Man skakar på huvudet (ang kv Hugin)

Man skakar på huvudet

(UNT Debatt 2016-10-22)

Att riva kvarteret Hugin strider mot Översiktsplanen och är inte långsiktigt hållbart, skriver Sten-Åke Bylund.

Föreningen Vårda Uppsala har stor förståelse för att det behöver byggas nya bostäder i Uppsala, men har med största förvåning tagit del av planprogrammet för kvarteret Hugin. Är en ny rivningsvåg åter på väg i Uppsala, där moderna funktionsdugliga byggnader rivs inför trycket av det lukrativa och panikartade bostadsbyggandet? Mycket talar för det.

Det är konsekvent byggnader för arbetsplatser som rivs eller hotas, i Kungsängen, på Kapellgärdet, i Librobäck och Ulleråker. Ägaren till kvarteret Hugin, Vasakronan, sviker sina vackra löften i arkitekturprogrammet från Arkitekturåret genom att driva på rivningen. När grävskoporna nu hotar en av stadens finaste arbetsplatser och en av stadens vackraste torgmiljöer; Kungsängstorg och kontorsbyggnaderna i kvarteret Hugin, är vi många som skakar på huvudet i djup förundran.

Kvarteret Hugin utgör södra sidan av Kungsängstorg och Hamnesplanaden och rymmer i dag bland annat Livsmedelsverket, Migrationsverket, Skatteverket och Försäkringskassan – tidigare också Länsstyrelsen.

Plan- och byggnadsnämnden och Stadsbyggnadsförvaltningen visar stor brist på varsamhet och känsla för stadsmiljön när de i planprogrammet föreslår rivning av byggnaderna i kvarteret Hugin, vilket också backas upp i Innerstadsstrategin.

Tillsammans med före detta Riksbanken, numera Auktionskammarens hus, spelar bebyggelsen i kvarteret Hugin en avgörande roll för torgmiljön, som också utmärker sig för sina väl valda, högklassiga och mycket uppskattade skulpturer. En oas för alla besökare!

Som huvudskäl för rivning anförs det bristande sambandet mellan Kungsängen och den nya stadsdelen söder om Strandbodgatan, kallad Industristaden. En planering som gjordes vid en tid när ingen förutsåg det nuvarande behovet bostäder och därmed förlängningen av stadskärnan söderut.

Problemet med den bristande kontakten mellan stadskärnan och industristaden kan enkelt lösas när Upplands Lokaltrafiks bussar flyttat genom att Dragarbrunnsgatan förs vidare söderut, och då tillsammans med Kungsgatan och Östra Ågatan ger ett fullt tillfredsställande samband.

En rivning av aktuell kontorsbebyggelse är inte på något sätt hållbar. Den strider mot alla vackra ord i översiktsplanen och andra kommunens åtaganden, inte minst mot principen om att bygga en blandstad. Här förutsätts nämligen komma att byggas minst 600 nya bostäder i flera mindre kvarter med en höjd av 8-9 våningar till formen av djupa, trånga och mörka bostadsschakt i stället för dagens arbetsplatser. Det är inte en godtagbar stadspolitik.

Såväl denna del av stadskärnan, liksom Kungsängen och Industristaden, är idag nästan helt dominerade av bostäder. Detta i sig gör det än mer angeläget att behålla nuvarande arbetsplatser för att ge liv åt stadskärnan med Kungsängstorg samt omgivningar i denna del av staden.

Byggnaderna är ett prov på högklassig arkitektur från 1970-talet, och tillhör tillsammans med Nyréns Pharmaciabyggnader det bästa från den tiden i Uppsala.

Till det yttre en spänstig modernism med slanka och avskilda byggnadskroppar, kopplade med glasade gångar, som lämnar markplanet fritt för passager i parkmiljö. Exklusiva arbetsplatser med god kontakt med den gröna utemiljön. Arkitekter var Carlbring och Englund, och ett tecken på anläggningens kvalitet var att den presenterades i tidskriften Arkitektur, där ett urval av landets främsta byggnader lyfts fram. En sann märkesbyggnad alltså, som borde stå högt på listan över moderna anläggningar att vårda.

Föreningen Vårda Uppsala uppmanar alla goda krafter att motsätta sig planerade rivningar i kvarteret Hugin, av såväl hållbarhetsskäl, stadsmiljöskäl som av arkitektoniska skäl. Vi måste vårda Kungsängstorg, en av våra få vackra och funktionella moderna platser i Uppsala.

Vi ställer slutligen följande frågor till det ansvariga kommunalrådet Erik Pelling (S) samt till representanter för den borgerliga oppositionen:

Gäller inte längre Översiktsplanens och Innerstadsstrategins målsättning om blandstad för området södra stadskärnan?

Ett snabbt och framforcerat bostadsbyggande som kräver omfattande rivningar av värdefull bebyggelse som Hugin, Ulleråker med flera och leder till täta, innerstadsgårdar utan tillräckligt solljus och hälsobringande lekutrymmen för barn – är det en långsiktigt hållbar stads- och välfärdspolitik för Uppsala?

Sten Åke Bylund
Förste vice ordförande, Föreningen Vårda Uppsala

För högt och för tätt

För högt och för tätt

(Artikel i UNT Debatt 2016-09-14)

Strävan efter att förtäta stadsbilden håller på att gå för långt, skriver Sten Åke Bylund.

Den svenska bostadsmarknaden och våra boendemiljöer står inför växande utmaningar. Det gäller i hög grad även Uppsala. I den mycket snabba befolkningstillväxt och bostadsproduktion som nu sker måste uppmärksamheten snarast riktas mot värdet av den goda närmiljön. Detta är nyckeln till en attraktiv stad. Dels rent fysiskt, men främst vad gäller främjandet av delaktighet, samhörighet, hälsa och identitet med mera. Är det måhända dags för en bred politisk kursändring när det gäller stadsbyggandet, med inriktning på att göra vår totala bostadsstock mer tillgänglig samt våra grannskap mera trygga, hälsosamma och trivsamma?

Erfarenheten visar att bostadsmiljön och grannskapet spelar en avgörande roll, inte minst för barnen. Barn som inte har tillgång till en rymlig och varierad utemiljö med goda sol- och skuggförhållanden blir beroende av att vuxna skjutsar dem, och lär ha svårare att lära känna människorna i sin närmiljö. En god närmiljö kan dock inte skapas enbart av marknadens aktörer. Det kräver en långsiktig medverkan från samhället i övrigt, och helst i brett politiskt samförstånd.

