Föreningen Vårda Uppsala

Uppsala kommun, kommunstyrelsen                                                                           2013-10-28

Upplandsmuseet fk

Ang förslag till rivning av Brantingskolan

Kommunen har lagt fram en sektorsutredning för Uppsalas skollokaler ”Strategisk försörjning av pedagogiska lokaler – förskola, grundskola, gymnasium, vuxenutbildning, SFI – åtgärder” daterad 2013-09-19. Kommunstyrelsen förväntas på grundval av utredningen ta ett inriktningsbeslut om de pedagogiska lokalerna den 6 november. Arbetsutskottet har enligt uppgift beslutat föreslå att Brantingskolan rivs med hänvisning till att skolan är sliten.

Upplandsmuseet genomförde 2001 en inventering ”Skolhus i Uppsala kommun – en kulturhistorisk byggnadsinventering”. I denna anförs bl a: ”Brantingskolan har ett lokalhistoriskt intresse som den första grundskolebyggnaden i Uppsala. […] Den är ett framstående exempel på sin tids skolbyggande med välstuderade fasader och detaljer i övrigt.”

Sala backe är det kanske förnämsta exemplet i Uppsala på begreppet ”grannskapsplanering” som var en rådande planeringsideologi på 1950-talet. Bostadsområdena skulle ha en måttlig storlek men vara tillräckligt stora för att ge underlag för skola och ett lokalt köpcentrum. Brantingstorg med den intilliggande Brantingskolan är fint gestaltat enligt tidens ideal. Skolan med aula uppförd 1958 är en gedigen väl utformad byggnad i tegel ritad av det kända arkitektkontoret Ancker-Gate-Lindegren. Att riva skolan skulle innebära stor skada på en väl bevarad helhetsmiljö av hög arkitektonisk klass.

Brantingskolan ligger i en stadsdel med kraftigt växande befolkning till följd av planerad utbyggnad av Östra Sala backe. I utredningen redovisas också stora lokalbehov utifrån prognoser om befolkningsutvecklingen. Bl a redovisas behov av förskoleplatser ”72 platser i kombination med skola i Brantingskolan eller närområdet” samt platser i grundskola ”340 platser i Brantingskolan eller närområdet”. Brantingskolan behövs således väl för att klara skolförsörjningen.

Inte minst i ett område med omfattande nybyggnad och befolkningstillväxt är det väsentligt att värna om befintliga kulturhistoriska värden som bidrar till områdets identitet. Att riva en skola och i stället bygga nytt innebär dessutom ett stort resursslöseri, en åtgärd som därför om möjligt bör undvikas.  I en artikel i SvD 2013-04-07 ”Mest hållbart är att sluta riva” skriver byggnadsantikvarie Stephan Fickler att vi i ett hållbart samhälle måste kräva betydligt starkare argument för att byggnader ska få rivas och ersättas med nya med hänsyn till all den energi som behövs för att riva ner allting och bygga upp på nytt igen. I detta fall är det fråga om en gedigen tegelbyggnad av hög kvalitet, om än sliten. Brantingskolan är en välkänd mötesplats i Uppsala och i stadsdelen och bildar tillsammans med sin omgivning ett naturligt centrum och en välbevarad årsring från femtiotalet i en stadsdel under kraftig komplettering. Arbetsutskottets förslag till beslut att riva skolan bör därför omprövas. I stället bör platsens och stadsdelens kulturhistoriska värde stärkas för framtiden genom att bevara och renovera skolan.

Sammanfattning

Brantingskolan bör bevaras av följande skäl:

• skolan har hög arkitektonisk klass och är ritad av ett av tidens mest kända arkitektkontor
• skolan utgör en värdefull mötesplats och del av en välbevarad helhetsmiljö enligt grannskapstanken på 50-talet
• en renovering av skolan, i stället för rivning, är förenlig med kommunens miljömål

För Föreningen Vårda Uppsala

dag som ovan,

Kristina Berglund

Ordförande

Föreningen Vårda Uppsala

Plan- och byggnadsnämnden i Uppsala kommun                                                                                           2013-10-18

753 75 Uppsala

Ang. detaljplan för Bruno Liljeforsgatan, Uppsala kommun. Dnr PLA 2012-02009. Samråd.

