Paradgata? Några reflexioner

Tar vi vara på den kvalitet som återstår?

Så låt oss ta vara på det som finns kvar av Uppsala innerstades resterande kvaliteter, skriver Olof Antell

Paradgata? Några reflexioner

” Och så kom vi till en sta, där stod husen ra i ra”. Så står det i Arosenius barnbok Kattresan. Det är ju en enkel och bra beskrivning av hur en stad ser ut. Sen måste man lägga till ett centralt placerat torg, en kyrka, ett rådhus, ett stadshotell, en större skolbyggnad, en hamn sedan en järnvägsstation med tillhörande park, ett sjukhus, en begravningsplats och förstås en stadspark. I vissa städer ett slott, en domkyrka, en teaterbyggnad och ett universitetshus. I äldre städer finns rester av en medeltida stad kring kyrkan och en mer strikt ordnad bebyggelse i fyrkantiga kvarter kring torget och järnvägsstationen. Så ser också Uppsalas stadskärna ut.

Liksom de flesta svenska städer har en betydande del av staden rivits på 60- och 70-talen och ersatts med ensartade affärskvarter och gågator. I Uppsala revs merparten av alla gamla trähus i staden öster om Fyrisån och något färre väster om ån där fler hus var byggda i sten och tegel. Men i Luthagen bortom Skolgatan revs det friskt och utan urskillning. Även det Rappska huset vid Sysslomansgatan med sin praktfulla jugendfasad, offrades åt grävskoporna!

1643 års stadsplan präglar ännu det som nu är stadens centrum. Ett torg med en huvudgata i varje väderstreck som leder ut ur staden. Det är en stadsplan med romersk förebild, ett mer än två tusen år gammalt mönster för hur en stad bör organiseras. Kring torget uppfördes mer betydande byggnader och ett rådhus. I kvarteren kring huvudgatorna handels och hantverkargårdar med bostadshus längs gatan och uthus, stall och ladugårdar, magasin och byggnader för tillverkning och lager i kvarterets inre. I dag finns mer samlade rester av denna bebyggelse kvar i Svartbäcken mellan S:t Olofsgatan och Skolgatan. Under 1800-talets andra hälft och kring sekelskiftet byggdes större hus längs Bangårdsgatan, och Kungsgatan som med stationsbygget 1866 blev viktiga huvudgator. Kring torget uppfördes några ståtliga hus och rådhuset fick ny kostym.

I hundra år växte staden sedan i lugn takt fram till 1958. Då kom en stadsplan i modernistisk anda som blev startskottet för rivningen av innerstaden. Vackra hus med både bostäder och handel ersattes av nya trista butiks- och kontorshus, och gator skulle breddas för att släppa fram buss- och biltrafik, men dessbättre blev inte allt som planerats genomfört.

Föreningen Vårda Uppsala bildades som en reaktion på rivningen av det Lokkska huset vid Stora torget och på det till torgmiljön illa anpassade nya Tempohuset med sin märkliga betongfasad. Nu 55 år senare ser vi resultatet av en om- och nybyggnad på samma plats som om möjligt ännu sämre tar fasta på torgets karaktär och den omgivande bebyggelsen. Häromveckan invigdes också den första etappen av den så kallade Paradgatan, i stort sett bara en upprustning av trottoarer och gatubelysning på Drottninggatan från Nybron upp till Carolina. Men var det inte i somras något av Speers anda över de gigantiska armaturstolparna med sina standar? Som om backen vore redo för taktfast marscherande kängor. I tillfällig julskrud är denna association dessbättre inte lika tydlig. Och Carolina Redivivas stiliga fasad? Den kan inte mer ses eller fotograferas på håll utan att den nykaklade värmecentralen hamnar i blickfånget.

Nu återstår resterande etapper. Stora torget och angränsande gator och gränder är starkt påverkade av det dominerande plåthölje som täcker Åhlenshuset. Men annat oroar nu. Det vore önskvärt att bussarna även i fortsättningen tilläts parkera vid torget i stället för vid Vaksalagatan. De eleganta glaskurerna från torgets förra renovering borde få bli kvar och den gamla gjutjärnskandelabern behålla sin plats. Torget har varit en central punkt för stadens kollektivtrafik alltsedan spårvagnarna träffades på torgets mitt. Det ger torget liv och gör det till en naturlig mötesplats. Det är där man som resenär in till centrum vill stiga av.

Vaksalagatan från Dragarbrunnsgatan och framåt är sedan länge breddad och anpassad till trafikapparaten. Usikten österut på Vaksalagatan är ingen vacker syn. Den fula och nedklottrade järnvägviadukten bryter snöpligt gatan och blir inte lätt att åtgärda. Passagen under järnvägen vid Resecentrum visar vilken svår uppgift det är fråga om. Planerna på att göra om samma misstag vid S:t Persgatan och S:t Olofsgatan bör därför skrinläggas. En enkel gång- och cykeltunnel vid S:t Olofsgatan räcker. Man kan gott vänta på att tågen passerar om man valt just den färdvägen med sin bil. Det är ju gång-, cykel- och kollektivtrafik som ska prioriteras nu. Efter järnvägsbron fram till Vaksala torg domineras omgivande bebyggelse av Konserthuset med dess överdrivna skala. Här finns ännu några kvarter med äldre byggnader och vid torget bland annat Leches vackra skolbyggnad. Med konserthusbygget försvann ett helt 1800-talskvarter. Det stiliga huset med den anrika cykelaffären i dess hörn mot Vaksalagatan får vi aldrig tillbaka.

Så låt oss framförallt ta vara på det som finns kvar av innerstadens resterande kvaliteter, dess ljusa gaturum, husens detaljrikedom och deras färg- och materialvariationer, den måttliga skalan. Vi har mer att lära av av 1800-talet och det tidiga 1900-talets stadsbyggande än av dagens enahanda modernism. Gator och byggnader ska liksom musik byggas med känsla för skönhet och förmedla det också.

