte om att få bli en sådan europeisk kulturhuvudstad år 2014, men att Umeå slutligen tog titeln. Det har i många initierade sammanhang också sagts att det är särskilt viktigt att kultur och konst anammas som viktiga byggstenar för att attrahera kvalificerad arbetskraft. Det är särskilt värdefullt för en kommun med två universitet, ett universitetssjukhus och med många kvalificerade och utvecklingsorienterade verksamheter och företag.

I en snabbt växande kommun och stad som Uppsala är behovet stort av publika rum och institutioner för olika verksamheter och möten över hela kommunen. Inte minst för den nödvändiga integrationen! Ser vi endast på stadskärnan är det lätt att konstatera att den i sig är alltför liten för en stad med allt större befolkning och en vidgad regional roll. Idag är pågående förtätning av staden starkt inriktad på nya bostäder. De mer centrala delarna av staden måste dock långsiktigt och på alla sätt säkras för en mer blandad sammansättning och roll. Centrala kvarter i stadskärnan får aldrig bli ensidiga bostadsmiljöer.

Uppsala har här redan fördelen av att vara en nationellt och internationellt välkänd kultur- och bildningsstad. En stad som dessutom är lättillgänglig från hela Stockholmsområdet, från hela landet samt från Arlanda. Det är därför mycket positivt att kommun nu tagit fram en förstudie för framtida konstverksamhet i Uppsala. Dagens konsmuseilokaler på Slottet upplevs av de flesta som alltför otillgängliga och anonyma.

Uppsala har under lång tid valt att satsa på flera och inte sällan kostsamma idrottsarenor. Det är nu därför dags att satsa på nya kulturinstitutioner som ett nytt konstmuseum av minst nationell klass. Ska vi ha ett museum av minst nationell klass och ska Uppsala på nytt ska satsa på att bli Europeisk kulturhuvudstad måste det denna gång ske i stort politiskt samförstånd samt i en bred samverkan mellan Uppsala kommun, Region Uppsala och staten. Kulturinstitutioner bör helst vara lättillgängliga för alla i en kommun och region. Sedan 1980-talet har kommunen genomfört en mycket uppskattad upprustning av å-rummet. Vid Kungsängsesplanaden kommer en ny bro som avlastar Östra Ågatan från biltrafik och som förbinder södra stadskärnan med Ulleråker och övriga södra staden. Med det inledda planarbetet för de centrala å-kvarteren vid hamnplan, kv. Hugin och Ångkvarn, öppnas nya möjligheter för ett breddat innehåll och en ökning av liv och rörelse i å-rummet. Det kan med rätt innehåll för kulturlivet och besöksnäringen innebära en önskvärd utvidgning av dagens stadskärna.

Det större av de närmast berörda kvarteren, kv. Ångkvarn, är med sitt läge och med sina byggnader i sig en unik miljö. Här och vid Hamnplan finns även möjligheter till nya karaktärsfulla byggnader och offentliga rum som kan mäta sig med dem i kvarteren runt Domkyrkan, på västra sidan om Fyrisån. Kvarteret är i sig dessutom ett värdefullt monument över industri- och arbetarkulturen som bidrog till att hävda Uppsala som en stad med kvalitet.

Men, ett nytillskott av kulturinstitutioner vid å-rummet bör helst inte begränsas till ett framtida konstmuseum eller ett Konstens Hus. Här finns goda möjligheter till samlokalisering av flera verksamheter. Varför inte ett kluster av olika kulturinstitutioner med möjligheter till gemensamma samlings- och möteslokaler samt kaféer och restauranter mm?

Upplandsmuseet lider t.ex. idag brist på utrymme. Här skulle i kv. Ångkvarn kanske också kunna rymmas ett särskilt läns- och stadsmuseum, då helst kopplat till det som nu saknas, en verksamhet med inriktning på industri- och arbetarstaden Uppsala. Möjligheterna till samlokalisering med Fredens hus, idag också inrymt i Slottet, borde härmed samtidigt utredas som en gott tillskott.

Jag tror liksom den senaste förstudien för konstverksamheten i Uppsala att ett nytillskott av museer förutsätter en regional samverkan som är mer målinriktad och strategisk än den hittills varit. Det är både naturligt och självklart att en region värnar och utvecklar sitt centrum. Ett centrum med en allt större befolkning. Om inte Uppsalas museer har relevans på den regionala nivån inklusive delar av Mälardalen blir tilltron på den nationella nivån självklart lidande. Det gäller inte minst ekonomiskt. Här måste den regionala kulturplanen och satsningen bli tydligare och mer substansrikt inriktad på konkreta åtgärder.

Det är dags politisk samling och handling som leder till fler trivsamma och lättillgängliga offentliga rum och kulturinstitutioner/museer i Uppsala inklusive ett nytt konstmuseum.

Sten Åke Bylund
1:e vice ordförande i Föreningen Vårda Uppsala
Tidigare förvaltningschef i Uppsala kommun

Utveckla östra åstranden

Utveckla östra åstranden

Missa inte chansen att utnyttja kvarnområdets unika arkitektur, skriver Sten Åke Bylund.

(UNT debatt 2017-07-18)

Uppsala växer så det knakar och är en av de kommuner i landet som det byggs mest bostäder i per invånare. När befolkningen växer ökar också exploateringstrycket på kommunens mest centrala delar. Därför krävs en ansvarsfull och långsiktig planering som tar vara på stadens unika läge, identitet och kvaliteter.

Stadskärnan är i dag för liten för sin nuvarande och kommande befolkning samt för sitt stora omland. Den måste vidgas och på flera sätt. Uppsala måste tänka i vidare mer nationella och regionala banor.