Föreningen Vårda Uppsala, FVU, har tagit del av rubricerade förslag till detaljplan, utsänt för samråd t.o.m. 2013-10-18

FVU:s synpunkter

FVU stöder strategin med kompletteringsbebyggelse längs Råbyvägen och ambitionen att utveckla stråket för sammanlänkning av stadskärna med ytterstad. Den nya bebyggelsen får i detta fall också ett gynnsamt läge med placeringen längs gatustråket, här mjukt böjt, samtidigt med svag sluttning upp mot Gränbyhöjden. Överallt med tillgång till ljus och utsikter. Ett stadstillägg som kan bli mycket attraktivt. FVU ser också positivt på nyordningen i bostadskvarteren, där gator blir stadsstråk och inte bara trafikyta, genom att lokaler för verksamheter, butiker och annan service ingår och kompletterar.

I planbeskrivningen framhålls kvalitetsaspekter för gestaltning av stadsrum och byggnader, dock i mycket allmänna ordalag: så t.ex. kan man fråga sig vad en arkitektur med ”modernt uttryck” står för? Liksom för detaljplanen för Norra Kvarngärdet, vill FVU se en förstudie som utgår från en noggrann ortsanalys kopplad till landskapsrum och omgivande bebyggelse som underlag för riktlinjer för utformningen. Ett förhållningssätt som för övrigt bör gälla all detaljplanering.

Gestaltningsuppgiften inom området handlar i hög grad om landskapsarkitektur. Läget med kvarter utmed den böjda gatan med sluttning upp mot höjden är dynamiskt. Bebyggelsen måste ta fasta på och utveckla just denna platsens kvalitet. I beskrivningen framhålls att byggnadshöjderna inte är statiska inom kvarteret vilket då medger alternativ till grupperingar som är bästa lösningen utifrån platsens förutsättningar. Strukturen som nu föreligger är rimlig. Kvarterslånga avgränsningar mot Råbyvägen och mot Bruno Liljeforsgatan lägre flyglar kring gårdsrum, som öppningar mot de befintliga slutna kvartersväggarna.

Vad som inte tydligt framgår är det nyas relation till ”portalbyggnaderna” i Stig Anckers kvarter. Kvarterens punkthus är individuellt utformade med konturer i höjd och bredd som växlar, från plats till plats. Byggnaderna är trots sin relativt ringa höjd (5 våningar) pregnanta och fungerar som hållpunkter inom området. Det är viktigt att detta också får komma till uttryck i de nya kvarteren. Särskild omsorg måste därför visas kvartersrummen som ansluter till dessa äldre ”punkthusplatser”. Här finns möjlighet att vid varje sådan plats finna en individuell utformning som samspelar med Anckers punkthus, vilket borde vara en inspirerande arkitektuppgift.

Möjligheter till särskild arkitektonisk accent ger också byggnader och rum kring den centrala hållplatsen, där en analys likt den som föregick ”centrumbildningen” på Norra Kvarngärdet kunde tjäna som exempel. Kvarteren med ”garagesocklar” utgör andra intrikata gestaltningsproblem där det krävs stor omsorg för att uppnå en passande utformning.

I beskrivningen anges också öppningar för entré till gårdsrum. FVU förutsätter att öppningar inte läggs mot huvudleden, med ljudflöden som annars skulle störa gården. Ett bättre alternativ ser FVU vara öppningar i låghusen mot lokalgatorna. Med en sådan lösning kan ett gångstråk erbjudas genom gårdarna inom hela området, ett alternativ till huvud- och lokalgata.

Beträffande vegetationen inom området anförs att merparten träd, utifrån planens upplägg, helt kategoriskt måste avverkas. Uppvuxen vegetation är en tillgång på jord med tung lera. FVU skulle hellre vilja se möjligheter att i större utsträckning behålla trädbestånd, som få bli tillskott inom kvarter och gaturum.