För Föreningen Vårda Uppsala

Olof Antell, ordförande

Morgondagens arv: Var finns visionerna för våra barns miljö?

Morgondagens arv

UNT Debatt: 2015-10-27

Anna Micro Vikstrand och Hedvig Mårdh:  Var finns visionerna för våra barns miljö?

Uppsala expanderar kraftigt. Många av våra nya invånare är barn, och därför är trycket på barnomsorgen högt. Trots detta är omhändertagandet ofta väldigt gott. Det finns många duktiga medarbetare på Uppsalas förskolor. Det som där­emot inte alltid är så bra är den fysiska miljö som barnen vistas i större delen av sin vakna tid.

I dagsläget finns det drygt 190 förskolor i Uppsala. Ytterst få av dessa har ett arkitektoniskt värde.

Trots det har nyligen Svartbäckens förskola ritad 1947 av Gunnar Leche rivits. Det var en gedigen tegelbyggnad i två våningar där proportionerna, materialen och omsorgen för detaljer skapade en tilltalande helhet. Nu riskerar dessutom Uppsalas enda byggnad ritad av Bruno Mathsson, Rackarungens förskola på Rackarberget, att rivas i och med Uppsalahems planer att förtäta området.

Byggnaden uppfördes 1954 som daghem och har en mycket ändamålsenlig arkitektur som barn och personal trivs i. Om huset bara underhålls kan det utan problem fungera i många år till.

Bruno Mathsson är i dag främst känd som möbelformgivare, men ritade också cirka hundra byggnader. Mathsson var innovativ och vågade utveckla nya byggsystem, bland annat tog han patent på ett isolerglas – Brunopane. Med hjälp av isolerglasen kunde han uppföra energisnåla hus med stora glasade väggar. Tanken var att släppa in ljus och skapa en närhet till den omgivande miljön. Han var även tidig med att bygga med betongplatta direkt på marken och att använda sig av golvvärme.

Detta är byggnads­detaljer som i dag är vanliga, men Bruno Mathsson var en pionjär, varför Rackarungen är särskilt arkitekturhistoriskt intressant.

De äldre förskolor som har arkitektoniska kvaliteter verkar således inte kommunen värdesätta. Hur är det då med de nya förskolor som byggs? Under senare år har det uppförts sexton nya förskolor som alla bygger på samma gråa barackmodul.

De flesta barackerna har en våning och platt tak. Några är i två våningar och ett fåtal har sadeltak. Gemensamt för dem alla är att de är oerhört trista och att de inte har något som helst arkitektoniskt värde. Som en parentes kan nämnas att en av dessa baracker ironiskt nog heter förskolan Arkitekten!

Men var är arkitekterna – vem har i dag visionerna för att skapa bättre miljöer för våra barn?

Även om tanken är att barackerna fyller ett tillfälligt behov behöver de väl inte vara så fula?

Temporära lösningar riskerar dessutom ofta att bli permanenta. Baracker verkar kanske vara ett billigt sätt att snabbt lösa behovet av fler förskoleplatser, men kortsiktiga lösningar tenderar ofta att bli dyra i längden. Med tanke på Uppsalas starka expansion lär knappast behovet av förskoleplatser minska i framtiden varför denna kortsiktiga lösning endast innebär merkostnader.

År 2011 uppfördes förskolan Paletten i Midsommarkransen i Stockholm. Den gula och lekfullt rundade byggnaden som är ritad av Tham och Widegård är ett gott exempel på att man faktiskt kan bygga förskolor som inte behöver vara kommunalgråa klossar.

Varför satsar inte kommunen på en god arkitektur där våra barn kan få en stimulerande och kreativ tillvaro?

Miljön vi vistas i är viktig och påverkar både barn och vuxna. De flesta vuxna skulle inte acceptera att deras arbetsplats år ut och år in var inhyst i en barack. Varför ska barnen dra det kortaste strået – var finns visionerna för våra barns miljö?

Vår önskan är att kommunen ska ta vara på de byggnader som har en god och ändamålsenlig arkitektur. Med ett kontinuerligt underhåll kan de stå i flera hundra år. Bra arkitektur tål att användas och utvecklas utifrån dagens krav på luft, ljud och energi. Och bygg nya spännande och välfungerande förskolor. Det som byggs i dag är morgondagens kulturarv!

Anna Micro Vikstrand, arkitekturhistoriker

Hedvig Mårdh, doktorand, Konstvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet

Samling kring Lyktan (Odinslund, kv Ubbo)

S A M L I N G   K R I N G   L Y K T A N (UNT 11 oktober 2015 artikel om kv Ubbo)


Debatten om kvarteret Ubbo är i full gång och handlar som vanligt om den del av kvarteret som ägs av Uppsala studentkår genom Stiftelsen Ubbo. Ett nytt förslag till bl a en stor L-formad byggnad kommer snart på remiss. Det blir mest forskarbostäder i kvarteret. Kontentan är som tidigare att kvarteret ”sluts”.

Sikten från Villa Anna åt Carolina till krymper och blir inåt kvarteret obefintlig.

I det ritningsmaterial vi fått ta del av saknas perspektiv från detta håll. Från motsatt håll ges en liten blick in i kvarteret. Inte heller där kan man se 1700-talshuset.

Miljön ser idag rätt beklämmande ut. Varken tomt eller hus har på många år skötts eller underhållits. Vi och de många andra som genom åren yttrat sig i ärendet vill att de sista resterna av kvarterets bebyggelse skall bevaras åt eftervärlden, respektfullt rustas och få en passande användning. På så sätt kan med en mindre komplettering än den planerade en både attraktiv och välbesökt miljö skapas, något som byggherren säkert också eftersträvar.

Med annat uppdrag skulle den av allt att döma skickliga arkitekt som Stiftelsen anlitat kunna åstadkomma detta.

Nedan följer i stenstil några av de övriga nackdelar som vi ser med planen – vi avser att bli utförligare vid remisstillfället:

– Tomten ligger i en av officiell användning präglad miljö och har under århundraden visuellt uppfattats som del av parkmiljön. Utåtriktad verksamhet planeras förvisso i L-husets bottenvåning, men bostadsfunktionen överväger och innebär en för miljön främmande privatisering, och när kvarteret sluts reduceras den gamla processionsvägen upp till Slottet till en vanlig stadsgata.