Vi kan i UNT och i kommunala informationshandlingar dagligen läsa om nya plan- och bostadsbyggnadsprojekt på en allt intensivare marknad. Efter en långvarig nationell politisk oenighet om hur man kan åstadkomma en väl fungerande bostadsmarknad för alla är vi nu i en situation där alla politiska partier i Sverige vill bygga ett nytt ”miljonprogram” om minst 700 000 nya lägenheter, och där Uppsala tar sin del med en fördubblad byggnadstakt om minst 3000 nya lägenheter per år under den närmaste femårsperioden.

För att klara detta inventeras och planeras till synes all ledig mark i staden. Det byggs som aldrig förr, och i allt högre och tätare former. I en rasande takt har vi på senare tid sett till exempel planer och byggande i Rosendalsområdet, Ulleråkersområdet, Kapellgärdet, Östra Sala backe, Årsta centrum, gamla senapsfabriken och flera andra områden. Politisk framgång inom stadsbyggandet tycks numera mätas i antalet beviljade byggnadslov per tidsenhet.

Det gemensamma för många av de nya planprojekten är att bostäder grupperas i allt tätare. Vi ser den senaste tiden en form av bebyggelse och gårdar som vi aldrig tidigare sett i Uppsala, med innergårdsmått och passager på mindre än 20 respektive 10 meter.

De boende får i många fall en stor del av sin utsikt ut mot trånga gaturum, mörka gårdar, kala husväggar samt inte sällan – och utan respektavstånd – in mot grannarnas sov- och vardagsrum. Nu optimeras uppenbart ekonomiska hänsyn på bekostnad av andra mer långsiktiga värden. Boverket anger som riktvärde ett ytbehov om 30- 40 kvadratmeter friyta per barn i olika åldrar – värden som sällan uppnås idag.

Många områden får idag hushöjder på 7, 8, 11 och 13 våningar eller mer, trots att höga hus enligt utvärderingar ofta får blåsiga balkonger och gårdar. Det är dessutom inte ovanligt att förskolor placeras i bottenvåningarna på bostadshusen, varför barnen inte sällan har en otrivsam gård. När skolan på många håll dessutom får allt mindre skolgårdar, och inte heller alltid fungerar som närområdets gemensamma mötes- och bildningsplats, finns idag färre verktyg än tidigare för att främja kontakter och integration.

I det nya Rosendalsområdet är de husen redan förhållandevis höga och står mycket tätt. Gårdarnas grönytor är i det närmaste obefintliga på flera håll. På några av husens tak planeras därför grönytor, lekytor och odlingar. Detta kan dock aldrig ersätta ett områdes offentliga grönområden och mötesplatser.

I flera detaljplaner ser vi dessutom hur alltfler nya husfasader dras ut till gatulivet för att skapa så kallade attraktiva stadsrum. Här hamnar fönster, balkonger och entréer direkt ut mot en ofta bullrande och förorenade bil- och busstrafik. Ett öppet fönster eller en liten stund på balkongen blir här inte längre samma attraktion som tidigare.

Frustrationen över inriktningen av denna snabba utveckling är på många håll stor.

Variationsrik arkitektur räcker inte. Det handlar om helheten. Jag hoppas därför mycket på resultaten av pågående forskning om bland annat hållbart byggande och förtätning. Fördjupade analyser, bland annat barnkonsekvensanalyser, behövs omedelbart och bör vidgas till att innefatta närmiljön och grannskapets vidare värden, aspekter och möjligheter – inte minst utmaningarna när det gäller Uppsalas framtida tillväxt och integration.

Tänkta studier av lastcykelpooler och lägenhetsodling i all ära. Sverige var fram mot sekelskiftet ett föregångsland när det gäller bland annat barns utemiljö. Nu tycks den politiska debatten för länge sedan ha lämnat frågan om den goda boendemiljöns långsiktiga betydelse och roll.

Det som för några decennier sedan gällde som inriktning – att den byggda miljön skulle tjäna alla kategorier boende, vara störningsfri från biltrafiken och ha nära tillgång till grönområden under flera generationer framöver – ligger inte längre i fokus. Många verkar dessutom ha glömt bort vad gård, gata och grannskap betytt som hemmiljö.

Som till exempel Uppsalas gamle stadsarkitekt Gunnar Leche till exempel uttryckte det i Tuna backar: ”Det handlar om att med alla sorters lägenhetstyper skapa en sammanhängande känsla av samhörighet mellan grannarna där samtliga gårdar ska kunna njuta av eftermiddagsljuset och utsikten mot Fyrisån”.

Under den senaste tio-, femtonårsperioden har beskrivningar och kommunala målbilder handlat mest om staden och dess levnadsvillkor, till exempel om möjligheten att utveckla; om att stimulera individen i sociala och yrkesmässiga kontakter; om innovation med mera. Nu ligger tyngdpunkten i uppmärksamheten därför på den blandade stadens, stadsmiljöns och stadsgatans stora möjligheter. Vi ser därför en ny typ av snabbt producerad tät bebyggelse med allt högre hus och trängre gårdar, till och med i områden av stort natur- och kulturhistoriskt värde, som exempelvis i Ulleråker.

Det är hög tid för eftertanke och kursändring i stadsbyggandet för att, förhoppningsvis i bred politisk samverkan, kunna skapa en bostadsmarknad för alla; samt för ett ökat fokus på kvalitet och omtanke i närmiljöns och grannskapets utformning.

Sten Åke Bylund

Förste vice ordförande i föreningen Vårda Uppsala

Värna Uppsalas klassiska siluett

”Värna Uppsalas klassiska siluett”

(Uppsalatidningen 19 maj 2016)

DEBATT. Höga ny- och påbyggen hotar den fria utsikten från Uppsala Konsert & Kongress.Det skriver företrädare för Föreningen Vårda Uppsala (FVU) som vill se en maxhöjd på sex våningar.

Efter decennier av utredande och skissande fick Uppsala äntligen sitt konserthus, Uppsala Konsert & Kongress (i kombination med kongresscentrum), år 2007. Då hade det välkända danska arkitektkontoret Henning Larsen Tegnestue vunnit den internationella arkitekttävlingen.