Mycket är på gång. En ny bro kommer att byggas över Fyrisån vid Kungsängsesplanadens förlängning för att koppla ihop Kungsängen med Ulleråker och nya Studenternas samt för att avlasta den inre stadskärnan och Islandsbron från biltrafik. Det är ingen enkel uppgift att lösa om det ska fungera väl för alla parter. Alla trafikslag behövs även fortsättningsvis för stadskärnan. Men mycket skulle vinnas om genomfartstrafiken på ett enkelt sätt skulle kunna ledas utanför de centrala delarna.

Just nu pågår planarbete för omvandling av det gamla kvarnområdet och området sydost om Hamnesplanaden och Kungsängstorg.

Här finns goda chanser att utöka stadskärnan med fler kulturella verksamheter. Mycket glädjande har vi i UNT kunnat läsa om att kommunen under 2017 beslutat att göra en förstudie för ett nytt konstmuseum. Detta museum skulle passa väldigt bra att inhysa i kvarnområdet. Den vattennära kulturmiljön vid östra åstranden med sina korta avstånd till många arbetsplatser, till Stadsparken och Uppsala Resecentrum är en stor tillgång för Uppsala.

Denna del skulle dock kunna utvecklas till ett än mer vitalt och levande område och vara till glädje inte bara för Uppsala utan för hela den omgivande regionen.

Östra åstranden sträcker sig i stadskärnan från gamla Svartbäcksområdet och Linnéträdgården, via Östra Ågatan och dess omgivande kvarter med bland annat Stadsteatern ner till gamla kvarnområdet och Kungsängen söder om Islandsbron. Detta område skulle långsiktigt – om än i en helt annan skala – kunna utvecklas till ett mer attraktivt besöks- och strövstråk på liknande sätt som södra Themsenstranden i London, South Bank. I denna omvandling skulle kvarnorådet vara en viktig del.South Bankområdet i London erbjuder bebyggelse av olika ålder och typ, till exempel en del gamla lager- och industribyggnader, och spännande offentliga utrymmen samt ett rikt utbud av kultur, kulturella evenemang, upplevelser, musik, dans, konst. Här finns också ett brett utbud av restauranger, kaféer och butiker. Det har kommit att utvecklas till en av de mest populära kulturella besöksplatserna i hela Storbritannien.

Kvarnkvarteret i centrala Uppsala kan till stora delar och med några nytillskott utnyttjas som det är. Fasaderna i det gamla kvarnområdet representerar ett stycke värdefull arkitekturhistoria.

Byggnadernas inre med bjälklag av stål och betong tillåter en flexibel och varierad rumsbildning som passar offentliga institutioner. Till exempel har vindsvåningen i det södra tegelhuset en rymd som verkligen är monumental – en unik möjlighet att ta vara på och utveckla.
Kvarteret Hugin norr därom på södra sidan av Kungsängstorg och Hamnesplanaden är också en mycket stor tillgång för Uppsala som borde bevaras och utvecklas. Tyvärr är dock risken i dag överhängande att de kan komma att rivas. Det är märkesbyggnader från 1970-talet som i dag rymmer bland annat Livsmedelsverket, Migrationsverket, Skatteverket och Försäkringskassan – tidigare också Länsstyrelsen. Tillsammans med före detta Riksbanken, numera Uppsala Auktionskammares hus, spelar bebyggelsen i kvarteret Hugin en avgörande roll för den intilliggande torgmiljön, som också utmärker sig för sina väl valda, högklassiga och mycket uppskattade skulpturer. En oas för alla besökare!

Denna senare del av stadskärnan, liksom Kungsängen och Industristaden, är i dag nästan helt dominerade av bostäder. Det gör det än mer angeläget att behålla nuvarande byggnader och fylla dem med verksamhet för att ge stadskärnan en historia och mer liv.

Det är hög tid att fortsätta den inledda och mycket lyckade satsningen på Uppsalas årum för att forma en helhet som kan stå sig och vara attraktiv under en längre tid. Uppsala som i andra avseenden är och vill vara en av landets ledande kulturstäder, bör självfallet ha ett konstmuseum av minst nationell klass. Ett museum som med önskvärda nytillskott av ytterligare kulturinstitutioner av olika slag kan bli självklara besöksmål och medelpunkter i stadsbilden.

Uppsala är en nationellt och internationellt lättillgänglig historisk kultur- och bildningsstad.

Vi borde kunna ha fler nationella museer och kulturinstitutioner intill varandra, till exempel ett fabrikshistoriskt museum med mera. Och varför inte samtidigt ge Upplandmuseet nya samlade och större lokaler, med hörsal, café och restaurangmöjlig-heter med mera? Östra åstranden har redan en nära koppling till området runt Slottet och Domkyrkan.

Här borde kommunen, Region Uppsala och staten i dialog med alla berörda intresseföreningar kunna samverka i ett framtidsprojekt med mål att skapa ett utvidgat och bevarat östra åstråk med fler kulturinstitutioner och fler offentliga rum och mötesplatser för information, bildning och integration.

Ett strövstråk med offentlig rum, lättillgängliga för alla och med möjlighet att kombinera boende, arbete och shopping med besök i kulturmiljöer och i kulturinstitutioner, med sport och upplevelser i nya Studenternas, vistelse i stadsparken samt kafé- och restaurangbesök, hotellvistelser med mera. Kommunen får inte missa tillfället att utnyttja kvarnområdets unika arkitektur för att utvidga stadskärna och skapa spännande besöksmål för både Uppsalabor och turister

Sten Åke Bylund
Förste vice ordförande i föreningen Vårda Uppsala

Okänslig förtätning

Okänslig förtätning

(UNT debatt 2017-05-15)

Keramikföretaget Upsala-Ekeby finns som bekant inte längre, men de konst- och bruksföremål som företaget skapade är fortfarande eftertraktade. Upsala-Ekeby är därför ett av Uppsalas viktigaste varumärken. Att de gamla fabrikslokalerna finns kvar har ett viktigt symbolvärde.