Ett kontroversiellt inslag i planen är de föreslagna punkthusen (16 vån.) i Gränbys högsta läge. De bryter sig på alla sätt ur planen. Motivet anges vara ”för att markera Gränbyparken och för att stärka identiteten i Gränby”. FVU undrar om detta verkligen är seriöst!? Vilket kvalitetsprogram, vilken orts- och landskapsanalys ligger bakom en sådan bedömning? Gränby står idag för två begrepp, dels ”köpcentrum”, dels ”park- och friluftsområdet”. Här förblandas allt till oigenkännlighet. De höga punkthusen svarar mot en inlånad storstadsvision (jfr ”Tors Torn” i Stockholm). Gränbyparken är sig själv nog. Den är jord- och landskapsnära och behöver ingen urbant påklistrad etikett. Det ligger inte i parkens natur! Skrivningen visar verkligen på ett behov av konsensus i Uppsala om oeftergivliga kvalitetskriterier för stadsbyggandet.

Punkthusen skulle bli ett övergrepp på staden. Det finns ingenting som talar för att detta höjdläge har ett värde som borde markeras. Byggnadernas dimensioner har inget samröre med platsens betydelse, dess funktion som bostadsstadsdel och rekreationsområde. Med sin byggnadshöjd förtar de också upplevelsen av ”staden”, den klassiska silhuetten, med slutgiltig monumental markering, som nu riskerar hamna i ”mental skugga”. Råbyvägen med sin sträckning är här något av en processionsväg in mot staden, som med de nya accenterna helt förlorar i symbolvärde.

Höghusen blir solitärer, som står i överdriven, närmast aggressiv kontrast till omgivningen. Byggnaderna kan bestå och på föreslagna platser, med då med betydligt reducerad höjd, sju maximalt åtta våningar, som då tillsammans med de äldre punkthusen bildar en sammanhållen rygg och rand mot naturlandskapet.  Gestaltade med utpräglade omsorg om volym- och siluettverkan, utförda som en landskapsarkitektur, kunde de nya byggnaderna bli ett attraktivt tillskott.

Sammanfattning

FVU är positiv till att utveckla stråket utmed Råbyvägen/Bruno Liljeforsgatan med bebyggelse av hög arkitektonisk kvalitet och bostäder integrerade med verksamheter. Läget ger förutsättningar för boende med hög kvalitet. Planen ger i sin stomme möjligheter till olika alternativ med bebyggelse varierad i volym och placering inom kvarteren och anpassad till platsen för att ta in ljus och utsikt i lägenheterna.

Härutöver vill FVU framhålla följande:

• För att uppnå hög kvalitet i stadsmiljön bör ett gestaltningsprogram utarbetas på basis av en rumsanalys (områdets förutsättningar vad gäller angränsande bebyggelse och landskapets innehåll).
• Öppningarna in till gårdarna bör vetta mot lokalgatorna och placeras så att ett genomgående gångstråk parallellt med Råbyvägen skapas på gårdarna.
• Det är önskvärt att befintliga trädbestånd så långt möjligt bevaras på gårdar och i gaturum.
• 16-våningshusen i planområdets norra del kan ej accepteras i föreslagen höjd; husen bör sänkas till sju, möjligen åtta våningar.

Föreningen Vårda Uppsala, dag som ovan

Kristina Berglund               Carl Erik Bergold               PO Sporrong

Ordförande                         Styrelseledamot                  2.e vice ordförande

Socialdepartementet                                                                                                              2013-10-13

103 33 Stockholm

Ang. slutbetänkande ”En effektivare plan- och bygglovsprocess” (SOU 2013:34). Dnr: S 2013/3597/PBB

Trots att remisstiden gått ut för ”En effektivare plan- och bygglovsprocess”(SOU 2013:34) ber undertecknade att få framföra nedanstående synpunkter på slutbetänkandet.