I Uppsala har av tradition nya byggnader underordnat sig stadens monumentalbyggnader – slottet, domkyrkan, carolina rediviva, trefaldighetskyrkan och universitetet. Nu är även UKK en av dessa byggnader. Det har i praktiken inneburit att centrala stadens tyngdpunkt förflyttats österut samt att miljön i denna del av stadskärnan i betydande grad kommit att uppgraderas.

Med sin unikt belägna foajé till stora konsertsalen 20 meter över mark och med taklisten ytterligare 12–15 meter högre upp har Uppsala härmed fått en monumentalbyggnad som representerar vårt århundrade.

När man gick runt husets stora sal kunde man tills för något år sedan få utblickar åt alla håll över taken – ut mot slätten och framför allt in mot slottet och domkyrkan med mera. Ett genialt arkitektoniskt grepp som borde ha manat till återhållsamhet vad gäller höjden på andra nybyggnader i de centrala delarna vad gäller bostäder, kontor, hotell med mera.

Den hänsynen är i dag bruten av Jernhusen AB:s stora kontorsbygge för blanda annat Uppsala läns landsting i intilliggande kvarter. Där sticker takvåningen upp och blockerar utsikten från UKK:s foajé åt detta håll. Ett pinsamt förbiseende samt en brist på hänsyn från kommunens och landstingets sida gentemot alla Uppsalabor och stadens många besökare.

Samma hot mot den fria utsikten utgör det nya tio­våningshuset som är under uppförande i kvarteret Suttung, och ytterligare detaljplaner under arbete som ger rätt till byggnadshöjder över sex våningar i själva centrum.

Närmast i tur förestår en planerad utbyggnad av den intilliggande fastigheten på Sivia torg. Den kan bli det definitiva hindret för alla besökare i Uppsala att från UKK:s foajé ostört beundra utsikten mot slottet och domkyrkan, byggnader som rätteligen utgör Uppsalas klassiska siluett och som med de tilltagande byggnadshöjderna alltmer hotas.

Pågående planarbete visar påbyggnader till sju våningar mot Vaksalagatan och Storgatan. Takutformning och varje uppstickande del i form av teknikutrymme och dylikt skulle här komma att ytterligare störa den mäktiga upplevelsen från ett av centrala Uppsalas mest betydelsefulla offentliga rum.

Vi rekommenderar därför att maxhöjden sätts till sex våningar.

För Föreningen Vårda Uppsala
PO Sporrong tf ordförande
Sten Åke Bylund 1e vice ordförande

Busslinjer åt alla!

Busslinjer åt alla!

DEBATT: KOLLEKTIVTRAFIK  (UNT 2016-03-29)
Antalet busslinjer bör vara minst lika många som nu. Inget område ska sakna buss, skriver Föreningen Vårda Uppsala.
Trafikfrågan är bland de allra viktigaste när det gäller stadsbyggnad. Den bör i idealfallet vara utredd innan byggnadsplaner sätts i verket. Därför är det en extra knepig fråga att lösa trafikföringen i redan befintlig bebyggelse med gator som inte är dimensionerade för de behov av framkomlighet som förtätningar eller planerade sådana inom stadens gränser åstadkommer.

Vi har med oro sett de orimliga förtätningar av bebyggelsen som planeras i stadsnära områden.

De är trafikalstrande och förutsätter att så många som möjligt lämnar bilen hemma och använder sig av allmänna kommunikationer, och om centrumhandeln skall leva och inte slås ut av stormarknader måste trafiksystemet underlätta för det.

Särskilt tydligt framstår problemet med trafiken in till centrum i den nya plan för busstrafiken som stadens invånare nyligen fick sig presenterad, vilken kortfattat innebär en stor minskning av antalet linjer, färre hållplatser och långa avstånd för en stor del av bussresenärerna, nästan upp till en halv kilometer för de sämst lottade. Vad det innebär för äldre, handikappade eller föräldrar med små barn eller för vem som helst med tunga kassar är lätt att föreställa sig, och har också kommit till synes i insändarspalterna.

Kommunen satsar numera på stora ledbussar för mängder av passagerare. Dessa är ofta inte ens halvfulla.

En bättre storleksvariation i fordonsflottan borde övervägas också av det skälet att det under tider av glestrafik räcker med mindre fordon, som drar mindre drivmedel. Bussbolaget vill självfallet fylla bussarna och komma upp i fart mellan hållplatserna. Det är därför ingen överraskning att det nya förslaget främst bygger på utglesning av både bussleder och hållplatser. Effektivt och ekonomiskt, om man bara ser till busstrafiken. Men målet bör vara att förse stadens invånare i alla åldrar med bekväma och snabba bussförbindelser.

Vad innebär det? På önskelistan står:

Att det inte är längre än högst ett par hundra meter för att nå en buss som går till centrum.

Att man tar sig till stadsmitten med buss, det vill säga att minst ett par busslinjer stannar på Stora torget, helst fler än så. Det ger liv åt torget och är bra för ordningen. Torgets vackra busskurer bör vara kvar.

Att det finns väntkurer vid alla hållplatser.

Att antalet linjer är minst lika många som nu och får en maximalt god sträckning, bland annat med tanke på att vissa områden i stadens ytterkanter är trafikfria.

Alltså inget område utan buss.

Någorlunda tät trafik med måttligt stora bussar och täta stopp på de så kallade stomlinjerna som förbereder för framtida spårvagnstrafik, plus ett antal bussar i större format som går direkt utan stopp till arbetsplatser som Ultuna med flera vid väl studerade tider på dagen då behov föreligger.

Mycket bra i det nya förslaget är en ringlinje. Då vi antar att UL här ”tänker spårvagn” är det ytterst angeläget att i detalj studera hur den bör gå för ett maximalt gott resultat. Tvärgående linjer som exempelvis nuvarande nr 21 har varit uppskattade och bör prioriteras.

När det gäller stadskärnan, inte minst väster om ån, bör ett antal mindre bussar (20–25 personer?) nonstop och med täta hållplatser trafikera mål som för närvarande bara kan nås med en förhållandevis lång promenad för den som bär tungt, är äldre eller handikappad – men också till glädje för turister som tillåts köpa dagsbiljetter.

