Föreningen Vårda Uppsala (FVU) tog i en debattartikel i UNT den 18 augusti upp några ytterst viktiga frågor för vår lokala demokrati. Den och tidigare artiklar i samma ämne har av Uppsalas politiska ledning bemötts med en oroväckande tystnad. Den övergripande frågan var om Uppsalapaketet innebär att kommunledningen i praktiken har avtalat bort det lokala medborgarinflytandet i flera viktiga stadsbyggnadsfrågor. En annan fråga var avsaknaden av ett väl dokumenterat faktaunderlag för föreslagen infrastruktur. Vår oro grundades på den kritik som Riksrevisionen under våren riktat mot de så kallade storstadsavtalen, där staten utlovar investeringar i transportinfrastrukturen mot att storstäderna lovar att bygga ett preciserat antal bostäder.

Kritik liknande den Riksrevisionen riktat mot storstadsavtalen bör riktas mot det avtal som staten, Region Uppsala och Uppsala kommun har träffat avseende utbyggnad av fyrspår, spårväg och bostadsbyggande. Det är oacceptabelt om detta avtal används för att kringgå syftena med de lagstadgade processer som järnvägslagen och plan- och bygglagen (PBL) anger. Vi är allvarligt bekymrade över att den fortsatta planeringen kommer att uppfattas som ett spel för gallerierna och att avtalet kommer att användas som ett orubbligt argument för att driva igenom de i avtalet redovisade projekten utan att ge utrymme för ett reellt inflytande från sakägare, medborgare, organisationer och andra som har beaktansvärda synpunkter.

Det finns en hel del att invända mot de senaste framlagda förslagen. Vid samråden avseende dels den fördjupade översiktsplanen för den sydöstra staden, dels detaljplanen för kapacitetsstark kollektivtrafik har FVU pekat på ett antal faktabrister och lämnat konstruktiva förslag på förändringar. Omfattningen av utbyggnaden av den sydöstra staden bör med hänsyn härtill reduceras kraftigt. Samtidigt bör planen på en spårvägsförbindelse över Årike Fyris utgå. Att bygga en ny stad eller isolerad större stadsdel under en begränsad tid är en utmanande uppgift. Det finns i Sverige inget bra exempel på där detta har lyckats. En spårvägsutbyggnad kan vara motiverad i vissa sammanhang. Kommunen har dock inte visat att ett sådant sammanhang finns i det förslag som har presenterats. Dessutom saknas en betryggande ekonomisk analys och redovisning av förutsättningarna för genomförandet.

För Knivsta kommun innebär fyrspåravtalet att kommunen åtagit sig att bygga 15 000 bostäder till år 2057, ett avtal som alltså sträcker sig nästan fyrtio år framåt i tiden. När en lokal opinion i Knivsta ifrågasatte den omfattande utbyggnaden begärde kommunen en omförhandling med staten i syfte att halvera antalet utlovade bostäder. Denna begäran avslogs av regeringen i december 2020. Nu sitter man fast med ett avtal som reducerar möjligheterna till påverkan från berörda i kommunen och även låser handlingsutrymmet för kommande politiker under mycket lång tid. Vilket handlingsutrymme finns det för Uppsala kommun om en stark opinion, tillsammans med företrädare för natur- och andra miljöintressen, motsätter sig en utbyggnad av ”ett nytt Sundsvall”? Vad gäller om vi efter nästa års val får en majoritet i kommunfullmäktige som vill ha en mer försiktig utbyggnad av staden? Vilket utrymme har en sådan majoritet för att då genomföra sin politik?

Vi menar att staden, liksom även andra delar av kommunen, måste utvecklas i en aktiv dialog med oss alla som lever och verkar i kommunen. Detta oavsett om det rör sig om rivning av ett omtyckt hus, byggande i en historisk miljö, anläggande av en spårväg eller uppförande av en ny stad. Dialogen måste ge utrymme för ett reellt inflytande. Det är en demokratiskt fundamental uppgift för kommunen att värna det sedan länge etablerade kravet på lokalt medinflytande. Den uppgiften ska inte förhandlas bort. Vi förväntar oss att alla partier i Uppsalas politiska ledning redovisar hur de ser på de viktiga frågor som vi på nytt har uppmärksammat här.

För Föreningen Vårda Uppsala
Bo Aronsson    Sten Åke Bylund

Avtalet om spårväg i Uppsala är lika illa underbyggt som i fallet med linbanan i Göteborg, skriver Föreningen Vårda Uppsala.

Föreningen Vårda Uppsala anser att det finns starka motiv att avbryta arbetet med att planlägga Hammarparken för bebyggelse. Det framlagda planförslaget är ett kraftigt ingrepp i den ursprungliga planidén för Eriksberg, det tar i anspråk ett uppskattat och värdefullt naturområde och det ligger i en norrsluttning, vilket gör det olämpligt för bostadsbebyggelse.