– Detta stora och långsträckta byggnadskomplex, trevånigt åt allén och fyrvånigt åt Villa Anna bryter sammanhanget mellan den småskaliga och varierade bebyggelsen från Ö Slottsgatan ned åt Värmlands och Drottninggatan till – ett stycke sammanhängande äldre byggnadshistoria.

– En inte oviktig aspekt är att L-huset kommer att skugga hela närmiljön, nedåt och mot Villa Anna. Att det har glasfasad betyder inte att det är genomskinligt och fyrvåningsdelen står för nära hotellet.

Måste man bygga på bekostnad av befintliga värden? Ett område av stort kulturhistoriskt värde som detta bör utvecklas i samspel med omgivningen.

Det innebär här en officiell funktion samt anpassning i skala och utförande. Att uppföra forskarbostäder just här tycks oss inte tvingande. Vi är väl medvetna om ägarförhållandena men anser att dessa med tanke på läget rimligen också innebär ett stort ansvar.

Vi har ett alternativ: Projekt Lyktan. Under ett tiotal år samarbetade en av oss (AN) med Per Hultén, arkitekt SAR/MSA, som tragiskt omkom i början av detta år. Strax före jul hörde han av sig och undrade om det inte var dags att aktualisera Lyktan. Det gör vi med denna artikel. Projektet i fråga var först kopplat till idén om ett museum i den f d Lindska skolan. Det föll, men tanken på ett livande element i Odinslund kvarstod.

Den åttkantiga Lyktan – Per laborerade också med en fyrkantig – var tänkt att ligga på platsen för den nuvarande garageinfarten och ha flera funktioner. Som namnet antyder skulle den lysa upp området.

Fasaderna var av glas. Per hade idéer om hur den billigt skulle kunna uppvärmas och ”hållas tänd” kvällstid. Den var tvåvånig och skulle i bottenvåningen hysa en informationspool för de ständiga busslasterna av turister. Toaletter i källarvåningen skulle ersätta de i ubbodebatten figurerande nuvarande. Övre våningen hade balkong runt om. Den skulle samspela med en amfiteater omgärdad av en vacker trädgård som Pers gode vän landskapsarkitekt LAR/MSA Sture Koinberg ritade. Här skulle studenterna få ett ställe att samlas, kanske ge föreställningar, kanske publika sångaftnar från balkongen. De gamla husen skulle hysa servering. Kort sagt en användning av tomten till glädje för ägarna, för hela staden och för dess besökare. I tanken ingick att Stiftelsen Ubbo antingen skulle kunna hyra ut delar av anläggningen eller sälja tomten till kommunen.

En idé att ta upp igen?

Anna Nilsén

Mats Wahlberg

för Föreningen Vårda Uppsala

Respektlöst agerat (UNT Debatt 2015-10-02)

R E S P E K T L Ö S T  A G E R A T   (UNT Debatt 2015-10-02)

Kommunen påstår att syftet med planförslaget för Södra staden är att ta ett helhetsgrepp på stadsutvecklingen och driva en process som kännetecknas av öppenhet, delaktighet och samverkan – samtidigt föregrips resultatet av planeringen av grundläggande beslut mitt under den pågående demokratiska processen.

Just när det första steget i planprocessen för Södra staden avslutats, det offentliga samrådet, får vi läsa i UNT (2015-09-21) att nu sker ”startskott för utbyggnad i storformat”, detaljplaneringen påbörjas omgående i Ulleråker med ett flervånings parkeringshus för upp till 700 bilar och drygt 600 bostäder. Enligt Erik Pelling, plan- och byggnadsnämndens ordförande, är det helt i sin ordning att på detta sätt föregå den översiktliga planeringen vilket han menar kan ge både snabbare bostadsbyggande och bättre kvalitet.

Detta är ett makalöst uttalande mot bakgrund av kommunens påstådda ambition att ta ett helhetsgrepp och värna om en dialog med medborgarna. Pelling har uppenbarligen inte heller förstått att syftet enligt PBL med en fördjupad översiktsplan är att utifrån en analys av områdets förutsättningar forma en framtidsbild som innebär en god avvägning mellan bebyggelse, kulturmiljö och naturvärden och som härigenom ger riktlinjer för efterföljande detaljplanering. I stället för att avvakta denna framtidsbild utifrån en helhetssyn, som den demokratiska processen skulle syfta till, fortsätter kommunen alltså att frimärksplanera vilket till och med framhålls av Pelling som en fördel (!)

Ett annat exempel på beslut i förtid är att kommunen har bestämt att 34 äldre vårdbyggnader i Ulleråker ska rivas, varav många av hög arkitektonisk och medicinhistorisk kvalitet. Dessa planerade rivningar, varav rivningslov redan meddelats för fyra byggnader, är ytterst anmärkningsvärda då de strider mot den uttalade ambitionen för Ulleråker – att tillvarata områdets kulturmiljövärden och dess flerskiktade historia.

Rosendal och Bäcklösa är andra exempel på detaljplaner som tagits fram innan inriktningen beslutats för fortsatt stadsutveckling i Södra staden. Dessa planer, med hög exploatering för ”tät stad” och med åsidosättande av kultur- och naturvärden, innebär liksom planstarten i Ulleråker tidiga låsningar som föregriper en allsidig prövning av olika alternativ och försvårar en planering där områdets unika värden tillvaratas. Hanteringen strider mot lagens plansystem som bygger på en stegvis precisering från översiktsplan – vid behov via fördjupad översiktsplan – till detaljplan.

Kommunens agerande genom besluten i Ulleråker, visar en häpnadsväckande brist på respekt för en ansvarsfull planering och för den demokratiska processen. Demokrati förutsätter kunskap hos beslutsfattarna, god information till väljarna om alternativen samt att väljarna känner att de blir hörda. Föreningen Vårda Uppsala uppmanar Uppsalas politiker att ta medborgardialogen på allvar och att i fortsättningen bedriva planeringen för Södra staden på ett sätt som överensstämmer med de vackra orden i plandokumenten!