Ett av hindren för ett snabbt bostadsbyggande anses av många vara planprocessen som uppfattas som alltför tidskrävande. Utredaren föreslår radikala ändringar i plan- och bygglagen (PBL) för att förkorta tiden från projektstart till dess spaden sätts i jorden. Syftet är lovvärt men förslaget har enligt vår uppfattning stora brister bl.a. i insikt och respekt när det gäller kommunmedlemmars möjlighet till påverkan och rättsmedel vad gäller den egna livsmiljön.

På senare år har det blivit allt vanligare, att regeringen utser en särskild utredare att med hjälp av enbart experter behandla viktiga, principiella frågor av det slag som förr ansågs kräva en parlamentarisk utredning; nyligen kommunallagen, nu PBL, båda omfattande lagverk inom politiska kärnområden. I båda fallen presteras på kort tid imponerande textmassor, men med innehåll som saknar den insikt som erfarna politiker kunnat bidra med.

PBL-utredaren föreslår en ny plankonstruktion som innebär att den nuvarande detaljplanen i stort sett utmönstras till förmån för en ny planform, områdesplanen, som en fördjupningsdel inom översiktsplanen. Områdesplanen ska enligt utredaren vara den viktiga arenan för dialogen med medborgarna. Även hänsynstagande till statliga intressen ska klaras ut i samråd med länsstyrelsen på denna nivå, t ex avvägningen mot riksintressen.

Att lyfta upp fokus i planeringen till områdes/stadsdelsnivå är också enligt vår mening en bra tanke. Däremot avses områdesplanen inte vara juridiskt bindande och möjlig att överklaga annat än genom s.k. kommunalbesvär över översiktsplanen.

Detaljplanekravet minskar alltså och även möjligheten att överklaga bygglov begränsas. Samråds- och utställningsförfaranden före planbeslut bantas också kraftigt.

Att konstruktionen också avväpnar de miljöorganisationer, som till följd av den EU-rättsliga Århuskonventionen tillerkänts klagorätt ifråga om detaljplaner enligt PBL, besvärar inte utredaren. Medinflytande för allmänheten står inte högt i kurs hos utredaren.  I föraktfulla ordalag avfärdas tvärtom dem som deltar i samråd om bebyggelsepolitiken i kommunen: ”manligt kön, 55+ och grundmurat etnisk svensk”, ”NIMBY”.

Ett av medlen för att förkorta planprocessen är således att minska medinflytandet och ta bort möjligheten till överprövning av beslut. Utredaren har i sin iver att få en snabbare planprocess inte förstått att medinflytandet är en viktig förutsättning för att få beslut av så hög kvalitet som möjligt. Utredaren undervärderar också betydelsen av att, som hittills i PBL 5:11 första st 1 – 4p, tydligt ange samrådskretsen och öppnar istället för godtycke genom en mer allmän formulering enligt förslagets PBL 5:11 första st 2p, vilket är mycket tveksamt från rättssäkerhetssynpunkt

Många frågor kan ställas i övrigt: Vad säger att områdesplanen skulle få en starkare styrande effekt för efterföljande beslut jämfört med dagens översiktsplan där mycket stora avsteg inte är ovanliga? Kommer byggnadsnämnderna att ha någon möjlighet att styra bebyggelsens utformning när tvingande krav kan ställas först i sista skedet, vid bygglovsprövningen? Hur hanteras det faktum att även länsstyrelsernas avvägning mot statliga intressen ibland kan ifrågasättas, om möjlighet att överklaga till högre nivå saknas?

I utredningen föreslås vidare att kommunens slutliga planbeslut i de flesta fall inte ska behöva föras upp till kommunfullmäktiges offentliga möten utan i stället avgöras i nämnders slutna rum. Efter den s k genomförandetidens slut, 5-15 år, föreslås planerna tömmas på alla bestämmelser utom de yttre gränserna; bygglov ska prövas på grundval av en allmän lagbestämmelse. Antalet bygglovbefriade åtgärder föreslås öka. Områdesbestämmelser som planinstitut föreslås tas bort; dessa används idag bl a för att öka bygglovsplikten i särskilt värdefulla miljöer.