Stadsdelen Eriksberg ligger samlad som en grannskapsenhet uppe på en höjdsträckning omgivet av skogspartier och med ett centralt placerat stadsdelscentrum. Den ursprungliga stadsplanen säkerställde stadsdelens kvaliteter genom att bestämma Hammarparken som allmän plats, park. Parken ansågs utgöra en så viktig del för helhetsmiljön att den skulle säkras mot att bebyggas i framtiden. Det ska till ytterst starka motiv att ändra planlagd allmän plats till enskilt ändamål. Vi kan inte se att sådana starka motiv föreligger i det aktuella ärendet.

Hammarparken har höga naturvärden. Dessa har dessutom uppgraderats. Förutom att klassas som ett påtagligt naturvärde klassas en del av området nu som ett högt naturvärde. I planbeskrivningen framhålls att här finns äldre tallar, blåsippor, grodor, fladdermöss och sällsynta insekter. Vid en noggrann genomläsning av beskrivningen är det svårt att förstå varför området överhuvud taget nu planeras för bebyggelse. Områdets naturvärden utgör i sig en tillräcklig grund för att lämna området orört.

Planområdet utgörs av en norrsluttning, vilket innebär att den föreslagna bebyggelsen kommer att ligga mycket lägre än bebyggelsen utmed Gnejsvägen. Samtidigt kommer den att bli högre och mer dominerande i landskapet. Bostadsgårdarna och de lägre våningarna riskerar att bli mörka och oattraktiva. Den föreslagna förskolan ligger i suterrängvåning mot norr och med en mörk, nedsänkt gård för utevistelse. Norrsluttningar är generellt olämpliga för bostadsbebyggelse och bör därför undantas från sådan. Det är dessutom en uppenbar risk att framtida boende kommer att kräva att träd ska tas bort för att förbättra ljusförhållandena på gårdarna och i bostäderna. Ambitionen att spara en grön bård mellan den befintliga och den nu förslagna bebyggelsen riskerar därmed att förfelas.

Det framlagda planförslaget bör alltså dras tillbaka. Det fortsatta arbetet med att utveckla Eriksberg måste respektera de kvaliteter som har säkerställts i tidigare planering samt utgå från de lokala behov som kommer till uttryck i dialogen med de boende och verksamma i området.

Föreningen Vårda Uppsala genom

Sten Åke Bylund

Bo Aronsson

Per Hedfors

Ulf Johansson Werre

Den sydöstra stadens tyngdpunkt bör flyttas österut, mot E4, skriver Sten Åke Bylund med flera. UNT 2021-04-11

I samband med kommunens presentation av den fördjupade översiktsplanen för de sydöstra stadsdelarna och Bergsbrunna är det många som ryggar för konsekvenserna och frågar sig om Uppsala behöver ha den starka tillväxt som planen är ett uttryck för. Ska den miljö som i dag kännetecknar Sävja, Nåntuna, Vilan och Bergsbrunna verkligen ersättas av en högexploaterad innerstadsmiljö med en befolkningsökning på flera hundra procent? Ska för hela staden värdefulla natur- och rekreationsmiljöer tas i anspråk för stadsutveckling?

Föreningen Vårda Uppsala (FVU) accepterar som en utgångspunkt att Uppsala växer och att vi av starka skäl måste bygga ett stort antal nya bostäder. Det medför dock återkommande och svåra val när denna tillväxt ska realiseras i form av nya stadsdelar. FVU verkar för att denna tillväxt ska ske varsamt och med ett bevarande av Uppsalas särprägel, där långsiktigt hållbara och goda stads- och landskapsmiljöer eftersträvas. Vi presenterar i det följande därför ett motförslag till kommunens plan.

Enligt vår mening bör den nya staden få en starkare koppling österut mot E4 i stället för västerut mot väg 255 och byggas upp kring en sydligare lokaliserad station i närheten av det föreslagna verksamhetsområdet. Utbyggnaden bör så långt möjligt ske koncentriskt runt stationen och antalet bostäder minskas betydligt. Därmed kan högkvalitativ åkermark sparas samtidigt som Årike Fyris värnas genom att den planerade spårvägen utgår. Fokus läggs i stället på resande med pendeltåg och buss. Till stöd för vårt förslag vill vi anföra följande:

– Sävja utgör, tillsammans med Nåntuna, Vilan och Bergsbrunna, en egen tätort med en blandning av flerbostadshus och småhus. Även med en mycket kraftig utbyggnad kommer denna del av kommunen att utgöra en egen tätort snarare än en integrerad stadsdel i Uppsala.