Nu riskerar varumärket att naggas i kanten genom en okänslig förtätning i närheten av fabriken.

Under 1980- och 90-talen uppfördes ett bostadsområde i Ekeby. Enligt den tidens ideal utformades husen så att de väl anslöt till Upsala-Ekebys kulturhistoriskt intressanta fabriksmiljö. Det är en tät, men låg bebyggelse och husen är med sina tegelfasader tydligt inspirerade av fabriksbyggnaderna. Området är ambitiöst utformat och en målsättning vid planläggningen var att skapa en stadsdel som uppmuntrade till gemenskap och integration. Genom att blanda hyresrätter, bostadsrätter och äganderätter och ha bostäder av olika storlek gjorde man det möjligt för människor av olika samhällsklasser och med olika ekonomiska förutsättningar att bo sida vid sida.

Att med hjälp av stadsplanering styra hur människor interagerar är svårt, men i detta fall lyckades man skapa ett bostadsområde där de boende känner varandra, umgås och är trygga.

Att kommunen lyckades med sina ambitioner beror till stor del på den sammanhållna utformningen och den låga skalan, vilka tillsammans skapar ett harmoniskt intryck. Nu vill man bryta mot båda dessa egenskaper.
Där det idag finns ett torg och en matvaruaffär planeras ett kluster av fem punkthus som är sammanbundna av en lägre butikslänga.

I enlighet med den rådande tidsandan harmonierar inte husen med omgivningen utan bryter istället av på alla tänkbara sätt.

Ett av punkthusen har en planform i form av en triangel och de övrigas planformer är märkliga fyrhörningar utan räta vinklar. Till detta läggs ytterst asymmetriska tak. Samtliga hus är olika höga, det högsta blir nio våningar högt och vissa fasader kommer att kläs i plåt och andra i tegel.

Man kan säga mycket om utformningen, men harmonisk är inte ett ord som hör dit.

Att i en så pass sammanhållen och välfungerade stadsdel som Ekeby bryta av med ett närmast futuristiskt kluster av tätt byggda punkthus leder inte till något positivt. Däremot riskerar man förstöra miljön, både rent visuellt och genom att husen kommer skugga intilliggande bebyggelse och dra ner mer vindar i området.
Byggnadsnämnden har under senare år ofta framhållit vikten av variation. Men gott stadsbyggande uppstår inte per automatik för att man blandar olika hushöjder, planformer och material.

Gott stadsbyggande utmärks istället av väl planerade och sammanhållna områden där man har ett mindre antal formelement som man har varierat på olika sätt.

Uppsala behöver bygga nya bostäder, även i befintliga områden. Jag är övertygad om att det går att få in nya byggnader i Ekeby och att den utsedda tomten kan passa bra för en förtätning. Men husen behöver utformas med större respekt för det omkringliggande bostadsområdet.
Att inte ta hänsyn till kontexten har det senaste decenniet varit en stark trend, men det finns goda undantag. Under våren har kommunen antagit en detaljplan för att förtäta bebyggelsen i Studentstaden/Rackarberget. I denna plan ska de nya byggnaderna få samma planform, höjd och färg som de befintliga husen. De är också placerade med mycket stor omsorg för att på bästa sätt smälta in i omgivningen. Det är inga pastischer som planeras utan man kommer kunna se att det är nya tillägg i en äldre miljö. Genom att man plockat upp de viktigaste arkitektoniska elementen i området kommer de nya byggnaderna bli ett tillskott i kulturmiljön istället för att rasera den. På detta sätt kan man även göra en lyckad förtätning av Ekeby.
Jag önskar att kommunen tänker ett varv till i denna fråga innan några beslut fattas.

Låt Ekeby få behålla sin särart genom att bygga nya hus som harmonierar med den befintliga miljön.

I Ekeby bör kommunen förtäta enligt principen ”tätt och lågt” istället för dagens ideal ”tätt och högt”!

Anna Micro Vikstrand
Arkitekturhistoriker verksam vid konstvetenskapliga institutionen, UU
Ordförande för Föreningen Vårda Uppsala

Man skakar på huvudet (ang kv Hugin)

Man skakar på huvudet

(UNT Debatt 2016-10-22)

Att riva kvarteret Hugin strider mot Översiktsplanen och är inte långsiktigt hållbart, skriver Sten-Åke Bylund.

Föreningen Vårda Uppsala har stor förståelse för att det behöver byggas nya bostäder i Uppsala, men har med största förvåning tagit del av planprogrammet för kvarteret Hugin. Är en ny rivningsvåg åter på väg i Uppsala, där moderna funktionsdugliga byggnader rivs inför trycket av det lukrativa och panikartade bostadsbyggandet? Mycket talar för det.

Det är konsekvent byggnader för arbetsplatser som rivs eller hotas, i Kungsängen, på Kapellgärdet, i Librobäck och Ulleråker. Ägaren till kvarteret Hugin, Vasakronan, sviker sina vackra löften i arkitekturprogrammet från Arkitekturåret genom att driva på rivningen. När grävskoporna nu hotar en av stadens finaste arbetsplatser och en av stadens vackraste torgmiljöer; Kungsängstorg och kontorsbyggnaderna i kvarteret Hugin, är vi många som skakar på huvudet i djup förundran.

Kvarteret Hugin utgör södra sidan av Kungsängstorg och Hamnesplanaden och rymmer i dag bland annat Livsmedelsverket, Migrationsverket, Skatteverket och Försäkringskassan – tidigare också Länsstyrelsen.

Plan- och byggnadsnämnden och Stadsbyggnadsförvaltningen visar stor brist på varsamhet och känsla för stadsmiljön när de i planprogrammet föreslår rivning av byggnaderna i kvarteret Hugin, vilket också backas upp i Innerstadsstrategin.