För Föreningen Vårda Uppsala

Kristina Berglund               Ulla Björkman

Styrelseledamot                  Styrelseledamot

Gör om planen för Södra staden (UNT nätupplaga 2015-09-09)

Gör om planen för Södra staden

Den fördjupade översiktsplanen för Södra staden är omfångsrik, fylld av vackra ord och tjusiga formuleringar men saknar konkretion. Områdets höga kvaliteter påtalas utan att visa hur staden ska utformas och anpassas till dessa värden. Hur ska medborgarna kunna förstå vilken stad som blir följden av att 25000 bostäder ska pressas in i stadsdelen? Den demokratiska process med ”öppenhet, delaktighet och samverkan” som kommunen säger sig eftersträva blir ett slag i luften.

De stadsmiljöer som vi uppskattar mest präglas av en god helhetsverkan med genomtänkt samspel parat med livgivande variation – det gäller skala, arkitektur, utformning av gator, torg och gårdar samt inslag av parker och annan grönska. Detta uppnås inte av sig självt. För att få en sådan helhetsverkan krävs en styrning från kommunens sida i stället för att byggherrarna utformar projekten var och en efter sitt eget huvud. I planen för Södra staden har dock kommunen avhänt sig denna styrmöjlighet genom att inte alls beskriva vilken stad som ska byggas. Detta minskar avsevärt möjligheterna att få till stånd en attraktiv stadsmiljö väl anpassad till natur och landskap och befriar också byggherrarna från besvärande riktlinjer. Men kommunen tror kanske att glada tillrop som att utvecklingen ska ske ”med fokus på individen”, som det står i planhandlingen, räcker som garanti för att det ska bli en god stadsmiljö.

Följden av det höga antalet bostäder blir att en stadsbygd av minst samma täthet som Kungsängen marscherar ut i Södra staden. Stora delar av områdenas höga kulturmiljö- och naturvärden kommer att gå till spillo. Kommunen har redan satt igång förödelsen genom beslutet, enligt artikel i UNT (23 aug), att riva 34 vårdbyggnader i Ulleråker, varav många i gott skick och av högt arkitektoniskt och historiskt värde. Hur rimmar detta med målen om långsiktig hållbarhet och att ”tänka nytt” som det står i planen? Staden har börjat i fel ända – det är stadsmiljöns utformning och kvalitet som bör vara utgångspunkt för planeringen, inte ett fixt antal bostäder!

Många fundamentala förutsättningar är outredda. Några exempel: Den föreslagna nya bron över Årike Fyris mitt för Ultuna – av remissinstanser kraftigt kritiserad på grund av påtaglig skada på riksintresset Årike Fyris, kanske ett kommande världsarv – smygs in i texten som ett faktum trots att inga beslut ännu fattats. En utmaning (!) sägs vara att inleda en diskussion med Ultuna, SLU, om att få ta i anspråk mark för stadsutvecklingen. Behövs inte marken för försöksodlingar för att universitetets vision att vara ”ett universitet i världsklass inom livs- och miljövetenskaper” ska kunna infrias? När skulle en ny tågstation i Bergsbrunna kunna komma till – villkoret för en station är troligen en mycket hög exploatering i stationens närområde. Och hur löser man Uppsalas dricksvattenförsörjning som hotas genom risk för föroreningar av åsens grundvatten till följd av utbyggnaden i Södra staden?

Kommunen agerar som om Uppsala ska bli en enda sammanhängande tät höghusstad som utplånar stadens egenart – den måttfulla stadsbygden med den klassiska siluetten mot slätten. Varför inte i stället inspireras av Södra stadens många ovedersägliga kvaliteter och utveckla en stadsdel där värdefulla natur- och kulturmiljöer bevaras och där förtätning sker varsamt med bebyggelse i måttlig skala i samspel med befintlig bebyggelse – som en mjuk övergång till omgivande landsbygd, en struktur i Linnés anda? Högsta möjliga antal bostäder kan väl inte vara det enda målet i den fortsatta stadsutvecklingen? Allt behöver och bör inte heller byggas i Uppsala stad. Som Föreningen Vårda Uppsala ständigt påpekar finns det en stor potential i kransorterna för en fortsatt livgivande stadsutveckling.

Den fördjupade översiktsplanen i nuvarande utformning får ringa kraft som ett verktyg för att styra den fortsatta stadsutvecklingen. Slagord har ersatt kunskap och analys. I stället för att värdesätta det unika, som sägs vara en utmaning, raseras många unika värden i planområdet. Föreningen uppmanar därför kommunen att göra om planen. Ett konkret underlag bör utarbetas för en ny och konstruktiv dialog med medborgarna med syftet att utveckla Södra staden till en stadsdel med attraktiv stadsmiljö – men inte utformad som en fortsättning på innerstaden utan utifrån sina egna unika förutsättningar.

För Föreningen Vårda Uppsala

Kristina Berglund

Styrelseledamot

Ompröva Södra staden (UNT 2015-09-07)

Ompröva Södra staden

Kvantitet olyckligt fokus för Uppsalas bostadsbyggande, skriver Sten Åke Bylund i Föreningen Vårda Uppsala.

Vi är mitt inne i slutskedet av ett brett upplagt öppet samråd kring planprogram för Ulleråkersområdet och en fördjupad översiktsplan för Södra staden i Uppsala. Målet är att bygga minst 8 000 lägenheter i Ulleråker och totalt 25 000 lägenheter i hela Södra staden där även Ultuna, Bäcklösa, Östra Malma och Rosendal ingår.

Uppsalas kommunledning lyfter fram Ulleråkersområdet som en nationell förebild för hållbar stadsutveckling. Enligt det ansvariga kommunalrådet Erik Pelling (S) ligger fokus på att utforma stadsdelen hållbart såväl ekologiskt och socialt som ekonomiskt.