Samtliga dessa förslag innebär att rättssäkerheten äventyras till följd av minskat medinflytande och ett sämre skydd för stadsmiljöns kvalitet, inte minst i värdefulla miljöer.

Brister i dagens lagsystem

Vi håller i stort sett med om den problembild som ges i utredningen. En av bristerna i dagens plansystem är att det råder ett för stort gap mellan de obligatoriska plannivåerna – den schematiska översiktsplanen för kommunen respektive detaljplanen för kvarteret. Planering på områdesnivå kan ske även med dagens system genom fördjupning av översiktsplanen eller planprogram men många gångar hoppar man över detta plansteg av tids- och kostnadsskäl. Detta leder till att olösta strategiska frågor för hela stadsdelen eller orten kommer upp till debatt först på kvartersnivå. När dessutom, som ofta är fallet, detaljplaneringen är föranledd av ett i huvudsak redan utformat byggprojekt, med mer eller mindre bindande avtal mellan kommun och byggherre, är det för sent att få till stånd ens smärre omprövningar av markanvändningen.

Detaljplaneprocessens syfte blir då enbart att tillgodose de formella lagkraven där kommunens agerande främst präglas av försvar och kommuninvånarnas ilska över att inte kunna göra sin röst hörd. Den långa lagreglerade processen, ofta dessutom med överklaganden, upplevs mest som ett hinder på vägen mot i stort sett redan färdiga projekt. Resultatet av denna fragmenterade kvartersplanering kan bli stora brister i stadsmiljön, brister som skulle ha kunnat undvikas med en helhetssyn på stadsdelens utveckling.

Sammanfattning:

• Dagens planeringssystem befrämjar inte en planeringsprocess på en tillräckligt hög nivå för att möjliggöra en helhetssyn på stadens/stadsdelens/områdets fortsatta utveckling
• Kommunernas roll att svara för helheten och se till att olika projekt passar in i en genomtänkt framtidsbild har försvagats genom att fokus koncentreras på de enskilda projekten och att det offentliga i stor utsträckning lämnat över initiativet till marknadens aktörer
• Att tonvikten i den demokratiska processen ligger på detaljplane- och bygglovsnivå innebär att dialogen mellan berörda parter kommer in för sent i processen, vilket minskar möjligheterna till reell påverkan av projekten.

Förslag till ändring av PBL-systemet

Hur skulle då plansystemet kunna förändras så att man uppnår en snabbare process med konstruktivt medinflytande, rättssäkerhet och en god stadsmiljö? Vi anser i likhet med utredaren att den föreslagna områdesplanen är rätt nivå för att i dialog med alla berörda få en bred belysning av alla intressen och för att få till stånd ett genomtänkt förslag för en framtida stadsmiljö av hög kvalitet. Kommunen kan då leva upp till sin roll att ansvara för att projekten svarar mot långsiktiga mål och passar in i helheten och härvid tillämpa ett sektorsövergripande arbetssätt, ta ansvar för samordning och kvalitet och ligga ett steg före genom att styra mot en genomtänkt framtidsbild. Man uppnår en god planberedskap som ger klara besked till kommuninvånare, byggföretag och andra intressenter om vad som är kommunens avsikt med utvecklingen i olika distrikt.

Det krävs således en god samverkan i stadsbyggnadsprocessen mellan politisk vilja, professionell kunskap, marknadens initiativ och medinflytande från berörda. En genomtänkt och över partigränser enig framtidsbild ger också större möjligheter för marknadens aktörer att göra säkra bedömningar av hållbarheten på sikt av olika investeringar.