Tillsammans med före detta Riksbanken, numera Auktionskammarens hus, spelar bebyggelsen i kvarteret Hugin en avgörande roll för torgmiljön, som också utmärker sig för sina väl valda, högklassiga och mycket uppskattade skulpturer. En oas för alla besökare!

Som huvudskäl för rivning anförs det bristande sambandet mellan Kungsängen och den nya stadsdelen söder om Strandbodgatan, kallad Industristaden. En planering som gjordes vid en tid när ingen förutsåg det nuvarande behovet bostäder och därmed förlängningen av stadskärnan söderut.

Problemet med den bristande kontakten mellan stadskärnan och industristaden kan enkelt lösas när Upplands Lokaltrafiks bussar flyttat genom att Dragarbrunnsgatan förs vidare söderut, och då tillsammans med Kungsgatan och Östra Ågatan ger ett fullt tillfredsställande samband.

En rivning av aktuell kontorsbebyggelse är inte på något sätt hållbar. Den strider mot alla vackra ord i översiktsplanen och andra kommunens åtaganden, inte minst mot principen om att bygga en blandstad. Här förutsätts nämligen komma att byggas minst 600 nya bostäder i flera mindre kvarter med en höjd av 8-9 våningar till formen av djupa, trånga och mörka bostadsschakt i stället för dagens arbetsplatser. Det är inte en godtagbar stadspolitik.

Såväl denna del av stadskärnan, liksom Kungsängen och Industristaden, är idag nästan helt dominerade av bostäder. Detta i sig gör det än mer angeläget att behålla nuvarande arbetsplatser för att ge liv åt stadskärnan med Kungsängstorg samt omgivningar i denna del av staden.

Byggnaderna är ett prov på högklassig arkitektur från 1970-talet, och tillhör tillsammans med Nyréns Pharmaciabyggnader det bästa från den tiden i Uppsala.

Till det yttre en spänstig modernism med slanka och avskilda byggnadskroppar, kopplade med glasade gångar, som lämnar markplanet fritt för passager i parkmiljö. Exklusiva arbetsplatser med god kontakt med den gröna utemiljön. Arkitekter var Carlbring och Englund, och ett tecken på anläggningens kvalitet var att den presenterades i tidskriften Arkitektur, där ett urval av landets främsta byggnader lyfts fram. En sann märkesbyggnad alltså, som borde stå högt på listan över moderna anläggningar att vårda.

Föreningen Vårda Uppsala uppmanar alla goda krafter att motsätta sig planerade rivningar i kvarteret Hugin, av såväl hållbarhetsskäl, stadsmiljöskäl som av arkitektoniska skäl. Vi måste vårda Kungsängstorg, en av våra få vackra och funktionella moderna platser i Uppsala.

Vi ställer slutligen följande frågor till det ansvariga kommunalrådet Erik Pelling (S) samt till representanter för den borgerliga oppositionen:

Gäller inte längre Översiktsplanens och Innerstadsstrategins målsättning om blandstad för området södra stadskärnan?

Ett snabbt och framforcerat bostadsbyggande som kräver omfattande rivningar av värdefull bebyggelse som Hugin, Ulleråker med flera och leder till täta, innerstadsgårdar utan tillräckligt solljus och hälsobringande lekutrymmen för barn – är det en långsiktigt hållbar stads- och välfärdspolitik för Uppsala?

Sten Åke Bylund
Förste vice ordförande, Föreningen Vårda Uppsala

För högt och för tätt

För högt och för tätt

(Artikel i UNT Debatt 2016-09-14)

Strävan efter att förtäta stadsbilden håller på att gå för långt, skriver Sten Åke Bylund.

Den svenska bostadsmarknaden och våra boendemiljöer står inför växande utmaningar. Det gäller i hög grad även Uppsala. I den mycket snabba befolkningstillväxt och bostadsproduktion som nu sker måste uppmärksamheten snarast riktas mot värdet av den goda närmiljön. Detta är nyckeln till en attraktiv stad. Dels rent fysiskt, men främst vad gäller främjandet av delaktighet, samhörighet, hälsa och identitet med mera. Är det måhända dags för en bred politisk kursändring när det gäller stadsbyggandet, med inriktning på att göra vår totala bostadsstock mer tillgänglig samt våra grannskap mera trygga, hälsosamma och trivsamma?

Erfarenheten visar att bostadsmiljön och grannskapet spelar en avgörande roll, inte minst för barnen. Barn som inte har tillgång till en rymlig och varierad utemiljö med goda sol- och skuggförhållanden blir beroende av att vuxna skjutsar dem, och lär ha svårare att lära känna människorna i sin närmiljö. En god närmiljö kan dock inte skapas enbart av marknadens aktörer. Det kräver en långsiktig medverkan från samhället i övrigt, och helst i brett politiskt samförstånd.

Vi kan i UNT och i kommunala informationshandlingar dagligen läsa om nya plan- och bostadsbyggnadsprojekt på en allt intensivare marknad. Efter en långvarig nationell politisk oenighet om hur man kan åstadkomma en väl fungerande bostadsmarknad för alla är vi nu i en situation där alla politiska partier i Sverige vill bygga ett nytt ”miljonprogram” om minst 700 000 nya lägenheter, och där Uppsala tar sin del med en fördubblad byggnadstakt om minst 3000 nya lägenheter per år under den närmaste femårsperioden.

För att klara detta inventeras och planeras till synes all ledig mark i staden. Det byggs som aldrig förr, och i allt högre och tätare former. I en rasande takt har vi på senare tid sett till exempel planer och byggande i Rosendalsområdet, Ulleråkersområdet, Kapellgärdet, Östra Sala backe, Årsta centrum, gamla senapsfabriken och flera andra områden. Politisk framgång inom stadsbyggandet tycks numera mätas i antalet beviljade byggnadslov per tidsenhet.