Redan år 2014 klassades dock hela 34 delvis unika vårdbyggnader som rivningsobjekt i Ulleråkersområdet. Flera byggnader är i hög grad funktionsdugliga för framtiden och av högt arkitektoniskt, kultur- och medicinskhistoriskt värde. Fyra av dessa byggnader ska enligt beslut i juni i år påbörjas rivas. Plats bereds i Ulleråker för nya hus som är mellan 27 och 45 meter höga, från 8-9 till 12-13 våningar. Om planen fullföljs kan delar av området få en exploateringsgrad så tät att den tidigare förknippades med sanitära problem i bland annat Stockholm. Högre byggnader för bostäder har aldrig tidigare byggts i Uppsala.

Ulleråker är ett område med ovanligt höga natur- och kulturmiljövärden. Det har länge ansetts vara ett naturligt utbyggnadsområde. De kompletteringar med bostäder som gjordes kring en central parkmiljö redan under 1980- och 1990-talen betraktas redan som föredömliga exempel på nybebyggelse och bevarande. Det var dock först år 2014 som kommunen plötsligt förvärvade marken i Ulleråkersområdet av landstinget. Förvärvet föregicks av att Uppsala läns landsting år 2012 upprättade en strukturplan för området. Den innehöll förslag på en mycket långtgående omvandling och förtätning och av området. Resultatet kom utan formell planprövning att väsentligt öka markens värde. Något som också återspeglades i kommande köpeskilling. Med redan fattade rivningsbeslut samt med beslutet att göra köpeskillingen oberoende av kommande resultat av samrådsprocess och planarbete har kommunen på ett anmärkningsvärt sätt visat en bristande lyhördhet inför den lokala opinionen och den samlade lokala kunskapen. På detta sätt är det inte uteslutet att ekonomin i fortsättningen riskerar att bli överordnad alla andra hänsyn och hållbarhetsfaktorer i planeringen; att kommande byggnation i första hand måste klara av att bära bördan av den extraordinära köpeskillingen (enligt UNT 1,8 miljarder kronor).

Till detta kommer samrådshandlingens yvighet när det gäller redovisningen av att förverkliga föreslagna extraordinära investeringar till exempel ”att möjliggöra en framtida spårbunden trafik”. Begreppet spårvagn har i dag en mycket god klang i de flesta kretsar. Spårväg är dock ett trafiksystem som är bäst lämpat för tätbebyggda större städer och andra tättbefolkade områden. Från städer som på senare tid byggt spårväg talar man i varnande ordalag om höga kostnader. Anläggningskostnaden ligger på 300-500 miljoner kronor per kilometer spårvägslinje!

Med Ulleråkersområdets extraordinära markkostnad i botten kan målet att bygga 8000 lägenheter riskera att inte räcka särskilt långt. Detta trots att cirka hälften av antalet ligger inom det hållbaras gräns

Ulleråkersområdet ligger symboliskt i skärningspunkten mellan två universitet, båda med erkänt stor kunskap inom berörda fackområden. Flera forskare vid SLU, Uppsala universitet och SGU (UNT 20/8) lyfter nu bland annat fram hoten mot den livsviktiga dricksvattenförsörjningen vid en mer omfattande exploatering av Ulleråkersområdet. De anser att planförslagen kan äventyra vattenkvaliteten i åsen. Allra störst är riskerna där åsen passerar genom Ulleråker.

En annan forskare, Göran Bengtsson, ekologiprofessor emeritus, visade i sina två artiklar i UNT (6/7 och 31/7) att den förslagna och omfattande förtätningen av Ulleråker har väldigt litet dokumenterat vetenskapligt och erfarenhetsbaserat stöd. Ja frågan är, som Göran Bengtsson också framhåller är om programmet ens uppfyller Plan- och bygglagens intentioner när det gäller bland annat mark för lek och utevistelse. Nu slår kommunens förslag i flera hänseenden dessutom extra hårt mot områdets rika naturvärden.

Bostadsdebatt och planer i Uppsala har på senare så gott som enbart handlat om kvantitet. Vi minns Handelskammarens med flera organisationers opinionsbildning för fler bostäder, landshövdingens avsiktsdeklaration om byggande av 25 000 lägenheter i länet och Uppsalas följdbeslut att bygga 3 000 lägenheter per år under kommande femårsperiod. Det senare beslutet togs snabbt trots att Uppsala aldrig någonsin tidigare och enbart under något enstaka år byggt mer än cirka 2 000 lägenheter per år! Följdriktigt riktas just nu kommunens fokus mot all så kallad byggbar yta. Målmedvetet inventeras alla potentiella nya möjligheter till förtätning och nybyggnad av bostäder. Vart tog helhetsperspektivet vägen?

Framforcerat, kvantitativt och kostsamt nybyggande av bostäder har de flesta dåliga erfarenheter av. Det kan på kort sikt endast marginellt förbättra bostadssituationen i Uppsala. Bostadspolitiken måste stället våga breddas och inriktas mot fler och mer långsiktiga åtgärder. En välfungerande bostadsmarknad för alla grupper är grundläggande för Uppsalas fortsatta utveckling och tillväxt. Spoliera därför inte Ulleråkers och Uppsalas särart. Ompröva och bearbeta föreliggande program och planer ytterligare. Välj alltid kvalitet före kvantitet. Ta större hänsyn tas till unika tillgångar som till exempel värdefull natur- och kulturmiljö.

Uppsalas potential som attraktivt regioncentrum och som innovativ besöks-, kultur- och kunskapsstad måste kunna utnyttjas och utvecklas på ett bättre sätt. Satsa inte enbart på staden som utbyggnadsområde. Prioritera också omgivande ”landsbygdstadsdelar” – tätorter med kollektivtrafik i goda lokala och regionala lägen.