Är det inte precis nu ett bra tillfälle att lägga in en slinga som trafikerar västra delen av centrala staden?

Den bör starta vid Resecentrum, gå över Stora Torget och nå västsidan av centrum via Nybron, sedan Fyris torg – Upplandsmuseet – S:t Eriks torg med hållplats i övre delen av torget för Saluhallen, Domkyrkan och Gustavianum, vidare mot Universitetet via S:t Larsgatan och S:t Olofsgatan (två hållplatser för att försörja universitetets båda ingångar, en vid S:t Olofsgatan 10 och en vid Övre Slottsgatan bakom Universitetet). Sedan Carolina – Slottet med Konstmuséet – Nedre Slottsgatan – Akademiska sjukhuset – Flustret – Islandsbron – Bäverns gränd – Resecentrum. Maximalt väl skulle en sådan nonstopslinga fungera om den trafikerades i båda riktningarna.

Tänk om, och låt oss få en stadstrafik som sätter människan i centrum!

Ulla Björkman, Anna Nilsén, PO Sporrong

Föreningen Vårda Uppsala

Uppsala tar fel väg (om nya planer för sydöstra Fullerö)

Uppsala tar fel väg

(UNT debatt 2016-03-13)

DEBATT Att bygga bostäder vid en motorväg, på mark av riksintresse, avslöjar brist på framtidskompass, skriver Sten Åke Bylund och Ulla Björkman.

Trots klimatöverenskommelse och målsättningen att Uppsala skall utgöra en nationell ledstjärna för hållbart samhällsbyggande väljer Uppsala att bygga en ny stadsdel i ren glesbygd, intill ett motorvägsmot. Detta trots att det sker i fornlämningsrika betesmarker, på jordbruksmark och i en kulturbygd som kan vara av riksintresse. Det handlar än en gång om Fulleröområdet söder om Storvreta.

Bostadsmarknaden i Uppsala och övriga Sverige fungerar långt­ifrån väl för alla grupper. I det läget väljer kommunen att accelerera bostadsbyggandet till nivåer som Uppsala aldrig tidigare upplevt och som innebär omfattande förtätningar över hela staden. Många nya bostadsprojekt i ren glesbygd dras också i gång.

Plan för plan hastas igenom, många utan såväl analys som helhetsperspektiv. Uppsalas många kvaliteter som livsmiljö riskerar härmed snabbt att gå förlorade.

Ett ljus i mörkret har varit det samråd om en välkommen komplettering av Storvreta centrum med flerbostadshus som avslutats i dagarna. Storvreta med sitt fina centrum och sina goda kollektivförbindelser är en av Uppsalas bäst fungerande och mest attraktiva tätorter.

Samtidigt kan vi i UNT den 26/2 läsa att de tidigare planerna på en äventyrspark – vikingapark – i Fullerö, söder om Storvreta, ska ersättas dels av 740 nya lägenheter samt dels av en företagspark med plats också för handel, matställen med mera. Omedelbart öster därom har fastighetsbolaget enligt samma artikel dessutom redan fått klartecken för byggande av 200 nya hyresbostäder. Enligt UNT kommer det i området att byggas ytterligare ett antal radhus och villor samt en förskola längre söder ut.

Det handlar alltså om ett omfattande bostadsbyggnadsprojekt i ren glesbygd i direkt anslutning till motorvägsmotet – långt ifrån hållbart och klimatsmart!

Det tidigare förslaget till äventyrs­park i sydöstra Fullerö innehöll bland annat ett 22 meter högt hotell, en galleria med mera, men föll på grund av risken för störning av det starka kulturhistoriska intresse som klassificerar närområdet. I området ingår inte bara det långt utanför Sverige välbekanta Valsgärde utan hela området kring Gamla Uppsala samt Fyrisåns och Björklingeåns dalgång som är av riks­intresse (K 30) för kulturmiljövården (enligt en dom9/3 -15 i Mark- och miljööverdomstolen).

Motivtexten till riksintresseområdet K 30 framhåller att Gamla Uppsala samt Fyrisåns och Björklinge­åns dalgångar utgör ”centralbygd av stor betydelse för rikets historia med kontinuitet sedan bronsåldern och med monumentalt och traditionsbärande rikspolitiskt centrum under forn- och medeltid.”

Det förtjänar att framhållas, att Riksantikvarieämbetet i målet om vikingaparken fann att de planerna måste ses i perspektiv av att riksintresset redan påverkats negativt genom utbyggnaden av E4. Det innebar att utrymmet för ytterligare negativ påverkan på riksintresset hade minskat.

Föreningen Vårda Uppsala, som drev miljömålet mot äventyrsparken, har länge hävdat att en utveckling av kransorterna är angelägen. Härigenom öppnas möjligheter för ett rikare lokalt socialt liv, en bättre service samt en ökad efterfrågan att, som alternativ till stadsdelarna, bo och arbeta även i tätorterna. Det har också varit en förebildlig grundidé från det att den nya kommunen Uppsala bildades i början av 1970-talet. En särskilt stor fördel är att detta avlastar det i dag hårda exploateringstrycket på Uppsalas stadsområde.

Det är viktigt att komma ihåg att Uppsalas särart utgörs av stadens läge på slätten med dess höga natur- och kulturhistoriska värden.

Det är vidare angeläget att förstå att slätten i sig även utgörs av utomordentligt viktig jordbruksmark, som det bland annat i ett kultur-, miljö- och klimatperspektiv finns all anledning att slå vakt om.

Vad vi alltmer verkar få i kommunen är en bebyggelse som dels täpper igen staden, dels gör gårdarna mörkare och slår ut viktig grönska i form av natur och parker inne i staden, samt dels sväller ut över slätten.

I stället för spritt byggande på landsbygden och på jordbruksmark bör tillkommande bebyggelse i första hand ske i kransorter med kollektivtrafik.

Bostadsbebyggelse har självfallet en annan karaktär än en nöjespark. Trycket på omgivningen kan ändå bli avsevärt liksom behovet av nyinvesteringar för service, infrastruktur med mera. Under alla förhållanden är skyddet för riksintresseområdet en fråga som kräver noggrann utredning. Mot bakgrund av beslutade hållbarhets- och klimatmål bör analysen i hög grad även gälla frågan om en långsiktigt hållbar bebyggelsestruktur i vår region och kommun.