Det gemensamma för många av de nya planprojekten är att bostäder grupperas i allt tätare. Vi ser den senaste tiden en form av bebyggelse och gårdar som vi aldrig tidigare sett i Uppsala, med innergårdsmått och passager på mindre än 20 respektive 10 meter.

De boende får i många fall en stor del av sin utsikt ut mot trånga gaturum, mörka gårdar, kala husväggar samt inte sällan – och utan respektavstånd – in mot grannarnas sov- och vardagsrum. Nu optimeras uppenbart ekonomiska hänsyn på bekostnad av andra mer långsiktiga värden. Boverket anger som riktvärde ett ytbehov om 30- 40 kvadratmeter friyta per barn i olika åldrar – värden som sällan uppnås idag.

Många områden får idag hushöjder på 7, 8, 11 och 13 våningar eller mer, trots att höga hus enligt utvärderingar ofta får blåsiga balkonger och gårdar. Det är dessutom inte ovanligt att förskolor placeras i bottenvåningarna på bostadshusen, varför barnen inte sällan har en otrivsam gård. När skolan på många håll dessutom får allt mindre skolgårdar, och inte heller alltid fungerar som närområdets gemensamma mötes- och bildningsplats, finns idag färre verktyg än tidigare för att främja kontakter och integration.

I det nya Rosendalsområdet är de husen redan förhållandevis höga och står mycket tätt. Gårdarnas grönytor är i det närmaste obefintliga på flera håll. På några av husens tak planeras därför grönytor, lekytor och odlingar. Detta kan dock aldrig ersätta ett områdes offentliga grönområden och mötesplatser.

I flera detaljplaner ser vi dessutom hur alltfler nya husfasader dras ut till gatulivet för att skapa så kallade attraktiva stadsrum. Här hamnar fönster, balkonger och entréer direkt ut mot en ofta bullrande och förorenade bil- och busstrafik. Ett öppet fönster eller en liten stund på balkongen blir här inte längre samma attraktion som tidigare.

Frustrationen över inriktningen av denna snabba utveckling är på många håll stor.

Variationsrik arkitektur räcker inte. Det handlar om helheten. Jag hoppas därför mycket på resultaten av pågående forskning om bland annat hållbart byggande och förtätning. Fördjupade analyser, bland annat barnkonsekvensanalyser, behövs omedelbart och bör vidgas till att innefatta närmiljön och grannskapets vidare värden, aspekter och möjligheter – inte minst utmaningarna när det gäller Uppsalas framtida tillväxt och integration.

Tänkta studier av lastcykelpooler och lägenhetsodling i all ära. Sverige var fram mot sekelskiftet ett föregångsland när det gäller bland annat barns utemiljö. Nu tycks den politiska debatten för länge sedan ha lämnat frågan om den goda boendemiljöns långsiktiga betydelse och roll.

Det som för några decennier sedan gällde som inriktning – att den byggda miljön skulle tjäna alla kategorier boende, vara störningsfri från biltrafiken och ha nära tillgång till grönområden under flera generationer framöver – ligger inte längre i fokus. Många verkar dessutom ha glömt bort vad gård, gata och grannskap betytt som hemmiljö.

Som till exempel Uppsalas gamle stadsarkitekt Gunnar Leche till exempel uttryckte det i Tuna backar: ”Det handlar om att med alla sorters lägenhetstyper skapa en sammanhängande känsla av samhörighet mellan grannarna där samtliga gårdar ska kunna njuta av eftermiddagsljuset och utsikten mot Fyrisån”.

Under den senaste tio-, femtonårsperioden har beskrivningar och kommunala målbilder handlat mest om staden och dess levnadsvillkor, till exempel om möjligheten att utveckla; om att stimulera individen i sociala och yrkesmässiga kontakter; om innovation med mera. Nu ligger tyngdpunkten i uppmärksamheten därför på den blandade stadens, stadsmiljöns och stadsgatans stora möjligheter. Vi ser därför en ny typ av snabbt producerad tät bebyggelse med allt högre hus och trängre gårdar, till och med i områden av stort natur- och kulturhistoriskt värde, som exempelvis i Ulleråker.

Det är hög tid för eftertanke och kursändring i stadsbyggandet för att, förhoppningsvis i bred politisk samverkan, kunna skapa en bostadsmarknad för alla; samt för ett ökat fokus på kvalitet och omtanke i närmiljöns och grannskapets utformning.

Sten Åke Bylund

Förste vice ordförande i föreningen Vårda Uppsala

Värna Uppsalas klassiska siluett

”Värna Uppsalas klassiska siluett”

(Uppsalatidningen 19 maj 2016)

DEBATT. Höga ny- och påbyggen hotar den fria utsikten från Uppsala Konsert & Kongress.Det skriver företrädare för Föreningen Vårda Uppsala (FVU) som vill se en maxhöjd på sex våningar.

Efter decennier av utredande och skissande fick Uppsala äntligen sitt konserthus, Uppsala Konsert & Kongress (i kombination med kongresscentrum), år 2007. Då hade det välkända danska arkitektkontoret Henning Larsen Tegnestue vunnit den internationella arkitekttävlingen.

I Uppsala har av tradition nya byggnader underordnat sig stadens monumentalbyggnader – slottet, domkyrkan, carolina rediviva, trefaldighetskyrkan och universitetet. Nu är även UKK en av dessa byggnader. Det har i praktiken inneburit att centrala stadens tyngdpunkt förflyttats österut samt att miljön i denna del av stadskärnan i betydande grad kommit att uppgraderas.

Med sin unikt belägna foajé till stora konsertsalen 20 meter över mark och med taklisten ytterligare 12–15 meter högre upp har Uppsala härmed fått en monumentalbyggnad som representerar vårt århundrade.