– Kommunens planförslag redovisar en kraftfull utbyggnad av området, vilket medför en skala och form som inte står i överensstämmelse med Uppsalas särart. Omfattningen kan behöva minskas ned mot 10–12 000 lägenheter och 6–8 000 arbetsplatser. Den nya staden skulle då få en befolkning som motsvarar den i Luthagen tillsammans med Flogsta.

– Det finns ett antal allmänt accepterade värden som bör styra Uppsalas stadsutveckling. När det inte går att undvika ingrepp i alla dessa handlar det om att välja en utformning som gör minst skada och skapar störst värden. Vi prioriterar Årike Fyris och den värdefulla åkermarken och vill i stället nyttja de nordöstra delarna av Lunsen, de delar som i lägst grad uppfyller naturreservatets syfte.

– Det utställda planförslagets öst-västliga huvudstruktur bygger på en idé att skapa en koppling mellan Gottsunda och den nya staden. Det utgår från ett resandebehov som inte finns och som vare sig vårt eller kommunens utbyggnadsförslag kommer att skapa i framtiden. Spårvägen kan utgå, vilket för kommunen och regionen medför kraftiga besparingar.

– Den nya staden bör utvecklas kring arbetsplatser och service. Stationen, trafikplatsen mot E4 samt ett antal arbetsplatser måste finnas på plats samtidigt som de första etapperna av bostadsbyggandet sker. Andra stora stadsutvecklingsprojekt i Norden innehåller till exempel teknik-kluster, forskningsanläggningar eller universitetscampus, etableringar som vore önskvärda även här.

Den nya staden kan byggas ut med en innerstadskaraktär runt stationen medan de inre delarna mot Lunsen bör ges en utformning som utgår från trädgårdsstadens principer. Områdena utmed väg 255 lämpar sig inte för stadsbebyggelse och bör därför lämnas orörda. De befintliga bostadsområdena i Sävja, Nåntuna, Vilan och Bergsbrunna kompletteras endast utifrån lokala förutsättningar och behov.

Sammanfattningsvis finns det enligt FVU ytterst goda skäl för kommunen att ompröva det nu utställda förslaget, att fortsätta dialogen med alla berörda och återkomma med ett förslag som, trots det omfattande innehållet, är mer varsamt till befintliga natur- och bebyggelsemiljöer.

För föreningen Vårda Uppsala

Bo Aronsson, Mats Börjesson, Tomas Klang, Sten-Åke Bylund

Vilka verksamheter ska man fylla “kulturkvarteret” Ångkvarnen med, nu när läget inte är aktuellt för nya konstmuseet? Den frågan ställer Sten Åke Bylund, ordförande för föreningen Vårda Uppsala, i sin debattartikel.

Om några veckor kan kommunstyrelsen komma att bestämma sig för om Uppsala konstmuseum ska ligga kvar på sin mindre väl valda plats uppe i Slottet eller flytta till Kaniken. Därmed sätter man också punkt för en 25-årig långbänk som borde ha fått ett avgörande för länge sedan. Efter sig lämnar man en historia av alltför låga kulturella ambitioner, ett dåligt och ofullständigt utredningsarbete och en politisk uppvisning i konsten att marginalisera och negligera en stor opinion.

Parallellt, och märkligt nog osynkroniserat med handläggningen av ärendet med konstmuseet, har kommunen låtit ta fram nya detaljplaner för kv. Hugin och kv. Ångkvarnen. Den uttalade ambitionen är att med hjälp av nya bostäder och verksamheter skapa ”stadsliv” i området och att knyta ihop de nya bostadskvarteren i södra Kungsängen med innerstaden. Bägge planerna är i skrivande stund ute på granskning efter att tidigare ha varit ute på samråd.

Föreningen Vårda Uppsala konstaterar med förvåning att kommunen inte har samordnat dessa processer med varandra. Både kv. Hugin och kv. Ångkvarnen var föreslagna som tänkbara lägen för ett framtida konstmuseum och borde givetvis ha varit grundligt utredda och granskade innan man arbetade fram detaljplaner för dessa kvarter.

Den befintliga stadskärnan har ända sedan 1980-talet ansetts vara alltför liten för det snabbt växande Uppsala. Ett konstmuseum i något av dessa båda kvarter skulle ha passat perfekt in i kommunens ambitioner såväl när det gäller att utvidga stadskärnan som att uppgradera å-rummet. I stället är nu risken stor att man i detta centrala läge håller på att skapa ett näst intill ensidigt bostadsområde, ett andra Luthagen.

Frågan är nu därför hur man ska kunna vidga stadskärnan och knyta ihop södra Kungsängen med innerstaden när man nu har spelat bort ett av de kulturella och stadsbyggnadsmässiga ess man hade i form av konstmuseet? Och med vilka verksamheter tänker man sig att fylla de stora tegelbyggnaderna och tomterna i det strategiskt belägna ”kulturkvarteret” Ångkvarnen? Vi är många som här saknar en långsiktig och hållbar stadsbyggnadsstrategi.