Sten Åke Bylund, 1:e vice ordförande

Ulla Björkman, styrelseledamot

Föreningen Vårda Uppsala

Kulturmöten i Ångkvarn (UNT Debatt 2016-01-13)

Kulturmöten i Ångkvarn

Kvarnverksamheten har en lång tradition bakåt i Uppsala, ända till 1286, då Akademikvarn byggdes på platsen där den nuvarande kvarnen med Upplandsmuseet idag ligger. På kullarna vid Vaksala torg låg också sedan århundraden väderkvarnar. Denna nyttiga, för stadsbilden livgivande och för Uppsala kännetecknande verksamhet sjunger nu på sista versen. De ståtliga kvarnbyggnaderna har sålts till en byggfirma och riskerar till större delen att rivas. 2017 stänger verksamheten för gott. Därmed blir Kungsängen en ensidig och mycket monoton bostadsstadsdel. Och kommunen som i den nya översiktsplanen påstår sig vilja satsa på en blandstad!

Uppsala utmärker sig i jämförelse med de flesta större städer genom att inte ha förmått lösa frågan om ett fullt ut fungerande konstmuseum. Se på Norrköping, vars konstmuseum tillkom redan 1946, ritat av Kurt von Schmalensee. Och inte nog med det. Norrköping har ett stadsmuseum också, inrymt i stadens ståtliga rådhus från 1910, ritat av ingen mindre än I G Clason, Nordiska museets arkitekt. Uppsala hade faktiskt också ett rådhus men valde att sälja det. Norrköpings känsla för kultur nådde kanske kulmen med Arbetets museum (1991), inrymt i Tuppens väveri, en industribyggnad från 1917 mitt i Motala ström. I samma område har en av Ivar Tengbom ritad byggnad för anrika Holmens pappersbruk omvandlats till stadens konserthus (2005). Fantastiska exempel på återanvändning, och allt med bästa läge mitt i stan! Uppsala står sig slätt vid en jämförelse.

Uppsala har missat mer än en chans: Varför blev inte Tullhuset konstmuseum? Läget var utomordentligt. Föreningen Vårda Uppsala arbetade för det. Och varför tog kommunen inte vara på det gamla mejeriet? Anläggningen var ju som klippt och skuren för ett stadens industrimuseum. Många stred i slutändan för att åtminstone få ha kvar dess magnifika skorsten.

Nu har Uppsala chansen! Det sista riktigt centrala läget för ett kulturkvarter är där Uppsala Ångkvarn ännu ligger. Skall Uppsala missa tillfället nu också?

I Uppsala finns ett centralt beläget, välbesökt och uppskattat länsmuseum med trivsamma lokaler. Det vill vi slå vakt om. Däremot saknas som framgått fungerande museer för konst, stadens historia och dess industriminnen. Staden har därtill ett stort antal kulturarbetare som behöver en gemensam pool och – kanske ännu mer – ateljéer.

Vi räknar här med att hela kvarnkvarteret, bortsett från byggnader av tillfällighetstyp, kan utnyttjas. När de avlägsnats tillkommer en användbar gårdsyta. I detta kvarter kan det kulturcentrum Uppsala behöver realiseras. Vi har redan nämnt tre museer, varav två utan adekvata lokaler och ett ännu icke existerande. Konstnärlig design måste uppmärksammas mer än hittills. Och varför inte förlägga ett arkitekturmuseum hit? Ett sådant behövs. Stockholm verkar ju inte vilja behålla sitt! Man kan vidare tänka sig en mindre biograf för film med kulturanknytning, en rymlig hörsal som kan hyras ut, en restaurang, konstnärsateljeer, utställningslokaler, inte bara för museerna utan också i anslutning till ateljeerna, och varför inte lokaler öppna för tillfälliga utställningar i allmänhet, också kommersiella, tillgängliga för stadens näringsliv, exempelvis av antikviteter, aktuell design och mycket annat. Turistbyrå bör finnas här. En användning av kvarteret som den beskrivna skulle locka ett stort antal besökare, inte bara från Uppsala, och bli ett verkligt lyft för staden.

Varför bevara hela raden av kvarnbyggnader? Kvarterets front mot Ågatan uppvisar en obruten rad av högklassiga industribyggnader från 1875 fram till 1960-talet. Fasaderna erbjuder en varierad anblick och spänner över ett stycke arkitekturhistoria från nyrenässans till funkis. Byggnadernas inre har en gles pelarstomme, kraftiga bjälklag av stål och betong samt rumshöjder mellan 4–4,5 meter. Det finns en hiss i varje hus utom det från 1875. Deras kapacitet varierar mellan 500 och 1200 kg. Byggnadsstrukturen tillåter en varierad rumsbildning, och vindsvåningen i det södra tegelhuset är genom sin rymd monumental – en närmast unik möjlighet att ta vara på.

Mycket finns alltså redan på plats. Till detta kommer de möjligheter som silorna innebär. De skulle kunna sammanbyggas, vilket lämnar öppet för fantasieggande rumsbildningar. En dröm för den begåvade arkitekten. Och för en framåtblickande museichef.

Därutöver erbjuder årummet en möjlighet till exteriör förlängning av kulturkvarterets verksamhet. Detta och broförbindelsen till Stadsträdgården gör läget utomordentligt – för att inte tala om närheten till Resecentrum.

Kommunen ser kvarnens rivning och nya bostäder som en förlängning av åstråket och en chans att skapa nya soliga mötesplatser. Men kan man tänka sig en bättre mötesplats än ett helt kvarter för stadens kultur i centralt läge?

Anna Nilsén

PO Sporrong

Föreningen Vårda Uppsala

Inte trovärdigt om hållbart Ulleråker (UNT nätartikel 2015-12-11)

Inte trovärdigt om hållbart Ulleråker
(UNT nätartikel 2015-12-11)

Erik Pelling bemöter kritiken av Ulleråkersplanerna som “grundlösa farhågor” (UNT 24/11 2015). Hållbarhet lyfts fram som argument för den höga exploateringen, som dock är långt ifrån hållbar, skriver Föreningen Vårda Uppsala.

DEBATT – REPLIK

I planprogrammet för Ulleråker redovisas mångordigt områdets höga kvaliteter – kulturmiljön med värdefulla institutionsbyggnader, landskapsrum och parkmiljöer. Men förslaget till stadsutveckling är så hårdhänt med så hög exploatering att dessa värden inte kommer att kunna bevaras.