När man gick runt husets stora sal kunde man tills för något år sedan få utblickar åt alla håll över taken – ut mot slätten och framför allt in mot slottet och domkyrkan med mera. Ett genialt arkitektoniskt grepp som borde ha manat till återhållsamhet vad gäller höjden på andra nybyggnader i de centrala delarna vad gäller bostäder, kontor, hotell med mera.

Den hänsynen är i dag bruten av Jernhusen AB:s stora kontorsbygge för blanda annat Uppsala läns landsting i intilliggande kvarter. Där sticker takvåningen upp och blockerar utsikten från UKK:s foajé åt detta håll. Ett pinsamt förbiseende samt en brist på hänsyn från kommunens och landstingets sida gentemot alla Uppsalabor och stadens många besökare.

Samma hot mot den fria utsikten utgör det nya tio­våningshuset som är under uppförande i kvarteret Suttung, och ytterligare detaljplaner under arbete som ger rätt till byggnadshöjder över sex våningar i själva centrum.

Närmast i tur förestår en planerad utbyggnad av den intilliggande fastigheten på Sivia torg. Den kan bli det definitiva hindret för alla besökare i Uppsala att från UKK:s foajé ostört beundra utsikten mot slottet och domkyrkan, byggnader som rätteligen utgör Uppsalas klassiska siluett och som med de tilltagande byggnadshöjderna alltmer hotas.

Pågående planarbete visar påbyggnader till sju våningar mot Vaksalagatan och Storgatan. Takutformning och varje uppstickande del i form av teknikutrymme och dylikt skulle här komma att ytterligare störa den mäktiga upplevelsen från ett av centrala Uppsalas mest betydelsefulla offentliga rum.

Vi rekommenderar därför att maxhöjden sätts till sex våningar.

För Föreningen Vårda Uppsala
PO Sporrong tf ordförande
Sten Åke Bylund 1e vice ordförande

Busslinjer åt alla!

Busslinjer åt alla!

DEBATT: KOLLEKTIVTRAFIK  (UNT 2016-03-29)
Antalet busslinjer bör vara minst lika många som nu. Inget område ska sakna buss, skriver Föreningen Vårda Uppsala.
Trafikfrågan är bland de allra viktigaste när det gäller stadsbyggnad. Den bör i idealfallet vara utredd innan byggnadsplaner sätts i verket. Därför är det en extra knepig fråga att lösa trafikföringen i redan befintlig bebyggelse med gator som inte är dimensionerade för de behov av framkomlighet som förtätningar eller planerade sådana inom stadens gränser åstadkommer.

Vi har med oro sett de orimliga förtätningar av bebyggelsen som planeras i stadsnära områden.

De är trafikalstrande och förutsätter att så många som möjligt lämnar bilen hemma och använder sig av allmänna kommunikationer, och om centrumhandeln skall leva och inte slås ut av stormarknader måste trafiksystemet underlätta för det.

Särskilt tydligt framstår problemet med trafiken in till centrum i den nya plan för busstrafiken som stadens invånare nyligen fick sig presenterad, vilken kortfattat innebär en stor minskning av antalet linjer, färre hållplatser och långa avstånd för en stor del av bussresenärerna, nästan upp till en halv kilometer för de sämst lottade. Vad det innebär för äldre, handikappade eller föräldrar med små barn eller för vem som helst med tunga kassar är lätt att föreställa sig, och har också kommit till synes i insändarspalterna.

Kommunen satsar numera på stora ledbussar för mängder av passagerare. Dessa är ofta inte ens halvfulla.

En bättre storleksvariation i fordonsflottan borde övervägas också av det skälet att det under tider av glestrafik räcker med mindre fordon, som drar mindre drivmedel. Bussbolaget vill självfallet fylla bussarna och komma upp i fart mellan hållplatserna. Det är därför ingen överraskning att det nya förslaget främst bygger på utglesning av både bussleder och hållplatser. Effektivt och ekonomiskt, om man bara ser till busstrafiken. Men målet bör vara att förse stadens invånare i alla åldrar med bekväma och snabba bussförbindelser.

Vad innebär det? På önskelistan står:

Att det inte är längre än högst ett par hundra meter för att nå en buss som går till centrum.

Att man tar sig till stadsmitten med buss, det vill säga att minst ett par busslinjer stannar på Stora torget, helst fler än så. Det ger liv åt torget och är bra för ordningen. Torgets vackra busskurer bör vara kvar.

Att det finns väntkurer vid alla hållplatser.

Att antalet linjer är minst lika många som nu och får en maximalt god sträckning, bland annat med tanke på att vissa områden i stadens ytterkanter är trafikfria.

Alltså inget område utan buss.

Någorlunda tät trafik med måttligt stora bussar och täta stopp på de så kallade stomlinjerna som förbereder för framtida spårvagnstrafik, plus ett antal bussar i större format som går direkt utan stopp till arbetsplatser som Ultuna med flera vid väl studerade tider på dagen då behov föreligger.

Mycket bra i det nya förslaget är en ringlinje. Då vi antar att UL här ”tänker spårvagn” är det ytterst angeläget att i detalj studera hur den bör gå för ett maximalt gott resultat. Tvärgående linjer som exempelvis nuvarande nr 21 har varit uppskattade och bör prioriteras.

När det gäller stadskärnan, inte minst väster om ån, bör ett antal mindre bussar (20–25 personer?) nonstop och med täta hållplatser trafikera mål som för närvarande bara kan nås med en förhållandevis lång promenad för den som bär tungt, är äldre eller handikappad – men också till glädje för turister som tillåts köpa dagsbiljetter.

Är det inte precis nu ett bra tillfälle att lägga in en slinga som trafikerar västra delen av centrala staden?