Sten Åke Bylund

1:e vice ordförande Föreningen Vårda Uppsala

Ansluten till Microsoft Exchange

Lös plan utan översikt (om program för Boländerna UNT 150129)

Lös plan utan översikt  (Artikel om program för Boländerna i UNT 2015-01-29)

Utbyggnaden av Boländerna sker utan ansvar för helheten och sammanhang med staden skriver representanter för Vårda Uppsala.

Efter flera årtionden med hög befolkningstillväxt har Uppsala nyligen beslutat om en ännu snabbare expansion – från dagens drygt 200 000 invånare till 350 000 invånare år 2050. Under de senaste decennierna har vi sett att byggprojekt efter byggprojekt hotar stadens enastående stadsmiljövärden. Exempelvis genom alltför hög exploatering som bryter den måttliga skalan, minskade park- och grönytor, höghus som konkurrerar med den klassiska siluetten och industriområden som växer ut på slätten. Är det så fortsatt utveckling ska ske utan hänsyn till befintliga värden? Finns det någon analys som visar om Uppsala överhuvudtaget tål denna kraftiga tillväxt utan att dess egenart går förlorad?

Nu står Boländernas gamla industriområde på tur. Detta område har goda förutsättningar att bli en attraktiv stadsdel med rikt stadsliv genom förtätning med bostäder och verksamheter samt komplettering med bl.a. kulturaktiviteter. Området ligger centralt. Här finns från början en blandning av verksamheter, varav många säkert kommer att bestå för framtiden. Här finns byggnader från olika tidsepoker, varav många av hög arkitektonisk kvalitet. Inledningen på utvecklingen av stadsdelen är dock illavarslande.

Ett program för Boländerna godkändes så sent som i maj 2014 av kommunfullmäktige. Markanvändningen i framtiden i storkvarteren preciseras dock inte utan alternativa möjligheter anges. Gaturummens utformning anges endast för vissa stråk.

Det noteras att det finns få parker och att det saknas platser av offentlig karaktär, men inga förslag visas. För nybebyggelsen formuleras endast allmänna och självklara riktlinjer t.ex. ”god gestaltning” trots att den arkitektoniska utformningen är en central fråga för den framtida stadsmiljön.

För kulturhistoriskt värdefulla byggnader och kvarter i västra delen anges att dessa ”bör uppmärksammas vid ombyggnader och detaljplaneläggning inom berörda kvarter” men inga riktlinjer ges för bevarande. Programmet, som borde fungera som ett styrdokument för utbyggnaden, utgör således tyvärr snarast en förteckning över olösta frågor.

Nyligen presenterades i lokalpressen ett förslag till utformning av ”Trade center”, ett kvarter som ligger i nordvästra Boländerna nära Resecentrum. Detaljplaner för detta och ett angränsande projekt ska upprättas av byggherrarna själva och sedan prövas av plan- och byggnadsnämnden (s.k. byggherreplaner). För dessa projekt framgår att kommunen förväntar sig att exploatörerna ska utarbeta en översiktlig strukturstudie för sina respektive närområden – i den fåfänga tron att dessa delplaner kan adderas till en sammanhållen helhet.

Problemet är att byggherrarna aldrig kan ta den rollen eftersom de inte har den nödvändiga överblicken. Det är kommunens ansvar att svara för helheten.

Av kommunens planbesked framgår att hushöjden kan uppgå till tolv, i vissa fall femton våningar samt att bebyggelsens ska ges en utformning som motsvarar dess framträdande läge och storlek. Byggherrarna föreslår fyra egensinnigt formade byggnader i upp till tolv våningar och för angränsande kvarter en kompakt bebyggelse, även den i tolv våningar.

Även om förslaget har vissa kvaliteter, exempelvis ambitionen att skapa stadsliv genom lokaler för handel, kultur och samhällsservice, torg och parkmark, skulle projektet leda till stor skada för stadsbilden.

I stället för en naturlig utvidgning av innerstaden med en anpassning till dess skala med 6-7 våningar skulle resultatet bli en fristående utstickare, en i raden upp mot Resecentrum om man räknar in det nya hotellet i nio våningar och den planerade ”Juvelen” vid Strandbodgatan. Här byter man alltså ut idén om den traditionella kvartersstaden med dess måttfulla skala och harmoniska gaturum mot en skulpturutställning utan genomtänkta stadsrum.

Den föreslagna bebyggelsen visar inget samspel med innerstaden och övriga Boländerna, vilket bekräftar farhågorna för en steg- för stegutveckling av stadsdelen utan sammanhang med staden.

Den påbörjade utvecklingen av Boländerna visar alltså att kommunen idag frånhänder sig sitt ansvar för helheten. Kommunen gör ett stort misstag om man tror att byggherreplanerna för de olika delarna av Boländerna tillsammans ska bli en helhet utifrån det innehållslösa program som tagits fram för stadsdelen. Det är kommunen som har det övergripande ansvaret för stadsbyggande och stadsmiljö – inte byggherrarna. Inte minst under tider av snabb expansion är det därför nödvändigt att kommunen uppfyller sin roll att ta ansvar för stadens långsiktiga utveckling så att denna leder till en attraktiv stadsmiljö. En fördjupning av översiktsplanen för Boländerna bör därför snarast upprättas och prövas i en demokratisk process. En väl genomarbetad plan klargör förutsättningarna för alla parter och underlättar därför genomförandet. Planen bör redovisa markanvändning, stråk för kommunikation, parker, offentliga platser och lokaler för möten och kultur samt riktlinjer för bevarande av kulturarv och arkitektonisk utformning. Tillväxt kan inte vara enda målet!

Det behövs en väl förankrad översiktlig plan för hur Boländerna i framtiden kan bli en attraktiv stadsdel i samspel med stadskärnan.

För Föreningen Vårda Uppsala

Kristina Berglund               Sten Åke Bylund                PO Sporrong

Ordförande                         1:e vice ordförande             2:e vice ordförande

Höghuset strider mot kommunens egen plan, artikel om kv Bredablick i Uppsalatidningen 10:39

Höghuset strider mot kommunens egen plan

I kv Bredablick vid Kungsgatan, i den historiska stadskärnan, planeras nu ett tiovåningshus enligt ett planförslag som kommunen sänt ut för granskning. Stadskärnan ingår i område av riksintresse för kulturmiljövården och enligt riktlinje i Översiktsplan 2010 ska hushöjderna hållas nere i detta område. Höghuset strider således mot den av kommunfullmäktige antagna översiktsplanen och kan medföra påtaglig skada på riksintresset.