Som jämförelse kan nämnas att med start i början av 1990-talet byggdes 700 lägenheter i södra delen på en yta motsvarande en fjärdedel av hela Ulleråkerområdet. Området är föredömligt i sin goda anpassning i skala och utformning till den värdefulla natur- och kulturmiljön.

Om norra delen av Ulleråker exploateras med samma täthet skulle där rymmas cirka 2 000 lägenheter – att jämföra med nu aktuella planer på 8 000 nya lägenheter.

Förslaget till den fyra gånger så höga exploateringen jämfört med de befintliga bostadskvarteren i södra delen bryter skalan och överblicken i området samt visar att de höga natur- och kulturvärdena kommer att gå till spillo. Det avslöjar hur lite realism det är i Pellings uttalande att ”det är ett privilegium att bo i ett historiskt område som ligger centralt och samtidigt så naturskönt”.

Hållbarhet är tyvärr ett begrepp som missbrukas alltmer – man tycks tro att ju tätare bebyggelse desto mera hållbart.

Ett av de nationella miljökvalitetsmålen, ”God bebyggd miljö”, ger viktiga utgångspunkter för planeringen. Det kulturella, historiska och arkitektoniska kulturarvet ska värnas. Behovet av park- och grönområden ska tillgodoses både med hänsyn människors – inte minst barns – behov av närhet till grönområden för rekreation och till att det behövs allt större grönytor för att ta hand om regnvatten till följd av klimatförändringarna. En god vardagsmiljö ska utvecklas som ger skönhetsupplevelser och trevnad. Hållbarhet är alltså inte bara en fråga om högsta möjliga täthet.

En hållbar stadsutveckling innebär så många fler aspekter som måste avvägas mot graden av täthet.

Det är inte hållbart att riva välbevarade institutionsbyggnader av högt kulturhistoriskt värde där ”miljöskulden” vid byggandet för länge sedan är avbetalad, att nonchalera behovet av park- och grönområden till men för människors hälsa och mötet med klimatutmaningarna, samt att bygga så tätt att resultatet blir en stadsmiljö utan sol och grönska.

Först köper kommunen marken för en skyhög köpeskilling på 1,8 miljarder, vilket förutsätter att man bygger 8 000 lägenheter för att kalkylen ska gå ihop – detta innan man i en demokratisk process analyserat och prövat olika alternativ till stadsutveckling. Därefter påbörjas en process om ett planprogram, men innan samrådet är klart och en så viktig fråga som påverkan på grundvattnet i åsen är klarlagd så beslutar kommunen att påbörja detaljplaneringen med högsta tänkbara exploateringsgrad som ingångsvärde. Inte ens grundvattenfrågan tycks bekymra Erik Pelling.

Projektet Ulleråker bedrivs således i fel ordning och på ett sätt som gör den demokratiska processen meningslös.

Kommunen erlade en köpeskilling på basis av ett önskat antal lägenheter utan att dessförinnan klarlägga vilken exploateringsgrad Ulleråker tål med hänsyn till de höga kultur- och naturvärdena och målet att skapa en god stadsmiljö.

Att Ulleråker skulle bli en förebild för en genomtänkt hållbar stadsbyggnad är inte trovärdigt.

Stadsplaneringen i Ulleråker och i kommunen i övrigt verkar tvärtom framförallt präglas av stress och vackra ord, varför? Kommunen tycks ha abdikerat från sitt ansvar att utifrån en helhetssyn planera för en långsiktigt hållbar (i dess verkliga mening) och attraktiv stadsmiljö där stadens egenart och kulturarv tas tillvara som en resurs, en resurs som inte minst har stor ekonomisk betydelse för framtiden.

För Föreningen Vårda Uppsala

Kristina Berglund, StyrelseledamotSten Åke Bylund, 1:e vice ordförande

Paradgata? Några reflexioner

Tar vi vara på den kvalitet som återstår?

Så låt oss ta vara på det som finns kvar av Uppsala innerstades resterande kvaliteter, skriver Olof Antell

Paradgata? Några reflexioner

” Och så kom vi till en sta, där stod husen ra i ra”. Så står det i Arosenius barnbok Kattresan. Det är ju en enkel och bra beskrivning av hur en stad ser ut. Sen måste man lägga till ett centralt placerat torg, en kyrka, ett rådhus, ett stadshotell, en större skolbyggnad, en hamn sedan en järnvägsstation med tillhörande park, ett sjukhus, en begravningsplats och förstås en stadspark. I vissa städer ett slott, en domkyrka, en teaterbyggnad och ett universitetshus. I äldre städer finns rester av en medeltida stad kring kyrkan och en mer strikt ordnad bebyggelse i fyrkantiga kvarter kring torget och järnvägsstationen. Så ser också Uppsalas stadskärna ut.

Liksom de flesta svenska städer har en betydande del av staden rivits på 60- och 70-talen och ersatts med ensartade affärskvarter och gågator. I Uppsala revs merparten av alla gamla trähus i staden öster om Fyrisån och något färre väster om ån där fler hus var byggda i sten och tegel. Men i Luthagen bortom Skolgatan revs det friskt och utan urskillning. Även det Rappska huset vid Sysslomansgatan med sin praktfulla jugendfasad, offrades åt grävskoporna!

1643 års stadsplan präglar ännu det som nu är stadens centrum. Ett torg med en huvudgata i varje väderstreck som leder ut ur staden. Det är en stadsplan med romersk förebild, ett mer än två tusen år gammalt mönster för hur en stad bör organiseras. Kring torget uppfördes mer betydande byggnader och ett rådhus. I kvarteren kring huvudgatorna handels och hantverkargårdar med bostadshus längs gatan och uthus, stall och ladugårdar, magasin och byggnader för tillverkning och lager i kvarterets inre. I dag finns mer samlade rester av denna bebyggelse kvar i Svartbäcken mellan S:t Olofsgatan och Skolgatan. Under 1800-talets andra hälft och kring sekelskiftet byggdes större hus längs Bangårdsgatan, och Kungsgatan som med stationsbygget 1866 blev viktiga huvudgator. Kring torget uppfördes några ståtliga hus och rådhuset fick ny kostym.