Den bör starta vid Resecentrum, gå över Stora Torget och nå västsidan av centrum via Nybron, sedan Fyris torg – Upplandsmuseet – S:t Eriks torg med hållplats i övre delen av torget för Saluhallen, Domkyrkan och Gustavianum, vidare mot Universitetet via S:t Larsgatan och S:t Olofsgatan (två hållplatser för att försörja universitetets båda ingångar, en vid S:t Olofsgatan 10 och en vid Övre Slottsgatan bakom Universitetet). Sedan Carolina – Slottet med Konstmuséet – Nedre Slottsgatan – Akademiska sjukhuset – Flustret – Islandsbron – Bäverns gränd – Resecentrum. Maximalt väl skulle en sådan nonstopslinga fungera om den trafikerades i båda riktningarna.

Tänk om, och låt oss få en stadstrafik som sätter människan i centrum!

Ulla Björkman, Anna Nilsén, PO Sporrong

Föreningen Vårda Uppsala

Uppsala tar fel väg (om nya planer för sydöstra Fullerö)

Uppsala tar fel väg

(UNT debatt 2016-03-13)

DEBATT Att bygga bostäder vid en motorväg, på mark av riksintresse, avslöjar brist på framtidskompass, skriver Sten Åke Bylund och Ulla Björkman.

Trots klimatöverenskommelse och målsättningen att Uppsala skall utgöra en nationell ledstjärna för hållbart samhällsbyggande väljer Uppsala att bygga en ny stadsdel i ren glesbygd, intill ett motorvägsmot. Detta trots att det sker i fornlämningsrika betesmarker, på jordbruksmark och i en kulturbygd som kan vara av riksintresse. Det handlar än en gång om Fulleröområdet söder om Storvreta.

Bostadsmarknaden i Uppsala och övriga Sverige fungerar långt­ifrån väl för alla grupper. I det läget väljer kommunen att accelerera bostadsbyggandet till nivåer som Uppsala aldrig tidigare upplevt och som innebär omfattande förtätningar över hela staden. Många nya bostadsprojekt i ren glesbygd dras också i gång.

Plan för plan hastas igenom, många utan såväl analys som helhetsperspektiv. Uppsalas många kvaliteter som livsmiljö riskerar härmed snabbt att gå förlorade.

Ett ljus i mörkret har varit det samråd om en välkommen komplettering av Storvreta centrum med flerbostadshus som avslutats i dagarna. Storvreta med sitt fina centrum och sina goda kollektivförbindelser är en av Uppsalas bäst fungerande och mest attraktiva tätorter.

Samtidigt kan vi i UNT den 26/2 läsa att de tidigare planerna på en äventyrspark – vikingapark – i Fullerö, söder om Storvreta, ska ersättas dels av 740 nya lägenheter samt dels av en företagspark med plats också för handel, matställen med mera. Omedelbart öster därom har fastighetsbolaget enligt samma artikel dessutom redan fått klartecken för byggande av 200 nya hyresbostäder. Enligt UNT kommer det i området att byggas ytterligare ett antal radhus och villor samt en förskola längre söder ut.

Det handlar alltså om ett omfattande bostadsbyggnadsprojekt i ren glesbygd i direkt anslutning till motorvägsmotet – långt ifrån hållbart och klimatsmart!

Det tidigare förslaget till äventyrs­park i sydöstra Fullerö innehöll bland annat ett 22 meter högt hotell, en galleria med mera, men föll på grund av risken för störning av det starka kulturhistoriska intresse som klassificerar närområdet. I området ingår inte bara det långt utanför Sverige välbekanta Valsgärde utan hela området kring Gamla Uppsala samt Fyrisåns och Björklingeåns dalgång som är av riks­intresse (K 30) för kulturmiljövården (enligt en dom9/3 -15 i Mark- och miljööverdomstolen).

Motivtexten till riksintresseområdet K 30 framhåller att Gamla Uppsala samt Fyrisåns och Björklinge­åns dalgångar utgör ”centralbygd av stor betydelse för rikets historia med kontinuitet sedan bronsåldern och med monumentalt och traditionsbärande rikspolitiskt centrum under forn- och medeltid.”

Det förtjänar att framhållas, att Riksantikvarieämbetet i målet om vikingaparken fann att de planerna måste ses i perspektiv av att riksintresset redan påverkats negativt genom utbyggnaden av E4. Det innebar att utrymmet för ytterligare negativ påverkan på riksintresset hade minskat.

Föreningen Vårda Uppsala, som drev miljömålet mot äventyrsparken, har länge hävdat att en utveckling av kransorterna är angelägen. Härigenom öppnas möjligheter för ett rikare lokalt socialt liv, en bättre service samt en ökad efterfrågan att, som alternativ till stadsdelarna, bo och arbeta även i tätorterna. Det har också varit en förebildlig grundidé från det att den nya kommunen Uppsala bildades i början av 1970-talet. En särskilt stor fördel är att detta avlastar det i dag hårda exploateringstrycket på Uppsalas stadsområde.

Det är viktigt att komma ihåg att Uppsalas särart utgörs av stadens läge på slätten med dess höga natur- och kulturhistoriska värden.

Det är vidare angeläget att förstå att slätten i sig även utgörs av utomordentligt viktig jordbruksmark, som det bland annat i ett kultur-, miljö- och klimatperspektiv finns all anledning att slå vakt om.

Vad vi alltmer verkar få i kommunen är en bebyggelse som dels täpper igen staden, dels gör gårdarna mörkare och slår ut viktig grönska i form av natur och parker inne i staden, samt dels sväller ut över slätten.

I stället för spritt byggande på landsbygden och på jordbruksmark bör tillkommande bebyggelse i första hand ske i kransorter med kollektivtrafik.

Bostadsbebyggelse har självfallet en annan karaktär än en nöjespark. Trycket på omgivningen kan ändå bli avsevärt liksom behovet av nyinvesteringar för service, infrastruktur med mera. Under alla förhållanden är skyddet för riksintresseområdet en fråga som kräver noggrann utredning. Mot bakgrund av beslutade hållbarhets- och klimatmål bör analysen i hög grad även gälla frågan om en långsiktigt hållbar bebyggelsestruktur i vår region och kommun.