Planförslagets illustrationer visar att tiovåningshuset bryter sönder den vackra stadssilhuetten sedd från Vattholmavägen. Domkyrkan och Slottet bör få fortsätta att dominera de viktiga siktlinjerna in mot staden från olika håll, trots de på sistone upprepade attackerna på den klassiska uppsalaprofilen. Den viktiga vyn från Linnéträdgårdens entré redovisas inte i planförslaget – denna idag harmoniska silhuett med måttliga hushöjder ovanför Orangeriet skulle komma att kraftigt förändras då höghusets fyra översta våningar skulle sticka upp i fonden. Härigenom skulle den lugna inramningen av Linnéträdgården fördärvas, ett oförlåtligt ingrepp i ett kulturarv av internationell dignitet.

Dessutom innebär den extremt höga exploateringsgraden att gårdarna blir skuggiga och solinfallet och dagsljuset i befintliga bostäder minskar kraftigt. Bullerutredningen visar att de översta tre våningarna mot järnvägen är olämpliga för bostäder, då rekommenderade värden överskrids vid lägenheternas samtliga fasader. Ett villkor för överskridande av ljudnivåerna vid en fasad är emellertid enligt Boverket att lägenheterna också har en så kallad tyst sida, där riktvärdena inte överskrids.

De kritiska synpunkter som framförts vid samrådet har helt negligerats av Plan- och byggnadsnämnden. Nämnden agerar i detta ärende på ett uppseendeväckande nonchalant sätt och visar härigenom att uttalanden om en god dialog med medborgarna i en demokratisk process är tomma ord. Detta höghus kan inte accepteras. Plan- och byggnadsnämnden bör beakta inkomna synpunkter och tänka om!

För Föreningen Vårda Uppsala

Kristina Berglund, ordförande,  Sten Åke Bylund,  1:e vice ordf, PO Sporrong, 2:e vice ordf

Riv inte husen från 1700-talet! Artikel i UNT:s B-del 20 juli 2014

Värna om stadens årsringar i stället för att riva!

Mitt under semestertid får vi läsa i UNT att ”Hus från 1700-talet kan rivas” (2014-07-10). Nu är det alltså dags för eventuellt beslut om rivning av de två äldre gårdshusen från 1700-talet i kv Ubbo i Odinslund – ett bostadshus och en bryggstuga – trots avstyrkan från Upplandsmuseet; dessutom innan man vet hur området är tänkt att exploateras. Är byggherrens avsikt att smyga igenom en rivning i förväg för att minska risken för protester vid kommande planläggning?

Hus efter hus, som berättar om Uppsalas historia, rivs. Plan- och byggnadsnämnden har nyligen beslutat att bevilja rivningslov för en byggnad i Luthagen från 1800-talet, om- och tillbyggd av stadsarkitekten Gunnar Leche och trots Upplandsmuseets avstyrkan med hänsyn till bebyggelsemiljöns värde som representant för den äldre förstadsbildningen. Ett annat exempel är rivningen av de f d lokstallarna i Boländerna, i strid med planprogrammet där stallarnas kulturhistoriska intresse betonas. Viktiga byggnader som ingår i den helhet som utgör Uppsalas unika karaktär raderas steg för steg.

Odinslund utgör del av det äldsta Uppsala och har alltsedan medeltiden fungerat som processionsstråk mellan domkyrkan och slottet. Och allén från Gustavianum upp mot Slottet initierades av självaste Linné på 1700-talet. Odinslund är ett unikt stadsrum. Det utgör den centrala delen av riksintresseområdet för staden och måste betraktas som en officiell miljö, där vi förutom domkyrkan och slottet finner byggnader som Carolina, Gustavianum, Clasonsska huset, Trefaldighetskyrkan, ärkebiskopsgården m fl. Karaktäristiska drag i övrigt i detta stadsrum är nivåskillnaderna som förtydligas av de olika byggnaderna, det öppna sambandet mellan slänten och parken nedanför samt övergången till grönområdet upp mot slottet.

Ubbotomten med sin minst 200-åriga ek och övriga träd framstår idag visuellt som en del av parken. De rivningshotade husen utgör tillsammans med anslutande bebyggelse längs Övre Slottsgatan inte bara ett sammanhängande stycke genuin, snart helt försvunnen uppsalamiljö som vi har anledning att värna om. Den utgör också en anslående vy för den som passerar genom Odinslund. Den var dessutom platsen för den framstående skulptören och målaren Staffan Östlunds verksamhet under mer än 50 år. Det är mot denna bakgrund en synnerligen grannlaga uppgift att planera eventuella förändringar av denna miljö.

Ett programförslag för exploatering i kv Ubbo remissbehandlades 2005. Samtliga instanser som svarar för kulturmiljöintressen avstyrkte i sina remissvar en större exploatering men ansåg att en mindre byggnad på parkeringsytan söder om Lindska skolan kunde få komma till stånd. En byggnad där skulle ha fördelen att dölja den nuvarande garageinfarten. Med en sådan måttfull exploatering skulle det inte finnas någon anledning att riva de båda hotade byggnaderna. Tvärtom skulle dessa med fördel kunna bevaras som vittnesbörd om stadens historia, och lämpligen få en användning för publika ändamål. Ubbostiftelsen äger tomten men dess läge i en historisk miljö motiverar största hänsyn.

Ett kulturmiljöprogram för Uppsala kommun är nu ute på remiss och är tänkt att utgöra underlag för kommunala beslut i kulturmiljöfrågor. I programmet betonas vikten av att följa lagreglerna i PBL bl a att ny bebyggelse tar hänsyn till stadsbilden och kulturvärden på platsen samt, vid prövning av rivningslov, att hänsyn ska tas till om byggnad eller byggnadsdel har särskilda kulturhistoriska och miljömässiga värden.