Det är intressant att konstatera att denna mellannivå i planeringen påbjöds enligt 1874 års byggnadsstadga, vilket ledde till att stadsplaner för hela staden upprättades för nästan samtliga städer i riket inom en tioårsperiod efter det att stadgan trätt i kraft. Det fanns några enkla regler i stadgan för denna stadsplanering. Hushöjden skulle inte överstiga fem våningar, och gårdens mått skulle relateras till hushöjden för att garantera ljus. Breda esplanader skulle dras genom staden, byggnaderna skulle uppföras i gatulinjen eller med smala planterade förgårdar framför husen, och parker skulle anläggas i staden. Stadsplanen skulle motsvara ”skönhetssinnets anspråk på fritt utrymme, omväxling och prydlighet”. Dessa stadsplaner har givit upphov till våra mest uppskattade och långsiktigt hållbara stadsmiljöer och bör kunna ge inspiration till  hur regelverket för en områdesplan skulle kunna utformas.

En förutsättning är dock att områdesplanen är juridiskt bindande för efterföljande beslut på detaljplane- och bygglovsnivå för såväl myndigheter som enskilda intressenter. Enligt vår uppfattning bör detta inte vara omöjligt, i själva verket finns redan plantypen områdesbestämmelser i PBL och det borde ha undersökts närmare, hur detta instrument kan utvecklas snarare än avskaffas. Den efterföljande prövningen skulle därigenom kunna få en mera direkt bygglovsförberedande karaktär och därmed kunna ske enklare, i huvudsak motsvarande dagens system med s k enkelt planförfarande vilket skulle förkorta detaljplaneprocessen avsevärt. Kanske man också i vissa fall skulle kunna koppla ihop enkelt förfarande med bygglov i ett enda förfarande.

I huvudsak detta förslag presenterades 2001 i tidskriften PLAN i en artikel ”Tätortsplan för bättre stadsmiljö” av undertecknad (Kristina Berglund). Artikeln bifogas.

Kristina Berglund                                                                                      Ulla Björkman

Arkitekt SAR/MSA,  f.d. stadsarkitekt                                                   Jurist, f.d. universitetslektor i offentlig rätt

Gyllenstiernsgatan 7 ,  115 26 Stockholm                                              Granitvägen 24 B, 752 43 Uppsala

Tel: 08 758 96 97                                                                                        Tel: 018 52 61 28

E-post: kristina.berglund.ark@gmail.com                                            E-post: ubjorkman@telia.com

Föreningen Vårda Uppsala                                                                                 2013-10-13

Plan- och byggnadsnämnden iUppsala kommun

753 75 Uppsala

Ang. detaljplan för Östra Sala backe, etapp I, Uppsala kommun.

Dnr 2012/20208-1. Granskning.

Föreningen Vårda Uppsala, FVU, har tagit del av rubricerade förslag till detaljplan, utsänt för granskning t.o.m. 2013-10-18.

FVU anförde vid samrådet sammanfattningsvis att Östra Sala backe är ett mycket intressant stadsbyggnadsprojekt med goda ambitioner, men att exploateringsgraden bör minskas genom att sänka hushöjderna någon våning och bredda tvärstråken för att få till stånd en större luftighet och genomsikt i den nya bebyggelsen. Härigenom skulle området kunna länka samman Sala backe och Årsta i stället för att bli en åtskiljande mur mellan dessa båda områden. FVU anförde vidare att det är nödvändigt att säkerställa att bebyggelsen inte bara blir varierad utan också sammanhållen för att ge en god helhetsverkan. Dessa synpunkter har dock ej beaktats i det nu utställda förslaget.

FVU:s synpunkter

Uppsala växer snabbt framförallt med stora bostadsprojekt. När tillväxten är snabb öppnas också möjligheter att förändra stadsbygden i önskad riktning och att komplettera staden med önskad infrastruktur. Om inte förändringarna sker enligt en väl genomtänkt framtidsbild kan emellertidde många och stora projekten sammantagna kraftigt förändra stadsbygden på ett negativt sätt, som blir uppenbart först när det är för sent,

Uppsala har en ovanligt tydlig egenart med silhuetten mot slätten, en bebyggelse i måttlig skala ofta av hög arkitektonisk kvalitet samt mycket grönska. Denna egenart bör vara utgångspunkten för fortsatt byggande. Nu genomförs emellertid projekt efter projekt med så hög exploateringsgrad att stadens karaktär snabbt förändras – höga hus som ska ”ge identitet” åt varje projekt, små gårdar, tämligen ensartad arkitektur och för lite grönska. Det innebär stora risker för stadsmiljöns kvalitet att låta staden på detta sätt växa med projekt efter projekt, utan att kommunen dessförinnan formulerat väl genomtänkta strategier för fortsatt utveckling utifrån platsens förutsättningar i de olika stadsdelarna.