Vad säger våra politiska partier, näringslivet, berörda föreningar och organisationer?

Svaren brådskar!

Roland Edwardsson tycker att konstmuseet ska ligga kvar i slottet för att förse detta med besökare. Det är en tanke som vi som kämpar för ett nytt konstmuseum försökt att värja oss emot i alla år, skriver Tomas Klang.

Ett monorailsystem skulle kunna koppla ihop stadskärnan med utbyggda kransområden, skriver Ulf Johansson Werre. (Bilden från Seattle i USA). Foto: TED S. WARREN/TT

En mycket varsam förtätning bör kompletteras med en utbyggnad av kransområden, skriver Ulf Johansson Werre.

Uppsala är känt för sin Kulturnatt men nu får det inte handla om att vi säger god natt till kulturen, skriver Hans Persson, som vill se ett nytt konstmuseum.
FOTO: STAFFAN CLAESSON

Konsten behöver ta plats i Uppsala och Uppsala behöver ta plats i konstvärlden, skriver Hans Persson.

Kulturdebatt

21 september skriver Ulf Segerlund och Staffan Karlsson från Metod arkitekter om det konstmuseum Uppsala behöver. Det är lätt att instämma i att konstmuseet bör få en central och lättillgänglig placering. De beskriver sin vision om hur Kaniken kan omvandlas till attraktiva lokaler. En rad omständigheter gör dock att Kaniken inte är en optimal lösning.
Huset i sig förmedlar en borgliknande stramhet som förmedlar en känsla av att det som ryms innanför dess mörka tegelväggar ska hållas avskilt från invånarna.
Huset lämpar sig inte för ett konstmuseum som ska stå för ”rymd och öppenhet”, som Segerlund och Karlsson framhåller som viktiga värden. Ett konstmuseum ska erbjuda goda ljusinsläpp och möjligheter att exponera konst utåt.
Gaturummet och årummet utanför Kaniken möjliggör inte att verksamheten expanderar utanför huset och blir en del av stadsmiljön. Det gör verksamheten inåtvänd och sluten. En innergård på taket innebär att både servering och konsten där saknar naturlig kontakt med livet utanför. Ett konstmuseum ska tala om att det finns och locka till kontakt och utforskning.
Christian Chambert har 6 september belyst svårigheter med Kaniken som plats för ett konstmuseum. Dessa invändningar kvarstår även efter Segerlunds och Karlssons kommentarer.
Segerlund och Karlsson pekar på möjligheterna att förlägga delar av konstmuseets verksamhet till Stadsträdgården. Det är en god tanke, men Kaniken ligger inte precis i direkt anslutning till Stadsträdgården. Däremot skulle ett konstmuseum på Hamnplan göra en sådan samverkan naturlig. En placering där uppfyller krav på lättillgänglighet, öppenhet, synlighet och interaktion med andra attraktioner. Det är svårt att förstå varför en sådan optimal placering inte på allvar beaktats i debatten.
Hamnplan och närliggande områden är redan attraktiva för en lång rad aktiviteter, något som ett konstmuseum skulle dra nytta av och stärka.
Ett konstmuseum i en ny byggnad innebär att krav som kan ställas på en sådan institution kan tillgodoses utan att trängas in med skohorn. Utställningslokaler kan utformas optimalt för de många typer av användning det handlar om på ett konstmuseum.
Ett konstmuseum bör vara en byggnad som i sig själv är ett konstverk med höga estetiska kvaliteter, en ambition som Kaniken har begränsningar att leva upp till. Om Uppsala vill placera sig högt på Sveriges karta över spännande konstupplevelser bör detta var en del av upplägget. En arkitekttävling skulle ge en god bild av hur den potential som finns kan tillvaratas och inspirera till nytänkande vad gäller konsten i Uppsala. Höga kostnader anförs ofta som ett skäl att inte bygga nytt. Nu hör vi så gott som dagligen hur billigt det är att låna för investeringar. Uppsala bör ta vara på denna möjlighet att investera i konst och kultur.
Uppsala är värt ett konstmuseum som tillgodoser många olika och högt siktande ambitioner. Konsten behöver ta plats i Uppsala och Uppsala behöver ta plats i konstvärlden. För att anspela på ett idag gångbart uttryck: Uppsala är värt ett sjujäkla konstmuseum!
Om vi ska leva upp till den gamla devisen ”Uppsala är bäst” så behöver vi lägga manken till. Till och med lilla Lund har en egen byggnad för kulturen. Uppsala ska absolut inte vara sämre. Uppsala är känt för sin Kulturnatt men nu får det inte handla om att vi säger god natt till kulturen. Vi är värda så mycket bättre!
Hans Persson,
kulturgeograf