Stoppa alla tankar på rivning av de båda gårdsbyggnaderna i kv Ubbo! Utgå i stället från kulturmiljöprogrammet och utred hur dessa byggnader bäst kan bevaras och användas för framtiden samtidigt som de berättar om stadens historia.

För Föreningen Vårda Uppsala

Kristina Berglund

Anna Nilsén

Mats Wahlberg

Anmärkning:

Ovanstående debattartikel, avsedd för debattsidan i A-delen togs in i förkortat skick bland insändarna i UNT:s B-del 20 juli 2014 under titeln Riv inte husen från 1700-talet!. Ursprunglig rubrik var  Värna om stadens årsringar i stället för att riva!

Det kan vidare klargöras att beteckningen gårdshus som på sistone använts för de båda rivningshotade byggnaderna inte är helt berättigad, åtminstone inte med utgångspunkt från byggnadstiden och att dateringen troligen bör preciseras enligt nedan:

1964 publicerades en bebyggelseinventering av centrala staden, Stadsbildens framtid, utförd under ledning av dåvarande landsantikvarien Nils Sundquist, Ola Ehn, sedermera dennes efterträdare och arkitekturhistorikern, sedermera professorn i konstvetenskap Anders Åman samt även Börje Ericsson och Bengt Nordlund, dåvarande tf stadsarkitekt respektive stadsbyggmästare.

I Stadsbildens framtid framgår att de rivningshotade husen står på tomt 7 i kv Ubbo med preciseringen B för det från allén sett vänstra huset och C för det högra.

B beskrivs i den aktuella undersökningen som: “envånig verkstadsbyggnad av trä. Reveterad. Ursprungligen inredd med boningsrum och bryggstuga. Uppförd under 1800-talets början.”

C beskrivs som “envånig bostadslänga av sten från 1700-talet. Putsbeklädnad från 1800-talets senare del.”

Se Uppsalas tillväxt i ett kommunperspektiv! Artikel i Uppsalatidningen 26 juni 2014

Se Uppsalas tillväxt i ett kommunperspektiv!

Att bygga öster om E4 på slätten med dess högklassiga odlingsjord, att hårdexploatera Ulleråker med dess unika natur- och kulturvärden, att snäva in riksintresseområdet för Uppsala stadskärna som redan sargats hårt av 1960-talets rivningar och att ändå bygga bostäder i Seminarieparken, trots mark- och miljööverdomstolens dom som bekräftar kvarterets värde i byggnadsminnesklass, är några av utgångspunkterna för nästa översiktsplan. Inriktningen synes vara att till varje pris pressa in så många bostäder som möjligt i staden utan tanke på konsekvenserna för stadsmiljön samtidigt som kransorternas möjligheter till större utveckling negligeras.

Sedan översiktsplan 2010 togs fram har kommunen beslutat om en betydande ökning av  utbyggnadstakten. Men vilka blir konsekvenserna av att förtäta Uppsala så hårt att stadens egenart skadas? Den höga kvaliteten i stadsmiljön med dess historiska årsringar är en viktig del av stadens varumärke. Är det inte att såga av den gren man sitter på och göra ett lika förödande misstag som på 1960-och 70-talen? Varför inte i stället ta tillvara de möjligheter som en snabb tillväxt ger att fördela utbyggnaden över alla orter, inte bara i staden? Här följer fyra starka skäl att utnyttja kransorternas potential för stadsutveckling:

1. En flerkärnig region minskar det totala resandet. Forskning i Skåne visar att satsning på en kärnstruktur med större orter i samverkan, jämfört med en mera ensidig satsning på regionkärnan, leder totalt sett till färre persontransporter. Att främja en sådan struktur skulle ligga helt i linje med Uppsalas miljömål.

2. Kransorterna blir levande noder i bygden. Exempel från andra håll i landet visar att med visioner för utvecklingen, utifrån ortens unika förutsättningar, skulle viljan att investera och flytta till kransorterna kunna öka kraftigt. Om orterna förtätas och utvecklas, gärna med trädgårdsstaden som förebild, med bostäder av olika typ, företagsbyar, mötesplatser och handel blir de också viktiga noder för möten och närservice för övrig befolkning på landsbygden. Men det går inte av sig självt – kommunen måste utifrån sitt ansvar för en långsiktigt hållbar stadsbyggnad aktivt driva dessa processer i dialog med invånare och byggintressenter.

4. Rovdriften på värdefull jordbruksmark minskar. Många varnar för att Sverige i framtiden kan bli mer beroende av inhemsk produktion av livsmedel än vi är idag. Intresset ökar alltmer för lokalproducerad mat, vilket minskar behovet av dyra transporter. Det finns således starka skäl att bevara den jordbruksmark vi har och också förstärka kopplingen mellan stad och landsbygd för att medverka till ett uthålligt jordbruk. Det är en nödvändig investering för framtiden att värna om Uppsalaslättens goda jord.

5. Uppsala stad växer utan att egenarten spolieras. Uppsalas egenart – den klassiska siluetten mot slätten, det tydliga mötet mellan staden och slätten, den mänskliga skalan och stadens gröna parkrum – är omistliga kvaliteter. Steg för steg hotas och förstörs dessa kvaliteter – höga hus som trasar sönder siluetten, verksamhetsområden med utspridda låga huslådor runt staden, projekt som förrycker innerstadens skala och parker som bebyggs. Med en kraftfull utveckling av kransorterna möjliggörs en mera måttlig förtätning, varigenom Uppsalas höga stadsmiljövärden kan bevaras.

Vi vädjar till Uppsalas politiker – fokusera inte bara på antalet bostäder. Ta tillvara detta tillfälle, med dess behov av rejäla satsningar, att planera för en livskraftig mångkärnig region samtidigt som Uppsalas egenart bevaras.

För Föreningen Vårda Uppsala

Kristina Berglund, ordförande