Östra Sala backe är trots höga ambitioner ett exempel på ett projekt som borde anpassas bättre till platsens och stadens egenart. I planhandlingen anförs att ”den traditionella stadens uppbyggnad med tydliga gator och kvarter är förebild för Östra Sala backe”. Samtidigt är ambitionen att länka ihop Sala Backe och Årsta. Inget av dessa båda områden kan emellertid anses vara exempel på den traditionella staden. De är i stället exempel på den planeringsinriktning ”stad i park” som rådde på 1940- och 50-talen. Om man verkligen vill uppnå en sammanlänkning av stadsdelarna är det således stadstypen ”stad i park” som borde eftersträvas.

Sammanfattning

Frågor: Är avsikten verkligen att den trivsamma storstaden med småstadsprägel ska förvandlas till den täta storstaden med en stadsmiljö av en helt annan karaktär? Eller har det bara blivit så därför att det övergripande målet är största möjliga antal lägenheter utan större hänsyn till andra aspekter? Det långsiktiga målet för stadsutvecklingen måste väl ändå vara att utveckla den goda staden där stadens egenart bevaras, utvecklas och förstärks? FVU anser därför att det är hög tid att Uppsala i samråd med invånarna arbetar fram en stadsbyggnadspolicy för framtidens Uppsala, en policy som utgår från stadens goda förutsättningar!

Uppsala, dag som ovan

Kristina Berglund

Ordförande

Föreningen Vårda Uppsala

Plan- och byggnadsnämnden i Uppsala kommun                                                                                                       2013-10-04

753 75 Uppsala

Ang. detaljplan för Norra Kvarngärdet, Uppsala kommun. Dnr PLA2012-020047. Granskning.

Föreningen Vårda Uppsala, FVU, har tagit del av rubricerade förslag till detaljplan, utsänt för granskning t.o.m 2013-10-04.

FVU angav vid samrådet att föreningen inte har invändningar mot syfte och huvuddrag i planen, med dess uttalade ambitioner om kvaliteter i innehåll och gestaltning. Upplägget var dock svårt att studera i detalj utifrån illustrationer och anvisningar till dem i text.

Utifrån vår tolkning av planhandlingarna föreslog vi en revidering, avseende gestaltning av kvarter, volym och läge av byggnadskroppar, som vi såg kunde bidra till att bättre utveckla de kvaliteter som åsyftas. I samrådsredogörelsen redovisas dessa synpunkter som dock ej beaktats. I överensstämmelse med kommunens strävan att utveckla en stadsmiljö med god funktion och arkitektonisk pregnans, vill vi utveckla våra synpunkter.

FVU:s synpunkter

Det är positivt att planförslaget kompletterats med varsamhetsregler för den befintliga låghusbebyggelsen, liksom den utvecklade diskussionen om läge och gestaltning av ”torg”, ett trafik- och handelscentrum, vid Råbyvägen.

Bebyggelsen i nykvarteren är lagd i enheter, långsträckta kvartersstora sockelvåningar som bär kluster av lamellhus, (i några fall sammanbyggda/”kopplade”) med gavlar ställda nord-syd.  Byggnadshöjden varierar och har utökats från vid samrådet angivna 4-5 våningar till 4-6 våningar (inkl. sockelvåning) i granskningsförslaget.