I hundra år växte staden sedan i lugn takt fram till 1958. Då kom en stadsplan i modernistisk anda som blev startskottet för rivningen av innerstaden. Vackra hus med både bostäder och handel ersattes av nya trista butiks- och kontorshus, och gator skulle breddas för att släppa fram buss- och biltrafik, men dessbättre blev inte allt som planerats genomfört.

Föreningen Vårda Uppsala bildades som en reaktion på rivningen av det Lokkska huset vid Stora torget och på det till torgmiljön illa anpassade nya Tempohuset med sin märkliga betongfasad. Nu 55 år senare ser vi resultatet av en om- och nybyggnad på samma plats som om möjligt ännu sämre tar fasta på torgets karaktär och den omgivande bebyggelsen. Häromveckan invigdes också den första etappen av den så kallade Paradgatan, i stort sett bara en upprustning av trottoarer och gatubelysning på Drottninggatan från Nybron upp till Carolina. Men var det inte i somras något av Speers anda över de gigantiska armaturstolparna med sina standar? Som om backen vore redo för taktfast marscherande kängor. I tillfällig julskrud är denna association dessbättre inte lika tydlig. Och Carolina Redivivas stiliga fasad? Den kan inte mer ses eller fotograferas på håll utan att den nykaklade värmecentralen hamnar i blickfånget.

Nu återstår resterande etapper. Stora torget och angränsande gator och gränder är starkt påverkade av det dominerande plåthölje som täcker Åhlenshuset. Men annat oroar nu. Det vore önskvärt att bussarna även i fortsättningen tilläts parkera vid torget i stället för vid Vaksalagatan. De eleganta glaskurerna från torgets förra renovering borde få bli kvar och den gamla gjutjärnskandelabern behålla sin plats. Torget har varit en central punkt för stadens kollektivtrafik alltsedan spårvagnarna träffades på torgets mitt. Det ger torget liv och gör det till en naturlig mötesplats. Det är där man som resenär in till centrum vill stiga av.

Vaksalagatan från Dragarbrunnsgatan och framåt är sedan länge breddad och anpassad till trafikapparaten. Usikten österut på Vaksalagatan är ingen vacker syn. Den fula och nedklottrade järnvägviadukten bryter snöpligt gatan och blir inte lätt att åtgärda. Passagen under järnvägen vid Resecentrum visar vilken svår uppgift det är fråga om. Planerna på att göra om samma misstag vid S:t Persgatan och S:t Olofsgatan bör därför skrinläggas. En enkel gång- och cykeltunnel vid S:t Olofsgatan räcker. Man kan gott vänta på att tågen passerar om man valt just den färdvägen med sin bil. Det är ju gång-, cykel- och kollektivtrafik som ska prioriteras nu. Efter järnvägsbron fram till Vaksala torg domineras omgivande bebyggelse av Konserthuset med dess överdrivna skala. Här finns ännu några kvarter med äldre byggnader och vid torget bland annat Leches vackra skolbyggnad. Med konserthusbygget försvann ett helt 1800-talskvarter. Det stiliga huset med den anrika cykelaffären i dess hörn mot Vaksalagatan får vi aldrig tillbaka.

Så låt oss framförallt ta vara på det som finns kvar av innerstadens resterande kvaliteter, dess ljusa gaturum, husens detaljrikedom och deras färg- och materialvariationer, den måttliga skalan. Vi har mer att lära av av 1800-talet och det tidiga 1900-talets stadsbyggande än av dagens enahanda modernism. Gator och byggnader ska liksom musik byggas med känsla för skönhet och förmedla det också.

För Föreningen Vårda Uppsala

Olof Antell, ordförande

Morgondagens arv: Var finns visionerna för våra barns miljö?

Morgondagens arv

UNT Debatt: 2015-10-27

Anna Micro Vikstrand och Hedvig Mårdh:  Var finns visionerna för våra barns miljö?

Uppsala expanderar kraftigt. Många av våra nya invånare är barn, och därför är trycket på barnomsorgen högt. Trots detta är omhändertagandet ofta väldigt gott. Det finns många duktiga medarbetare på Uppsalas förskolor. Det som där­emot inte alltid är så bra är den fysiska miljö som barnen vistas i större delen av sin vakna tid.

I dagsläget finns det drygt 190 förskolor i Uppsala. Ytterst få av dessa har ett arkitektoniskt värde.

Trots det har nyligen Svartbäckens förskola ritad 1947 av Gunnar Leche rivits. Det var en gedigen tegelbyggnad i två våningar där proportionerna, materialen och omsorgen för detaljer skapade en tilltalande helhet. Nu riskerar dessutom Uppsalas enda byggnad ritad av Bruno Mathsson, Rackarungens förskola på Rackarberget, att rivas i och med Uppsalahems planer att förtäta området.

Byggnaden uppfördes 1954 som daghem och har en mycket ändamålsenlig arkitektur som barn och personal trivs i. Om huset bara underhålls kan det utan problem fungera i många år till.

Bruno Mathsson är i dag främst känd som möbelformgivare, men ritade också cirka hundra byggnader. Mathsson var innovativ och vågade utveckla nya byggsystem, bland annat tog han patent på ett isolerglas – Brunopane. Med hjälp av isolerglasen kunde han uppföra energisnåla hus med stora glasade väggar. Tanken var att släppa in ljus och skapa en närhet till den omgivande miljön. Han var även tidig med att bygga med betongplatta direkt på marken och att använda sig av golvvärme.

Detta är byggnads­detaljer som i dag är vanliga, men Bruno Mathsson var en pionjär, varför Rackarungen är särskilt arkitekturhistoriskt intressant.

De äldre förskolor som har arkitektoniska kvaliteter verkar således inte kommunen värdesätta. Hur är det då med de nya förskolor som byggs? Under senare år har det uppförts sexton nya förskolor som alla bygger på samma gråa barackmodul.

De flesta barackerna har en våning och platt tak. Några är i två våningar och ett fåtal har sadeltak. Gemensamt för dem alla är att de är oerhört trista och att de inte har något som helst arkitektoniskt värde. Som en parentes kan nämnas att en av dessa baracker ironiskt nog heter förskolan Arkitekten!

Men var är arkitekterna – vem har i dag visionerna för att skapa bättre miljöer för våra barn?