Sten Åke Bylund, 1:e vice ordförande

Ulla Björkman, styrelseledamot

Föreningen Vårda Uppsala

Kulturmöten i Ångkvarn (UNT Debatt 2016-01-13)

Kulturmöten i Ångkvarn

Kvarnverksamheten har en lång tradition bakåt i Uppsala, ända till 1286, då Akademikvarn byggdes på platsen där den nuvarande kvarnen med Upplandsmuseet idag ligger. På kullarna vid Vaksala torg låg också sedan århundraden väderkvarnar. Denna nyttiga, för stadsbilden livgivande och för Uppsala kännetecknande verksamhet sjunger nu på sista versen. De ståtliga kvarnbyggnaderna har sålts till en byggfirma och riskerar till större delen att rivas. 2017 stänger verksamheten för gott. Därmed blir Kungsängen en ensidig och mycket monoton bostadsstadsdel. Och kommunen som i den nya översiktsplanen påstår sig vilja satsa på en blandstad!

Uppsala utmärker sig i jämförelse med de flesta större städer genom att inte ha förmått lösa frågan om ett fullt ut fungerande konstmuseum. Se på Norrköping, vars konstmuseum tillkom redan 1946, ritat av Kurt von Schmalensee. Och inte nog med det. Norrköping har ett stadsmuseum också, inrymt i stadens ståtliga rådhus från 1910, ritat av ingen mindre än I G Clason, Nordiska museets arkitekt. Uppsala hade faktiskt också ett rådhus men valde att sälja det. Norrköpings känsla för kultur nådde kanske kulmen med Arbetets museum (1991), inrymt i Tuppens väveri, en industribyggnad från 1917 mitt i Motala ström. I samma område har en av Ivar Tengbom ritad byggnad för anrika Holmens pappersbruk omvandlats till stadens konserthus (2005). Fantastiska exempel på återanvändning, och allt med bästa läge mitt i stan! Uppsala står sig slätt vid en jämförelse.

Uppsala har missat mer än en chans: Varför blev inte Tullhuset konstmuseum? Läget var utomordentligt. Föreningen Vårda Uppsala arbetade för det. Och varför tog kommunen inte vara på det gamla mejeriet? Anläggningen var ju som klippt och skuren för ett stadens industrimuseum. Många stred i slutändan för att åtminstone få ha kvar dess magnifika skorsten.

Nu har Uppsala chansen! Det sista riktigt centrala läget för ett kulturkvarter är där Uppsala Ångkvarn ännu ligger. Skall Uppsala missa tillfället nu också?

I Uppsala finns ett centralt beläget, välbesökt och uppskattat länsmuseum med trivsamma lokaler. Det vill vi slå vakt om. Däremot saknas som framgått fungerande museer för konst, stadens historia och dess industriminnen. Staden har därtill ett stort antal kulturarbetare som behöver en gemensam pool och – kanske ännu mer – ateljéer.

Vi räknar här med att hela kvarnkvarteret, bortsett från byggnader av tillfällighetstyp, kan utnyttjas. När de avlägsnats tillkommer en användbar gårdsyta. I detta kvarter kan det kulturcentrum Uppsala behöver realiseras. Vi har redan nämnt tre museer, varav två utan adekvata lokaler och ett ännu icke existerande. Konstnärlig design måste uppmärksammas mer än hittills. Och varför inte förlägga ett arkitekturmuseum hit? Ett sådant behövs. Stockholm verkar ju inte vilja behålla sitt! Man kan vidare tänka sig en mindre biograf för film med kulturanknytning, en rymlig hörsal som kan hyras ut, en restaurang, konstnärsateljeer, utställningslokaler, inte bara för museerna utan också i anslutning till ateljeerna, och varför inte lokaler öppna för tillfälliga utställningar i allmänhet, också kommersiella, tillgängliga för stadens näringsliv, exempelvis av antikviteter, aktuell design och mycket annat. Turistbyrå bör finnas här. En användning av kvarteret som den beskrivna skulle locka ett stort antal besökare, inte bara från Uppsala, och bli ett verkligt lyft för staden.

Varför bevara hela raden av kvarnbyggnader? Kvarterets front mot Ågatan uppvisar en obruten rad av högklassiga industribyggnader från 1875 fram till 1960-talet. Fasaderna erbjuder en varierad anblick och spänner över ett stycke arkitekturhistoria från nyrenässans till funkis. Byggnadernas inre har en gles pelarstomme, kraftiga bjälklag av stål och betong samt rumshöjder mellan 4–4,5 meter. Det finns en hiss i varje hus utom det från 1875. Deras kapacitet varierar mellan 500 och 1200 kg. Byggnadsstrukturen tillåter en varierad rumsbildning, och vindsvåningen i det södra tegelhuset är genom sin rymd monumental – en närmast unik möjlighet att ta vara på.

Mycket finns alltså redan på plats. Till detta kommer de möjligheter som silorna innebär. De skulle kunna sammanbyggas, vilket lämnar öppet för fantasieggande rumsbildningar. En dröm för den begåvade arkitekten. Och för en framåtblickande museichef.

Därutöver erbjuder årummet en möjlighet till exteriör förlängning av kulturkvarterets verksamhet. Detta och broförbindelsen till Stadsträdgården gör läget utomordentligt – för att inte tala om närheten till Resecentrum.

Kommunen ser kvarnens rivning och nya bostäder som en förlängning av åstråket och en chans att skapa nya soliga mötesplatser. Men kan man tänka sig en bättre mötesplats än ett helt kvarter för stadens kultur i centralt läge?

Anna Nilsén

PO Sporrong

Föreningen Vårda Uppsala