Kvarteren är utformade med innerstaden som förebild, täta och rakt geometriskt avgränsade, med sammanhållen sockel mot gator. Gestaltning av ”traditionell” stadsmässighet är inte oproblematisk, hanterad som tillägg i detta nyare stadsavsnitt. Den storskaliga fasadverkan som här föreslås känns naturlig mot den stora trafikleden, Råbyvägen, men innebär en onyanserad övergång till de finstilta låghuskvarteren på andra sidan Thunmansgatan. Här är det absolut inte fråga om den enligt planhandlingen (sid 8) önskvärda utformningen ”med respekt för den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen inom Norra Kvarngärdet”. FVU anser därför att planförslaget bör bearbetas för att uppnå en bättre anpassning till angränsande låghuskvarter.

FVU ser kvartersgestaltningen som onödigt stereotyp. Upplägget med lameller ger, som också solstudierna visar, otillfredsställande belysning av gårdsrum och fasadpartier. Läget i det här ännu öppna stadsrummet kunde utnyttjas med mer varierade motiv: ett arkitekturprogram med en friare ordning, likt den under uppförande längs nya Stationsgatan. Planens lamellbyggnader är inga ”smalhus”, i vissa fall dessutom sammankopplade (till ”punkthus”) och då med en bredd som kan uppskattas till 22 meter med massiv verkan mot Thunmansgatan. Här blir det också problem med många lägenheter frånvända ljusa väderstreck.

En friare sättning och artikulering av byggnadskropparna skulle medge det som eftersträvas i planen – variation och accentverkan. En livligare kontur skulle då också kunna uppnås som kontrast till den mer kompakta bebyggelsen på andra sidan Råbyvägen. FVU framhöll i samrådsyttrandet ett alternativ som tog upp tidigare motiv längs Råbyvägen (Bruno Liljeforsgatan/Stig Ancker 1965) med punkthus, eller en höghusdel förlagd i nordosthörn, som med varierad tydlig form som skulle ge accent åt varje kvarter. Kvarteren skulle då framstå som block, en sockel förstärkt till två våningar, som mot Råbyvägen ger plats för ”bokaler”, utrymmen för verksamheter där också rum i ett övre etage kunde ingå.

I planen framhålls det fria läget med möjligheter att exponera lägenheter och balkonger mot ljus och utsikt. Detta borde också vara utgångspunkten för orienteringen av byggnadskropparna.  Lamellhus, lagda på gårdssockeln, men riktade med läge sv-no, skulle ge eftermiddags- och kvällssol (då folk är hemma) och fri sikt mot innerstaden. Varierad bebyggelse, fristående och sammanbyggda enheter, skulle ge möjlighet till ett mer differentierat bostadsbestånd, lämpat för olika slags hushåll. Gårdsrektangeln ger utrymme för många bättre lösningar än den nu valda. En förebild att studera i sammanhanget kunde t. ex vara arbeten av Ralph Erskine.

Sammanfattning:

FVU är positiv till att utveckla stadsstråket utmed Råbyvägen med bebyggelse av hög arkitektonisk kvalitet. FVU ser också med tillfredsställelse att låghusbebyggelsen på Norra Kvarngärdet nu tillförts varsamhetsbestämmelser. Området är i 1987 år kulturmiljöutredning klassat som skyddsvärt, men hittills utan reglerat skydd.

FVU anser dock inte att gestaltningen av de nya kvarteren svarar mot målsättningen att utveckla stadsstråket med kvalitet och i samklang med omgivande miljö. I denna tidiga utbyggnadsetapp av stråket i nordväst borde en mer ingående ortsanalys ske av kvaliteter i omgivande bebyggelse, stadsrum och landskap. FVU vill därför se en omarbetning av planen med ett utförande som bättre tar fasta på och anpassas till de förutsättningar som finns på platsen och med en mera varierande bebyggelse som placeras med hänsyn till siktstråk, solinfall på gårdar och möjligheter att få ljusa och soliga lägenheter

Uppsala, dag som ovan,

Kristina Berglund, ordförande                                                              Carl Erik Bergold,  styrelseledamot