Även om tanken är att barackerna fyller ett tillfälligt behov behöver de väl inte vara så fula?

Temporära lösningar riskerar dessutom ofta att bli permanenta. Baracker verkar kanske vara ett billigt sätt att snabbt lösa behovet av fler förskoleplatser, men kortsiktiga lösningar tenderar ofta att bli dyra i längden. Med tanke på Uppsalas starka expansion lär knappast behovet av förskoleplatser minska i framtiden varför denna kortsiktiga lösning endast innebär merkostnader.

År 2011 uppfördes förskolan Paletten i Midsommarkransen i Stockholm. Den gula och lekfullt rundade byggnaden som är ritad av Tham och Widegård är ett gott exempel på att man faktiskt kan bygga förskolor som inte behöver vara kommunalgråa klossar.

Varför satsar inte kommunen på en god arkitektur där våra barn kan få en stimulerande och kreativ tillvaro?

Miljön vi vistas i är viktig och påverkar både barn och vuxna. De flesta vuxna skulle inte acceptera att deras arbetsplats år ut och år in var inhyst i en barack. Varför ska barnen dra det kortaste strået – var finns visionerna för våra barns miljö?

Vår önskan är att kommunen ska ta vara på de byggnader som har en god och ändamålsenlig arkitektur. Med ett kontinuerligt underhåll kan de stå i flera hundra år. Bra arkitektur tål att användas och utvecklas utifrån dagens krav på luft, ljud och energi. Och bygg nya spännande och välfungerande förskolor. Det som byggs i dag är morgondagens kulturarv!

Anna Micro Vikstrand, arkitekturhistoriker

Hedvig Mårdh, doktorand, Konstvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet

Samling kring Lyktan (Odinslund, kv Ubbo)

S A M L I N G   K R I N G   L Y K T A N (UNT 11 oktober 2015 artikel om kv Ubbo)


Debatten om kvarteret Ubbo är i full gång och handlar som vanligt om den del av kvarteret som ägs av Uppsala studentkår genom Stiftelsen Ubbo. Ett nytt förslag till bl a en stor L-formad byggnad kommer snart på remiss. Det blir mest forskarbostäder i kvarteret. Kontentan är som tidigare att kvarteret ”sluts”.

Sikten från Villa Anna åt Carolina till krymper och blir inåt kvarteret obefintlig.

I det ritningsmaterial vi fått ta del av saknas perspektiv från detta håll. Från motsatt håll ges en liten blick in i kvarteret. Inte heller där kan man se 1700-talshuset.

Miljön ser idag rätt beklämmande ut. Varken tomt eller hus har på många år skötts eller underhållits. Vi och de många andra som genom åren yttrat sig i ärendet vill att de sista resterna av kvarterets bebyggelse skall bevaras åt eftervärlden, respektfullt rustas och få en passande användning. På så sätt kan med en mindre komplettering än den planerade en både attraktiv och välbesökt miljö skapas, något som byggherren säkert också eftersträvar.

Med annat uppdrag skulle den av allt att döma skickliga arkitekt som Stiftelsen anlitat kunna åstadkomma detta.

Nedan följer i stenstil några av de övriga nackdelar som vi ser med planen – vi avser att bli utförligare vid remisstillfället:

– Tomten ligger i en av officiell användning präglad miljö och har under århundraden visuellt uppfattats som del av parkmiljön. Utåtriktad verksamhet planeras förvisso i L-husets bottenvåning, men bostadsfunktionen överväger och innebär en för miljön främmande privatisering, och när kvarteret sluts reduceras den gamla processionsvägen upp till Slottet till en vanlig stadsgata.

– Detta stora och långsträckta byggnadskomplex, trevånigt åt allén och fyrvånigt åt Villa Anna bryter sammanhanget mellan den småskaliga och varierade bebyggelsen från Ö Slottsgatan ned åt Värmlands och Drottninggatan till – ett stycke sammanhängande äldre byggnadshistoria.

– En inte oviktig aspekt är att L-huset kommer att skugga hela närmiljön, nedåt och mot Villa Anna. Att det har glasfasad betyder inte att det är genomskinligt och fyrvåningsdelen står för nära hotellet.

Måste man bygga på bekostnad av befintliga värden? Ett område av stort kulturhistoriskt värde som detta bör utvecklas i samspel med omgivningen.

Det innebär här en officiell funktion samt anpassning i skala och utförande. Att uppföra forskarbostäder just här tycks oss inte tvingande. Vi är väl medvetna om ägarförhållandena men anser att dessa med tanke på läget rimligen också innebär ett stort ansvar.

Vi har ett alternativ: Projekt Lyktan. Under ett tiotal år samarbetade en av oss (AN) med Per Hultén, arkitekt SAR/MSA, som tragiskt omkom i början av detta år. Strax före jul hörde han av sig och undrade om det inte var dags att aktualisera Lyktan. Det gör vi med denna artikel. Projektet i fråga var först kopplat till idén om ett museum i den f d Lindska skolan. Det föll, men tanken på ett livande element i Odinslund kvarstod.

Den åttkantiga Lyktan – Per laborerade också med en fyrkantig – var tänkt att ligga på platsen för den nuvarande garageinfarten och ha flera funktioner. Som namnet antyder skulle den lysa upp området.

Fasaderna var av glas. Per hade idéer om hur den billigt skulle kunna uppvärmas och ”hållas tänd” kvällstid. Den var tvåvånig och skulle i bottenvåningen hysa en informationspool för de ständiga busslasterna av turister. Toaletter i källarvåningen skulle ersätta de i ubbodebatten figurerande nuvarande. Övre våningen hade balkong runt om. Den skulle samspela med en amfiteater omgärdad av en vacker trädgård som Pers gode vän landskapsarkitekt LAR/MSA Sture Koinberg ritade. Här skulle studenterna få ett ställe att samlas, kanske ge föreställningar, kanske publika sångaftnar från balkongen. De gamla husen skulle hysa servering. Kort sagt en användning av tomten till glädje för ägarna, för hela staden och för dess besökare. I tanken ingick att Stiftelsen Ubbo antingen skulle kunna hyra ut delar av anläggningen eller sälja tomten till kommunen.

En idé att ta upp igen?

Anna Nilsén

Mats Wahlberg

för Föreningen Vårda Uppsala